Creative Time Summit

Kulturhuset, Stockholm
Artikel 28.11.14

En statsfinansierad exklusivitet

Malin Arnell på Creative Time Summit i Stockholm. Foto: Amy Helene Johansson.

Malin Arnell på Creative Time Summit i Stockholm. Foto: Amy Helene Johansson.

Nyligen genomfördes Creative Time Summit i Stockholm, en vanligen New York-baserad konferens vars sjunde upplaga i år samarrangerades med Statens konstråd. Creative Time är en huvudsakligen privat finansierad organisation som producerar offentlig konst, och som sedan länge arbetar med ett internationellt nätverk av konstnärer. Men detta var första gången som konferensen ägde rum utanför New York.

Statens konstråds samarbete med Creative Time är inte helt nytt, utan innefattar flera konstprojekt och workshops, varav ett panelsamtal i samband med Berlinbiennalen, med fler än 300 åhörare. Ungefär lika många besökare fyllde Kulturhusets hörsal under helgen 14–15 november, men konferensen livesändes också över hela världen genom olika Facebookevents för offentliga screenings. Hela projektet har sammanfattningsvis kostat konstrådet omkring 2,2 miljoner kr.

Vid ankomsten till konferensen fick varje deltagare ett fejkat pass där det i stället för stämplar gick att finna citat från helgens talare. Tanken var att vi i publiken skulle samla på oss stämplar från de inbjudna talarna, vilket konstnären bakom verket, Mariá Villa, förklarade som ett sätt att lära känna varandra. I sin presentation talade Villa om konst som en trygg plats för svåra samtal, och underströk interaktionen som främsta verktyg.

– Konferensen sker inte bara på scenen. Ni måste prata med varandra annars går det inte, menade Villa och viftade med passet inför en försvinnande publik där de flesta skyndade för få sig en kopp kaffe.

Creative Times chefscurator Nato Thompson på Kulturhuset. Foto: Amy Helene Johansson.

Creative Times chefscurator Nato Thompson på Kulturhuset. Foto: Amy Helene Johansson.

Lunchens öppna samtal hade vid denna tid redan möjliggjort deltagande, men så snart publiken åter samlades framför scenen – och kamerorna – så avtog interaktionen. Vad var det med arrangemanget som skapade en sådan tystnad, en sådan brist på samtal? Själv funderar jag på vad som hade hänt om Villa i stället hade bett åhörarna att ta fram och inleda ett samtal kring sina egna pass. Vilka frågor hade kunnat ställas, när en grupp upptäcker sig bestå av personer med medborgarskap, och giltiga papper på detta? Kanske skulle diskussionen kring kollektivt deltagande, nationalism och migration då ha tagit en annorlunda form.

På Kulturhuset medverkade ett fyrtiotiotal konstnärer, curatorer, politiker och forskare i ett program utformat av Statens konstråd i samarbete med Creative Time. Statens konstråd stod för kostnaderna, medan Creative Time stod för merparten av arbetet.

– Det här är ett sätt att pröva en annan form, där diskussionerna inte utspelar sig i en sal med 500 personer utan i olika mindre format, säger Magdalena Malm, direktör för Statens konstråd, till Kunstkritikk. Vidare förklarar hon att Creative Time på grund av hur de är finansierade har svårt att betala för ett projekt som äger rum i Sverige.

– Som en oberoende konstaktör är det svårt för dem att finansiera verksamheter utanför USA. Därför hittade vi en form som gjorde att vi gemensamt kunde genomföra konferensen i Sverige.

Malm ser samarbetet med Creative Time som ett sätt att visa på bredden i vad offentlig konst kan vara, och att genom en stor mängd olika exempel förändra den traditionella bilden av offentlig konst som en skulptur på ett torg.

