Artikel 19.10.18

Vad gör ett nationalmuseum?

Norges nya Nasjonalmuseum planeras att öppnas 2020.

Ett nationalmuseum fångar upp den kunskap som är sann och relevant för att bidra till en nations goda utveckling. Så normativt och ambitiöst skulle jag vilja formulera de möjligheter som är specifika för nationalmuseets kunskapsmässiga, politiska och publika funktioner.

I den samtida debatten ställs dessa funktioner ofta mot varandra. Ena sidan målar upp en bild av ett tidigare läge som var en garant för fri kunskapsbildning utan klåfingriga politiker och marknadsaktörer. Den andra ser samma tid som präglad av en oreflekterad nationalism, rasism och ideologi nödtorftigt dold av vetenskaplig metod och objektifierat språk. Detta kan gälla kulturpolitik i allmänhet, museerna i synnerhet men blir helt central just för nationalmuseer som är kostsamma och gemensamt betydelsebärande institutioner.

Vad vi ser idag är en pågående och nödvändig förhandling om relationen mellan kunskap, offentlig och individuell mening och politik. De är inte samma sak, men i en god cirkulation beroende av varandra. Legitimiteten för utbytena ändras över tid, men de upphör aldrig. Det ska de inte heller göra, då upphör kunskapen att vara angelägen, offentligheten upplyst och politiken att vara kunskapsbaserad. Mycket tyder på att vi idag ser en kris för nationalmuseernas legitimitet, ett lackmustest på tillståndet för en upplysningstradition som dessvärre signalerar varningsflagg.

Salen för 1700-talskonst i nyrenoverade Nationalmuseum i Stockholm, som öppnade för allmänheten i helgen. Foto: Anna Danielsson.

Museernas kulturarv

Renässansens kunskapsrevolution innebar en radikal uppvärdering av sinneserfarenheter som kunskapens främsta grund. Det betydde att hänvisningar till klassiska auktorer fick maka på sig till förmån för empiriska observationer och erfarenheter. Under 1700-talet rörde sig museet från att vara en konstfärdig samling som demonstrerade Guds underbara allmakt, kuriosakabinettet, till att bli en systematisk spegling av världens naturliga, historiska och kulturella beskaffenhet i en bredare offentlighet. Med omvandlingen av Louvren från monarkisk demonstration till nationell institution, 1793, och napoleonkrigens (1803–1815) omskakande demonstration av medborgarskapets våldsamma kraft, blev idén om kultur som en nationell markör och resurs vägledande för ett Europa i rekonstruktion.

Redan denna syntetisering av skilda trådar in i 1800-talets början visar på de täta relationerna mellan världsbild, kunskapssyn, offentlighetens framväxt och politikens omvandlingar. Det är viktigt att framhålla att museerna inte bara speglar detta, utan är med och förhandlar förändringen, besvärjer och framställer dessa förändringar i kraft av sin åskådlighet och centrala samhällsposition.

Under 1800-talets första decennier växte nationalmuseer av skilda slag fram i hela världen. Först ut var Europa, men nästan samtidigt uppstod museerna i kolonierna även om drivkraften där handlade mer om undervisning och modernisering än om nationell självhävdelse. Den verkliga höjdpunkten för grundandet av entydiga nationalmuseisamlingar är 1800-talets andra hälft. Samlingarna blir ett avgörande bevis på att nationen finns och ett mått på kvaliteterna hos den och dess statsbildning. Genom dessa institutioner skapas kunskapsbaserade uppfattningar om såväl omvärlden som den egna kulturens essens och mening.

Museerna har alltså flera källor. Den mest grundläggande är en förändrad kunskapssyn. Till den kopplas framväxten av en borgerlig offentlighet som axlar aristokratins kulturbärande roller. Den andra stora axeln är grundad i den första men är tydligare förankrad i museernas förmåga att göra samhällsförändringen begriplig, legitim och hjälpa oss att hantera frågor som skapar konflikter, hot och framtidshopp.

Den ensemble av museer som trovärdigt kan representera den nationella kulturen varierar mellan nationer beroende på deras historia, utmaningar och politiska val. Bärarna av legitim och relevant representation förändras över tid. I nationer som skapas ur de gamla imperierna i östeuropa blir de etnologiska samlingarna mer centrala än i sydeuropa där det klassiska arvet ger större tyngd åt konstmuseerna. För de stolta imperierna är de etnografiska samlingarna en markör av universella ambitioner. Funktionen nationalmuseum bärs ofta upp av ett litet antal centralmuseer i samspel.

Nationalmuseerna i Norden

I Norden är det Danmark som 1819 är först ut med att mobilisera gamla samlingar in i nationalmuseets form. Skälet är dels tidigare kulturella investeringar från naturalhistorikern Ole Worm på 1600-talet, till monarkin som under trycket av först Napoleon, förlusten av Norge 1814 och sedan framför allt tysk expansion skapar en grogrund för nationell mobilisering. I Norge och Finland är det under 1800-talet, liksom många delar av östeuropa, en spirande nationalism i hägnet av konglomeratstater som ger energi och riktning åt museibygget. I Oslo grundas Den Norske Stats Sentralmuseum for Billedkunst 1842, medan Ateneum i Helsingfors invigs 1887.

