Den recension av OEI # 63–64 som undertecknad skrev för Kunstkritikk blir i Cecilia Grönbergs och Jonas (J) Magnussons svar föremål för en mängd feltolkningar. Faktum är att recensionen på många sätt uttrycker sig uppskattande om numret, som kretsar kring «strata, geologisk tid och jordkonst/Land art i Sverige». Numret beröms som en «värdefull motvikt till det akademiska», medan den «alternativ-historiografiska praktiken» i Magnussons egen 300-sidiga text beskrivs som en «fascinerande parallellhistoria till den amerikanska Land art-rörelsen». Ingenstans märks den illasinnade kritik för vilken redaktörerna klandrar recensionen.
De ämnesområden som numret inrymmer, från arkeologi, geologi och jordkonst till litteratur, ges en mångformad tolkningsram som inte förlitar sig på ett enda tillvägagångssätt, ett sätt att läsa eller att skriva historia. OEI har som en av de viktigaste nordiska tidskrifterna under de senaste 15 åren visat prov på detta tidigare, ofta på lika oväntade som engagerande sätt. Därför bör det nya numret också kunna värderas utifrån de tidigare försöken, liksom efter hur enskilda bidrag står sig i förhållande till den alternativa historiografin och den säregna montageestetiken, någonting som redaktörerna tycks vilja undvika.
Vad är det då som skaver hos redaktörerna Grönberg och Magnusson? «Vad som i detta nummer är ett resultat av medvetna strategier och ett specifikt teoretiskt-praktiskt arbete närmar sig Hyvönen konsekvent i termer av brist, godtycke och avsaknad av arbete (’det egentliga arbetet skjuts upp’)», står det på ett ställe. Men det som recensionen säger angående «det egentliga arbetet» gäller inte tidskriften utan Magnussons text, som också beskrivs som ett «trots allt, aktningsvär[t] montageschakt». Här är Magnussons egna ord: «Med detta bricolage, bestående av ett antal spår och materialsammanställningar ur ett pågående bokarbete, vill jag presentera en första, preliminär grund för en sådan.» Hur kan detta läsas om inte som att texten är ett «preliminärt» arbete?
Även påståendet att «Hyvönen vill mäta numret utifrån den förment objektiva måttstock han kallar ’gängse historieskrivning’» är felaktigt. Beskrivningen gäller, återigen, Magnussons text om den svenska jordkonsten, vars första kapitel är just ägnad åt en «gängse» historieskrivning över den amerikanska jordkonströrelsen. Och hur skulle en alternativ historieskrivning kunna utföras utan att undersöka de förutsättningar med vilka den definierar sig som ett «alternativ»? Den enda måttstock som recensionen försöker «mäta numret utifrån» är de ramar som numret självt ger läsaren.
Här är den huvudsakliga invändningen som recensionen reser mot Magnussons text (och inte tidskriftsnumret): «[M]ed alltför stor tjuskraft vid insamlandet av källmaterial anhopas rediga sjok av sidolånga citat och motcitat som också lämnar en stor portion av de egna verkanalyserna […] bakom sig.» Resultatet är en text där citat och reproduktioner upptar lika stort utrymme som brödtexten. Samtidigt är den upplagd som en akademisk text med en forskningsöversikt och receptionshistorik kring jordkonsten, till vilken dess tredje del erbjuder en lokal version, men där frågan om hur den förhåller sig till det föregående materialet i stor utsträckning lämnas åt läsaren själv att finna ut. Vad redaktörerna framhåller som en medveten strategi, kan också framstå som en skrivform som lutar sig tungt mot den alternativ-historiografiska montageprincipen, på bekostnad av analyser och slutsatser kring materialet.
Hur ska man ens föra en diskussion kring nummer som OEI # 63–64, eller det mer politiskt inriktade OEI # 58/2012: Sömn/ tillbakadragande/ uppmärksamhet/ distraktion/ det samtida, när det inte ges specifika frågeställningar ur vilka dess enskilda bidrag kan diskuteras? Trots att det är två fantastiska tidskriftsnummer, så fungerar de dåligt som underlag för debatt.
Det är riskabelt att förlita sig på ett «jag», men det är också farligt att dölja sig bakom ett «vi». När Grönberg och Magnusson, i ett annars utförligt och upplysande svar, går till oprovocerat angrepp är det just vad de gör: de försöker rättfärdiga numret och tidskriftens helhetliga projekt, genom att samla allt under ett tak där enskildheter och individuella bidrag inte tillåts bli föremål för diskussion. Istället för att bjuda in till en självkritisk diskussion, som också torde stärka deras projekt, ägnar de sig åt att kritisera detaljer eller specifika (fel)tolkningar i recensioner. Varför skapa en motsättning där det inte finns en sådan?
