Iaspis
Artikel 12.12.12

Vad har hänt med Iaspis?

Mats Bigert och Lars Bergström på Iaspis den 1. januar 2000. Foto: Ulf Lundin.

För att vara en avdelning på en förvaltningsmyndighet är det intresse och den uppskattning Iaspis (ursprungligen International Artists Studio Program in Sweden) skapat kring sin verksamhet häpnadsväckande. Sedan slutet på nittiotalet har Iaspis varit en självklar referenspunkt för samtidskonstintresserade. Men mindre så idag. De senaste åren har Iaspis framstått som allt anonymare. «Vad har hänt med Iaspis?» har blivit en vanlig undran i konstkretsar. Intresset för vad som händer på denna en gång så viktiga och attraktiva plats tycks ha sjunkit.

Kungliga Akademien för de fria konsterna på Fredsgatan i Stockholm. Her höll Iaspis till i åren 1996 til 2007. Foto: FriskoKry/CC BY 3.0.

Det var 1996, en tid då kontaktytorna mellan det svenska och utländska konstlivet var begränsade, som Konstnärsnämnden och Bildkonstnärsfonden utvecklade sitt internationella arbete och skapade Iaspis. Konstnärsnämnden är en statlig myndighet som ska förverkliga de kulturpolitiska målen som svenska myndigheter har beslutat om. Bildkonstnärsfonden är det organ inom Konstnärsnämnden som delar ut stipendier till konstnärer.

Vad man upprättade var ett ateljécentrum och utbytesprogram för svenska och utländska konstnärer, dit även curatorer och kritiker inom och utanför Sverige kunde bjudas in för att se och tala om konst, knyta kontakter, inleda samarbeten. Syftet med Iaspis var förutom att stödja en internationalisering av det då något insulära konst-Sverige, att «över huvud vara ett centrum för samtidskonst», som det står i Konstnärsnämndens årsredovisning från 1998.

En handfull ateljéer och en projektateljé för utställningar och workshops inrymdes i de övre planen i Konstakademin, lokaler som blivit lediga då Konsthögskolan flyttat till Skeppsholmen. Programmet fick en direktör i Sune Nordgren som tillsammans med en delegation ur Bildkonstnärsfondens styrelse sattes att leda verksamheten. Titeln «direktör» är knappast vanlig en bit ner i en myndighetshierarki, men tyder på att man ville markera en självständighet. Något behov av att nedteckna ett policydokument för verksamheten verkade man inte se. «Någon närmare beskrivning av mål, prioriteringar och beslutsordning gavs aldrig», står det att läsa i ett styrdokument från 2009.

Iaspis anno 2003. Øverst: Ann Lislegaard, sittande i fönstret: Ann Böttcher. Lengre ned på stigan: Karl Holmqvist. Tre ståande: Joachim Koester, Runo Lagomarsino, Gabriel Lester. Två sittande: Maria Heimer Åkerlund, Unnar Örn. Foto: Ulf Lundin.

– Ingen visste egentligen vad Iaspis skulle vara och det fanns inga förväntningar på vad det skulle vara, säger Daniel Birnbaum, som var direktör 1998-2000.

2007 tvingades Iaspis och Konstnärsnämndens kansli flytta till lokaler på Södermalm. Flytten väckte protester från konstnärer och från dåvarande Iaspis-direktören Maria Lind, som menade att den magnifika barockbyggnaden och det idealiska läget var en del av förklaringen till att man lyckats få dit så många eftertraktade och intressanta gäster. Sannolikt var flytten motiverad utifrån rent praktiska skäl, men händelsen är ändå talande för hur relationen mellan Iaspis och kansliet har utvecklats. I de gamla lokalerna huserade Iaspis och kansliet i samma byggnad, men på olika våningar. Ett obetydligt avstånd kan tyckas, men en tydlig gräns tillräcklig för att signalera det mått av självständighet och den relativa frihet som kännetecknat Iaspis. I de nya lokalerna flyter gränserna mellan Iaspis och kansli ihop. Själva kontorslösningen berättar på sitt ordlösa men tydliga språk just det som myndighetsledningen vill inskärpa: Iaspis är en integrerad del av en statlig myndighet.

Men detta handlar inte om var Iaspis ligger eller hur det presenteras. Vad det handlar om är en djupgående förändring där Iaspis gått från att vara en självständig och kritisk röst i ett offentligt samtal, till att bli en försiktig och lojal lagspelare på myndigheten. Iaspis publika verksamhet är idag mer än någonsin tidigare bunden av ett myndighetsperspektiv, därdet politiska uppdraget sätter allt snävare ramar för vilka projekt Iaspis-direktören kan driva.

Iaspis delar sedan 2007 lokal med Konstnärsnämnden och ligger på Maria skolgata 83 på Södermalm i Stockholm. Foto: Konstnärsnämnden.