I Sverige var det chocken som förlusten av Finland 1809 sände in i systemet som ger första gnistan. Men det parlamentariska läget med ett betydelsefullt och mot utgifter mycket motvilligt bondestånd drog ut på grundandet av nationalmuseum som stod klart för invigning först 1866.

Statens Museum for Kunst i Köpenhamn uppfördes i sin nuvarande form 1889–1896.

Forskningen har under senare decennier visat hur både naturaliesamlingar, historia, etnologi och konst formades till delar av ett nationellt bygge. Arkeologin lade en empirisk grund för berättelsen om de långa rötterna i hela norra Europa. Landskapsmåleri och folkdräkter blev ännu viktigare i de nya staterna än i de gamla imperierna med sina porträttsamlingar och kungliga reliker. När Nationalmuseum öppnar i Sverige är det just denna värld som representeras: den arkeologiska grunden på första våningen, den historiska utvecklingen på mellanplanet och Konsten högst upp som samhällets högsta kulturyttring.

I Norden blev det ett viktigt vägval att man med betoningen av det nordiska kulturarvet manövrerade bort från tidigare epokers revanschism. Trycket från omkringliggande stormakter hjälpte till, men den kulturella investeringen var, skulle jag säga, avgörande för att länderna i Norden inte balkaniserades under trycket av de konflikter som utvecklats under de senaste tvåhundra åren. Det åstadkoms genom en delikat balans av tystnad om historiska territorier och parallella likheter i nationsbygget från naturromantik över Vikingar till rationella välfärdssamhällen.

Vi kan kalla detta för den första stora geopolitiska utmaningen som museerna hanterade väl då detta var som viktigast. Den andra var den ekonomiska och sociala förändringen som var extremt snabb i Norden, från fattiga och glest befolkade agrikulturella samhällen till några av världens snabbast växande urbaniserade industri-, välfärds- och kunskapssamhällen.

Där räckte inte nationalmuseum som konstmuseum ensamt till för att hantera den breda sociala och ekonomiska förändringen i något av de nordiska länderna. En kanon etableras och vårdas, men det kulturella arbetet behöver fler dimensioner för att nå full kraft. Framväxten av Nordiska museet och Skansen i Stockholm mot slutet av 1800-talet är ett illustrativt exempel på hur samhällsförändringen dokumenteras, gestaltas och bearbetas i det offentliga rummet.

Rättvikskullor i Nationalmuseets trapphall 1890.

Från modernitetens centrum slängs ankaret ut i folkkulturen. Den samlar in vad man ser som arkaiska kulturformer som kommer att gå under och gestaltar dem i urbanitetens och kapitalismens hjärta. Formerna är både vetenskapligt systematiska och med en konstnärlig, lekande och rollspelande gestaltning som vi kanske förknippar mer med vår egen tid. En spirande industriell och urban klass placerar raskt den fortfarande dominerande näringen på museum. Respektfullt förklarar de att framtiden inte hör till det traditionella bondesamhället utan till stadens folk och näringar. Jag ser detta som en mäktig och framgångsrik kulturalisering av regionala och klassmässiga skillnader som bidrog till en mindre våldsam samhällsförändring än som annars mycket väl låg inom möjligheternas ram.

Liknande institutioner etableras i alla de nordiska länderna, men med variation för hur kontrakten mellan samhälle och stat etablerats. I Finland ger historien en stark förmåga att ge en samlad berättelse i huvudstaden med Ateneum och Historiska nationalmuseet fram till Kiasma. De svåra punkterna med särskilt 1918 hanteras med varsam hand, och företrädesvis i andra kulturyttringar än museerna, men förtigs inte. I Norge kunde man väntat sig samma tydliga samlingar i Oslo, men så har inte varit fallet. Den norska nationella identiteten har haft en tydlig förankring i bygdeidentiteterna så att den bäst företräds genom att gestaltas på fler platser än bara Oslo/Kristiania.

I Sverige blev utbrytningen av den moderna samlingen ur Nationalmuseum till skapandet av Moderna museet 1958, en perfekt plats för att gestalta en långtgående demokratisering av konst och samhälle.

Museerna och framtiden

Vilka är vår egen tids utmaningar? Hur bör nationalmuseerna relatera till dessa? Några av de mer aktuella frågorna i både nordisk och europeisk politik är de om migration, nyanlända, nationella minoriteter och nationell kultur. När besökaren kommer till de historiska utställningarna vid våra nordiska museer ligger berättelsernas nollpunkt ofta i isen. Istidens rena start följs sedan av skelett, de första människorna. I norska Lillehammer kommer de första kanoterna poetiskt paddlande. I Danmarks nationalmuseer rådet ingen tvekan om att mossfynden dokumenterar de första danska människorna som vi sedan följer fram till Jellingestens berättelse som konfirmation på urgammal nationell samhörighet. I Finland stoltserar man som den yngsta staten med mänskliga artefakter från före istiden, alltså den längsta historien.

