J.O. Mallander

Intervju, Intervju 25.01.11

Tio frågor: J.O. Mallander

J.O. Mallander på Index. Foto: Pål Sommelius.

Imorgon, den 26. januari, öppnar J.O. Mallanders retrospektiv I korthet på Index i Stockholm, med verk från 1968 till 1980. Bland annat den sällan visade Röd tråd från 1968, som konstkritikern Mats B. beskrivit som det första konceptkonstverket i Norden, samt ett antal av Mallanders centrala bokverk: den zen-dadaistiska poesidebuten Out från 1968, den erotisk-lettristiska Kama Lettra från 1975 samt den litterära readymaden Läsdrama från 1974 (en utgåva av Odyssén i vita pärmar med den lakoniska påskriften «Jag har inte skrivit denna bok. Jag har inte ens läst den.»)

Den finlandsvenske Jan-Olof Mallander får betraktas som en pionjär inom den konceptuella konsten i Norden. Mellan 1971 och 1977 drev han det alternativa galleriet Cheap Thrills i Helsingfors, och han har beskrivits som den «konceptuella motorn» bakom konstnärsgruppen Skördemännen. Som konstkritiker i bland annat Hufvudstadsbladet, Dagens Nyheter och Taide introducerade han internationella strömningar i Finland och Sverige, och 1974 organiserade han A Headmuseum for the Eighties. En post-konceptuell utställning som visades på Cheap Thrills, Arkivmuseet i Lund samt på Moderna museet i Stockholm. Prefixet «post-» syftar på metoden – runt 500 konstnärer erbjöds att skicka in sina bidrag per post – men också på ambitionen att nå bortom konceptkonsten så som den hade utvecklats vid tiden.

För Mallander är konst bara en sorts information bland annan, och han har alltid eftersträvat en estetik som oberoende av marknaden och de stora institutionerna kopplar samman informations- och medvetandeflöden i direkta kommunikationsakter. Ett förhållningssätt influerat av John Cage och zenbuddhismen, som under 70-talet kopplades samman med vegetarianism och en ekologisk livshållning. I Makrobiotisk utställning 1972 omvandlades Cheap Thrills till en restaurang, och något år senare öppnades Kasvis, Helsingfors första vegetariska matställe. Även där hade Mallander ett finger med i spelet.

Idag finns ett förnyat intresse för det radikala finska 70-talet: 2009 gjordes utställningen Skördemännen. En gång enfant alltid terrible på Pro Artibus i Ekenäs, och förra året presenterades After Sauna Art. Skördemännen och fotografiet på Finlands fotografiska museum. Och i vår kan man, utöver Mallanders utställning på Index, se Skatter ur Skördemännens fotoalbum på Finlandsinstitutet i samarbete med Rönnells Antikvariat i Stockholm.

1. Hur går föreberedelserna med din kommande utställning?

Riktigt bra, tack. Jag är väldigt inspirerad av denna möjlighet att visa något i Stockholm igen – efter alla dessa år (30-40)! Det bästa en åldrande konstnär kan önska sig är väl att en yngre generation blir genuint intresserad av vad man gjort tidigare. Som nu här på Index och i tidskriften OEI. Jag är mycket imponerad av teamet som organiserat utställningen och intervjuerna. Svenskarna är duktiga på detta med kultur!

2. Vad är viktigast med denna utställning?

J.O. Mallander, Mao Tse Tung Unrehearsed, 1974. Foto: Erik Uddström

Vad betraktaren upplever! Det är alltid det viktigaste – även om konstnärens liv står på spel. Själv är jag inne i en övergångsfas från ett utvecklingsstadium till nästa nivå, där den här lilla utställningen är en viktig faktor. Mera kan jag inte säga just nu. Men jag är mycket intresserad av hur detta utspel går hem i Sverige. Och som konstnär finns det alltid orsak att fråga sig: «Är jag värd att blir sedd?» Jag kan inte påstå att jag är det: ingen kan! Intresset måste förtjänas, varje gång. Det är tufft i dagens kulturklimat.