Under två dagar behandlades de fem rubrikerna Nationalism, Performing the City, Activating Public Space, Art in the Age of Surveillance och Migration. Med mellan fem och tio talare per programpunkt à 1,5 timme presenterades aktörer vars historia, verksamheter och åsikter varierade. Därutöver rymde programmet en huvudtalare per dag, där den tänkande kvinnan representerades av sociologiprofessorn Saskia Sassen, medan den styrande mannen, alternativt det konstnärliga geniet, förkroppsligades av Albaniens premiärminister, konstnären Edi Rama. Sassen bidrog med en djupgående betraktelse över den globala stadens ekonomisering, medan Rama talade om konsten som en nödvändig del av hans politiska uppdrag.

Albaniens premiärminister Edi Rama under Creative Time Summit. Foto: Amy Helene Johansson.

Albaniens premiärminister Edi Rama under Creative Time Summit. Foto: Amy Helene Johansson.

De flesta medverkande hade tilldelats tio minuter var – en begränsning som påvisades med livemusik där volymen ökade tills talaren gav upp, överröstad. Musikern slutade då spela, sjunga, mitt i en rad, ton, takt. Om anförandet var slut eller ej spelade mindre roll, och istället för att öppna för publiken ställdes en kort fråga av blockets moderator. Med denna rullande bandet-dramaturgi skeppades ord efter ord över scenen, för att sedan åter sopas av och lämna rum åt nästa. Detta resulterade i motsatsen till lyssnande, tid, gemenskap och samtal, och den utsålda konferensen (dock med flera tomma bänkrader) kändes stundtals som en mässa för konsulenter, om än statsfinansierad.

Samtidigt läckte kritiken fram, och vissa talare kommenterade den välputsade scen som de knappt hann beträda innan de skulle lämna den. Under sin performance riktade sig konstnären Malin Arnell till själva konferensen, snarare än att tala om världen utanför hörsalen.

– Jag bjöds in för att jag är en svenskfödd konstnär och för att jag har utvecklat ett samhällsengagerat och politisk konstnärligt uttryck, underströk Arnell, vars anförande förtydligade den obalans som genomsyrade konferensen, där frågor och arbete gavs rum, men inte tid och utrymme för resonans. Om Mariá Villa menade att «vi alla är migranter» och talade om en värld utan gränser – i en värld som är full av gränser, och där konferensen synliggjorde just detta – framhöll Malin Arnell privilegiet hos oss som haft möjlighet att resa till Stockholm, eller blivit inbjudna för att medverka på Kulturhuset.

I avsnittet Performing the City presenterade performancegruppen Poste Restante sitt konstnärliga arbete inte som något som sker i offentliga utrymmen, utan som en plats där konsten själv upprättar ett offentligt rum. När moderatorn Andrea Philips frågade vad det innebär att de som grupp rör sig i staden, svarade de frankt:

Chefen för Statens konstråd Magdalena Malm. Foto: Amy Helene Johansson.

Chefen för Statens konstråd Magdalena Malm. Foto: Amy Helene Johansson.

– Hade vi haft svar på det hade vi fått mycket mer betalt.

Medverkade gjorde även konstnären Núria Güell, som förklarade hur hon i sitt konstnärskap vill påvisa sociala strukturer och rasism i byråkratin genom att intervenera med denna. Hennes aktuella exempel lämnades dock bakom kulisserna. Parallellt med konferensen genomgick hon nämligen ett antal möten med Konstrådet om det nyligen avblåsta verket Support Swedish Culture. För att belysa stadsrummets möte med EU-migranter, skulle fyra personer i kategorin avlönas för att genomföra den syssla som de brukar; att be om pengar. Några dagar innan konferensen meddelade SVT att projektet hade avbrutits, då Konstrådet ansåg att dess konsekvenser inte var så väl förutsedda som de hade hoppats.

– Under arbetets gång märkte vi att det är en ännu mer känsloladdad fråga än vi från början hade trott, säger Magdalena Malm till Kunstkritikk och förklarar hur hon, när projektet redan hade påbörjats, insåg att dess konsekvenser skulle bli svårhanterliga och att det skulle innebära risker för Konstrådet och konstnären, liksom för de fyra inblandade romerna.