Sverige avviker genom att uttryckligen avnationalisera forntiden. När de arkeologiska samlingarna skiljdes ut från Nationalmuseum och Historiska museet invigdes 1943, så fick den så kallade Bäckaskogskvinnan representera den renaste rasen i Europa. Idag är hon och forntiden uttryckligen icke svensk utan istället en individ och kvinna som erbjuder oss möjlighet att gå i dialog med hennes mänskliga belägenhet. Nationalism har ersatts av post-nationell universalism och individualism. Så långt kan vi helt kort konstatera att trots armlängds avstånd mellan museer och politik så är deras budskap ofta i god samklang med dominerande hållningar i offentligheten i olika nordiska länder, även om dessa förskjuts mellan nationalism och universalism.

Christoffer Wilhelm Eckersbergs Udsigt gennem tre buer i Colosseums tredje stokværk (1815) tillhör SMK i Köpenhamn och ingår sedan 2006 i Danmarks officiella kulturkanon.

Är detta tidens stora utmaning att fortsätta bearbeta i museerna? Jag tror inte man kommer förbi frågan om hur den politiska gemenskapen ser ut och hur den är grundad, så ja, denna fråga behöver utrymme, men jag tror också att den behöver mer luft och syre. Den bör trots sin synlighet inte isoleras från de ännu större utmaningarna som de hör samman med: hållbarhetsfrågorna och globaliseringen.

Vi ser dessa ta plats på en rad olika sätt i alla typer av museer, men förmår de sammantaget bearbeta frågorna på ett framgångsrikt sätt? Vi kan nog konstatera att så inte är fallet. Trots att vi lever längre, är friskare, har starkare ekonomi så är upplevelserna av osäkerhet, otrygghet och hot så starka att de formar politiken mer än hoppfulla framtidsvisioner. Museerna behöver förnya relationen till sitt eget spänningsfält mellan kunskap, politik och offentlighet för att på nytt bli energikällor i detta.

En framgångsrik kulturell konstitution

I det europeiska forskningsprojekt om nationalmuseer som jag ledde 2010–2013. European National Museums: Identity politics, the uses of the past and the European Citizen (EuNaMus), blev det tydligt att museernas förmåga att kunskapsbaserat delta i en relevant och trovärdig bearbetning är en framgångsfaktor för nationer. Tyskland är det tydligaste positiva exemplet med en mycket konfliktfylld historia som har bearbetats på ett sätt som har bidragit till att skapa både en nation och europeiskt förtroende. Norden är ett annat exempel. Men inget av dessa är okomplicerade framgångshistorier. Använder vi t ex inte det ljusa nordiska för att tona ner det faktum att samma länder tillhör världens stora vapenexportörer till dubiösa stater som eldar på konflikthärdar?

I södra Europa har man inte som Tyskland tagit sig uppgiften att ta tag i fascistiska arv och inbördeskrig lika öppet och grundligt på nationalmuseerna. Förtroendet mellan samhälle och stat är därför ett krisområde som lägger allvarliga hinder för en positiv utveckling. Allra värst är detta på Balkan där Jugoslaviens oförmåga att skapa en legitimitet genom sin komplicerade historia bidrog till en av Europas stora nederlag som man ännu inte hittat en väg fram genom. Med några undantag (Slovenien t ex) står museerna och stampar, är stängda, hittar inte eller ges inte utrymme att bidra till en framåtriktad förhandling.

Det finns en rad utvecklingstendenser som är lovande. I många europeiska projekt utvecklas på nytt samverkan mellan universitet, museer, konstnärer och nya medier. De konstnärliga uttrycken är oundgängliga för att gestalta svåra, komplicerade och mångtydiga fenomen. På många håll finns trauman kopplade till rädsla, krig, förlust och förändring som måste bearbetas för att ge ny riktning framåt.

Som på många andra håll är det inte förekomsten av goda exempel som är den främsta bristvaran utan frånvaron av kunnig och omdömesgill orkestrering. Vi behöver kunskap som drar samman erfarenheterna och gör dem tillgängliga för orientering och handling. Det vilar ett särskilt ansvar på våra äldsta, mest prestigefyllda museer att bidra till en framgångsrik kulturell konstitution: genom att förvalta nationalmuseernas kulturarv omdömesgillt och med ett öppet sinne kan de ha en betydelse långt utanför kulturpolitiken. En kulturell konstitution kan förhandla olikheter, konflikter och skapa en gemensam förståelse mer plastiskt, mer långsiktigt och med andra medel än den politiska konstitutionen. I bästa fall förstärker de varandra för en möjliggörande framtid.

Nya Nasjonalmuseum är sedan 2017 under uppbyggnad på Vestbanestasjonens tidigare banområde i Oslo.

Not: Peter Aronsson är rektor och professor i historia vid Linnéuniversitet. 2010–2013 ledde han forskningsprojektet European National Museums: Identity politics, the uses of the past and the European Citizen (EuNaMus). 

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!