3. När, hur och varför blev du konstnär?

Då jag var yngre var jag intellektuell och idealist, kritisk mot det mesta i världen, inte minst mot konsten sådan som jag upplevde dem. Jag visste inte riktigt vad jag ville bli, vad som var bäst att göra, och där någonstans, i denna osäkra zon, kom konsten in. Så kom det sig att jag debuterade «det galna året» 1968 med skivan Extended Play (kekkonenkekkonenkekkonen… Har ni hört om den?). Skivan manifesterar mina grundläggande attityder till konsten, livet och politiken. Men i begynnelsen var jag osäker och ironisk mot konstens rollspel, andras och egna. Så jag hävdade inte att jag var konstnär ens, utan sade, i zen-stil, att jag också var icke-konstnär – och att det kändes som att jag hade större frihet där (som «icke-»). Det var kanske ett dåligt zen-skämt… Men det är uppenbart att jag hade ett grundligt behov av kontemplation, och i konsten fann jag en öppning för det. På den vägen är jag än. Vad jag har gjort och gör är stadier på min utvecklingsväg, min meditation.

4. Hur ser du på din roll som konstnär idag?

Som ung är det lätt att projicera drömmar och visioner på omvärlden i tron att världen kommer att svara mot dessa. Snart nog får man lov att ta hem dessa projektioner, visioner och tankar på strategier som skall möjliggöra dem. Man måste lära sig manövrera klokt i den korta dagen, som någon vis poet sagt. Det gäller att «ta hem revolutionen», och «finna sin sång i universum». Att utvinna meningsfullhet ur existensen, i en kaotisk och skrämmande värld, räcker mer än väl som målsättning för min del. Kan man därigenom forma ett liv, och finslipa sitt öde, är mycket vunnet. Min förebild här är Constantin Brancusi – den kontemplativa konstens sublima mästare. Om någon beschäftig vänsterintellektuell kommer med argumentet att detta är «verklighetsflykt», menar jag att det är alldels legitimt att då fråga varför man inte skulle få fly (en hemsk värld)? Men jag tar ganska lätt på konstnärsskapet. Det skall vara mera lek än yrke, mera lättsamt än heavy, och mera befriande än bekräftande av identiteter.

5. Hur skulle du beskriva din arbetsmetod?

I stort sett är den nästan helt och hållet intuitiv – jag söker fortfarande ett meningsfullt sätt att vara här, vid liv. Utan att vara professionell! Processen kan börja genom något som ser ut som ett misstag i andra – logiska – sammanhang. Tar man fasta på detta, och börjar spinna vidare på denna (oväntade, oplanerade) insikt, kan man få ut en massa kreativ energi därur. Jag kan uppleva det som en lite manisk drive att ta ut så mycket som möjligt ur en viss insikt – hur liten och löjlig den än kan te sig i andras ögon. Är man tillräckligt frenetiskt blir det någonting av det – och någonting annat (mervärde) på köpet. «Idén blir en maskin som gör konst» som Sol Lewitt skrev i sitt konceptuella manifest. «Irrationella ideer skall följas upp rationellt och konsekvent» osv. Något i den stilen har jag hållit på med i namn av konst. Jag strävar nog mot en viss fullkomlighet, men blir nog alltid relativ. Det räcker gott för mig.

6. Kan du nämna några samtida konstverk eller projekt som inspirerar dig?

J.O. Mallander, ur Kama Lettra, 1975.