– Vi skulle ha lagt mer tid på förarbete och samtal kring eventuella konsekvenser, säger Malm, som understryker att projektet nu är helt avslutat.

Güell, å sin sida, ser annorlunda på saken:

– Jag håller inte med om att det var rätt att avbryta, och jag menar att det är symptomatiskt att den Andre pekades ut innan vi ens hann börja, säger hon till Kunstkritikk och syftar på Konstrådets hantering av situationen kring romernas verksamhet i stadsrummet. Ändå nämnde varken Güell eller Malm, som modererade blocket Activating Public Space, frågan under konferensen.

Jeremy Deller under Creative Time Summit. Foto: Amy Helene Johansson.

Jeremy Deller under Creative Time Summit. Foto: Amy Helene Johansson.

– Det var Güell själv, i samråd med Creative Time, som valde vad hon skulle säga under sitt anförande, säger Magdalena Malm. Konstnären förklarar, å sin sida, att hon gärna hade tagit upp frågan, men att konferensens format inte skulle rymma ett sådant samtal.

– Det finns ingen tid för feedback – det här en plats för presentation av projekt, inte diskussion. Om förutsättningar hade varit annorlunda, och om vi hade haft i alla fall en timme för samtal och gemensam reflektion, så hade jag gärna berättat om de frågor som jag diskuterade på annat håll just då, säger Güell och berättar att de fyra romerna känner sig dehumaniserade av att både Konstrådet och externa åsiktshållare påstår att de utnyttjas.

– Som om de inte hade någon egen rätt eller möjlighet att tänka och ta beslut, själva.

I övrigt var de flesta medverkande i detta block främst curatorer och företrädare för institutioner; Nina Möntman, som talade om vikten av att konstnärer skapar nya och mer tillgängliga utbildningsstrukturer, och Joanna Warsza vars presentation av Manifesta 10 i S:t Petersburg närmast framstod som ett försvarstal efter kritiken mot sommarens utställning. När Maria Lind betonade värdet av samarbete mellan olika verksamheter, använde Anna Kindgren och Carina Gunnars från Konsthall C scenen för att lyfta en antikapitalistisk kritik mot helgens arrangemang, där de såg paralleller mellan stadsutvecklingsprojektet Stockholm Vision 2030 och Konstrådets samarbete med Creative Time:

– I vår läsning av systemet blir Creative Time Summit i samverkan med Statens konstråd en del av Stockholm Vision 2030, där staden beskrivs som en lekplats. Men Stockholm och New York är numera lekplatser bara för dem som har kunnat berika sig när bostäder, torg, skolor och sjukvård har hägnats in, privatiserats och reats ut av ideologiska skäl. Stockholm är en av världens mest segregerade städer. Vem äger det offentliga rummet?

Måndagen efter konferensen i Stockholm hölls två alternativa, uppföljande samtal på Skogen i Göteborg och på Skånes konstförening i Malmö. Vi som var där frågar oss återkommande: vad var det där Creative Time – egentligen? Jag har själv inget bra svar, men väljer att avsluta med Malin Arnells ord:

– Det därute slutar inte att finnas, för att vi är härinne. Men vi kan förflytta varandra och vi kan, vi kommer att, lämna detta rum. Det är inte här som det sker, det är inte här som det händer.

  1. Kommentar från Rosanne

    Det hela var ett exkluderande och cyniskt arrangemang. Fattar inte varför kulturhuset accepterade detta insider-arrangemang som seglade under falskt “progressivt” flagg? Bortkastade skattemiljoner!

  2. Kommentar från Anna

    Intressant också att States Konstråd upprepade gånger hörde av sig till konstnärsdrivna och (antar jag) andra aktörer i Stockholm för att skapa ett satellit-program som skulle marknadsföras tillsammans med Creative Summit för deltagare och gäster men att det “inte fanns någon budget alls” till medverkande.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!