Under mina formativa år, mellan 17 – 25 ungefär, läste jag mycket om konst i böcker och kulturtidskrifter, och influerades hela tiden av det jag upplevde som väsentligt i popkonst, minimalism, konceptkonst och miljöverk. Fluxus hade en befriande inverkan på mig, liksom Zen-kulturen genom John Cage. Men mycket av det som man upplever som oerhört viktigt som ung mister senare sin mening för en själv (men inte för andra!). Intressant är det som dröjer sig kvar: de konstnärer man återvänder till, gång efter annan, för att söka inspiration och stöd i tider då ens egen tro på konsten vacklar. Det blir referenser, tyngdpunkter i tillvaron, trygghetsfaktorer. De blir de äldre Visa, förebilder, som vi behöver. De finns i traditionen, och var och en är med och skapar den traditionen. Mina förebilder är individuella konstnärer, och de som fortfarande inspirerar mig mest är John Cage, Jasper Johns, Ad Reinhardt, Barnett Newman, Nam June Paik, Yves Klein, Joseph Beuys, Fluxus och Carl Fredrik Reuterswärd samt många mindre kända, vänner och kolleger inte minst. Men det här temat hoppas jag få tid att utveckla och skriva om i framtiden. Det är dit jag är på väg.

7. Vilken roll spelar teori i ditt arbete?

Teori? Just ingen alls. Men jag har levt i kulturtidskrifternas storhetstid, som kanske snart är helt förbi. Som ung på 60-talet läste jag mycket, mest just i kulturtidskrifter. Jag fann stor njutning i långa välskrivna esseär. En kort tid studerade jag vid universitet: konsthistoria, estetik, kritikteori etc, men fann rätt snart att ämnena var främmande för min natur. Ur en antologi om konstkritik var det bara Baudelaire och Apollinaire som kändes meningsfulla för mig. Senare fördjupade jag mig också i Baudelaires konstkritik. Men mest läste jag psykologi: Freud, Marcuse, Jung och visionären Norman O Brown. De hade alla djup inverkan på 60-talets unga. Jag prenumererade tidigt på Artforum, Art and Artists, Studio International, liksom Paletten, Konstrevy och vår finska Taide. Jag gillade att läsa de amerikanska kritikerna. De skriver så öppet, tydligt och meningsfullt, ofta svängigt och inspirerat, på ett sätt som traditionella européer inte gjorde. Av amerikanerna kunde jag nämna Peter Schjeldahl och John Perreault, som skrev kritik i Village Voice på Norman Mailers tid, samt senare Thomas McEvilley och Lucy R. Lippard. Barbara Rose är i en klass för sig. I Europa var det museichefernas texter som, i all sin korthet, betydde mest för min utveckling. En del hade tung inverkan: Cermano Celant, Rudi Fuchs och Réne Block. På närmare håll var naturligtvis Pontus Hulténs och Ulf Lindes texter oerhört viktiga för mig. Men vad konstnärerna själv säger om konst, när de har förmågan att skriva är ändå viktigast. Och mina viktigaste upplevelser är Yves Kleins manifest, Ad Reinhardts dogmer och satirer, John Cages verbala meditationer, Jasper Johns intervjuer och kryptiska texter, Barnett Newmans essäsamling, Nam June Paiks visonära utspel osv. De är mina husgudar, som jag söker mig till i tider av tvivlan. Jag känner mig vara oerhört privilegierad över att ha tillgång till deras värld genom mitt bibliotek. I en tid där förvirringen är stor, och informationsutbudet oöverskådligt, är det viktigt att inte slösa bort den tid man har. Redan tidigt såg jag behovet av att hitta fram till källorna. I mitt fall ledde det till Österns kulturer och andliga traditioner: indisk filosofi och buddhismen. Numera läser jag mest buddhistiska texter, där jag finner allt jag behöver veta om existensen! Några samtida lamor och zen-mästare har också skrivit om konst. Viktigast är Sangharakshita, född i England – en av de stora lärarna i vår tid. I991 intervjuade jag honom för TV om konst, drömmar och visioner. Intervjun, «In the Realm of the Lotus», kom också ut som bok på förlaget Windhorse. Denna kulturinsats är jag stolt över!

8. Hur kan konstnärer få betalt för sitt arbete och samtidigt bevara en kritisk hållning gentemot den kommersiella konstmarknaden och offentliga finanseringspartners?

En problematisk fråga. Själv har jag inte mycket erfarenhet av konstmarknaden, som jag medvetet hållit mig på avstånd från. Min produktion är liten och svårsåld. Det tog lång tid innan jag fick tillräckligt med uppskattning i mitt hemland för att få ett stipendium. Men efter det har jag levt mest på stipendier och diverse frilansjobb. Staten har dock varit en rätt bra mecenat, och museerna har gett mig utrymme att förverkliga en del utställningar. Jag är rätt nöjd med var jag är idag. För min del ser jag inte mycket värde i att vara kritisk hela tiden. Man mår nog bättre av att leva sitt liv som det utvecklar sig, även i små omständigheter, som jag nog har erfarenhet av. I själva verket håller jag det för ett litet mirakel att jag klarat mig fram så här länge utan att ha fått något jobb eller en lön. Till exempel för de sju åren jag jobbade med Cheap Thrills. Bård Breivik och kompisarna höll på med ett liknande galleri i Bergen samtidigt. Bård har det ju gått bra för i karriären. Så gick det inte riktigt med mig.

9. Hur kan vi utveckla en teori och en historia för samtida konst?

Vi lever idag i ett överutbud av «information» och «underhållning» i alla kanaler i alla media, där allting är manipulerat till max. Alla tävlar mot alla i att ställa sig in hos så många som möjligt för att få dem fångna i marknadskrafternas nät och politiska spel. Själva denna situation har blivit kulturens fiende nummer 1. De första offren är just alla andliga värden: sublima konstverk, känslig poesi, inspirerande visioner osv. Alltmer avancerad teknologi leder allt längre bort från genuin insikt och andlig utveckling. I själva verket är det ett surrogat för förlorade värden. Men ingenting blir egentligen verkligt eller meningsfullt innan det blir ens egen upplevelse. Genom meditation blir världen verklig, på alla plan. Konstnärlig verksamhet är i grunden meditation, en kontemplativ verksamhet, och all utvärdering borde enligt min mening förankras i kontemplativa värdeskalor. Sådana finns i alla traditioner. Media är inte någon pålitlig bundsförvant. De sviker andliga sanningar redan i sina första rörelser. Konstnärerna har ett viktigt initiativ som fritt skapande varelser och medmänniskor, som kommunicerar och delar med sig av sina insikter i meningsfull form. Konsten hjälper oss att vakna upp till det liv vi lever, och inse hur värdefullt det är. Jag tror alltså inte att vi behöver en ny teori – utan mera meditation. Vilket också sker i vår värld, fastän massmedia inte ägnar det mycket seriös uppmärksamhet. Och inte kulturtidskrifterna heller för den delen. Speciellt i Amerika men också delvis i Europa blir det allt vanligare, och naturligt, att konstnärer söker sig till läror och metoder som kommer från Öst – yoga, meditation – som en del av en utveckling som konstnär och medmänniska. Där ser jag en ny kultursyn växa fram.

10. Vad skulle du vilja förändra i konstvärlden?

Stor fråga. Jag är en relativt liten människa, som inte kan svara på stora frågor! Allting förändras ju ändå hela tiden, och oftast, med tiden, bort från allt det som vi önskat oss och vill bevara. Men man måste ju leva ut sitt liv, och odla sina värden: annat vore meningslöst. För min del tänker jag fortsätta på den inslagna vägen, som inleddes med skivan Extended Play, min debut som konstnär. Även om konsten kan förlora i betydelse för de flesta i en vrång och hotande värld som vår, kan dess innersta väsen ändå alltid komma till uttryck i barnens värld. Som far till en livlig 6-årig son har jag följt med TV´s barnprogram och haft mycket fina upplevelser av dem. Disney, Mumin, Bolibompa, Miniscules… En favorit är Pingu, den busige pingvinen, som intelligent och inspirerat hittar på de mest kreativa hyss man kan tänka sig i arktiska trakter. De som skapat Pingu och hans värld är drivna konstnärer som kan alla tricks och knep i branschen. Helt i stil med Fluxus!

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!