Iaspis sorterar under Konstnärsnämndens verksamhetsgren bidrag och stipendiegivning. Stipendierna som erbjuds är i form av ateljévistelser och stöd till utställningar och studieresor utomlands. Men det som präglat bilden av Iaspis utanför myndighetens väggar är den offentlighet kring samtidskonst man lyckats skapa genom de egna utåtriktade, publika programmen med seminarier, workshops, utställningar, presentationer av konstnärskap och publikationer. Iaspis kom snart efter sin tillkomst att bli synonymt med den plats där det pågick ett kvalificerat samtal informerat av en internationell utblick. Tillsammans med bland annat konstmässan Stockholm Smart Show, ArtNode, Tidskriften Nu – The Nordic Art Review och ett antal kommersiella gallerier drev Iaspis på en internationalisering som börjat gro och som skulle komma att blomma ut de följande åren. Denna tid såg också framträdandet av en ny gestalt på konstscenen: curatorn. På Iaspis kunde en inbjuden curator väcka minst lika stort intresse som en konstnär. Det här gjorde att Iaspis kom att uppfattas som en verksamhet styrd på curatoriatets villkor, där direktören agerade fritt på vadhelst han eller hon tyckte var som mest intressant just då.

Kanske lever den här bilden kvar för somliga, men den är helt missvisande idag. Idag poängterar kansliledningen på Konstnärsnämnden att direktören är en statstjänsteman på myndigheten, inte en curator som somliga verkar tro. Får man tro kansliledningen är oförmågan att inse detta enkla faktum källan till en rad felaktiga föreställningar om Iaspis.

– Det finns lakuner i kunskaperna om hur staten är organiserad, kanske särskilt i konstnärskretsar, som handläggaren och sekreteraren i Bildkonstnärsfonden och Iaspis-delegationen, Lars Olof Gustafson uttrycker det.

Michael Elmgreen og Ingar Dragset på Iaspis år 2000. Foto: Ulf Lundin.

Det finns fler missuppfattningar:

– Det har funnits en bild i vissa kretsar i Stockholm att Iaspis bara är den utåtriktade verksamheten, men Iaspis har alltid varit helheten, och det är det som är det effektfulla när det gäller internationaliseringen av svenska bild- och formkonstnärer. Om det bara hade varit det där utåtriktade så hade det inte kunnat skapa karriärer för konstnärer, säger Ann Larsson, Konstnärsnämndens kanslichef tillika myndighetschef.

Idag, 2012, flera direktörer senare handlar ett allt större Iaspis om att förvalta snarare än att förnya, det menar både Ann Larsson och Iaspis nuvarande direktör Lisa Rosendahl. Daniel Birnbaums ord «Jag kunde fylla [Iaspis] med innehåll och kunde göra det att be någon om lov», klingar främmande idag, när nyckelorden är «myndighetsperspektivet» och «det politiska uppdraget».

Mona Hatoum på Iaspis 2001. Foto: Ulf Lundin.

Och det är här det börjar bli intressant. För vad dessa grå termer kan innebära blir klarare om man tittar närmare på beslutsgången när det gäller egna publika programmet: den del av verksamheten där direktören ska använda sina specifika kunskaper för att sätta sin profil på Iaspis, den del som handlar om att vara ett centrum för samtidskonst.

För att förstå beslutsgången måste man sätta sig in något i den organisation Iaspis ingår i. Iaspis finansieras med pengar från Bildkonstnärsfonden – det organ inom Konstnärsnämnden som svarar för enskilda stipendier och bidrag inom bild- och formområdet. Denna fond fördelar den så kallade visningsersättning som staten kompenserar konstnärer med för att deras verk visas upp offentligt (man kan jämföra med författarnas biblioteksersättning). Det rör sig om stora summor, 2012 ca 73 miljoner kronor, varav ca 19 miljoner kronor gick till Iaspis. Beslut om Iaspis förvaltningsbudget fattas av Konstnärsnämndens styrelse, som också har det yttersta ansvaret för allt som sker inom myndighetens ramar. När det gäller Iaspis mål, policy, budget och prioriteringar fattas besluten av Bildkonstnärsfondens styrelse. En delegation ur fondstyrelsen (Iaspis-delegationen) fattar beslut om fördelningen av stipendier och bidrag.

Direktören har idag inte så mycket med stipendieförfarandet att göra (åtminstone när det gäller de svenska stipendiaterna) utan har som främsta uppgift att driva ateljeprogrammet i Sverige och att presentera och genomföra det publika programmet, det vill säga bestämma inriktning och teman på utställningar, seminarier, internationella projekt och publikationer. Detta formuleras i den verksamhetsplan som direktören lägger fram för Bildkonstnärsfondens styrelse att besluta om.

Maria Lind var Iaspis direktör 2005-2008, tre år i Iaspis historia då det publika programmet var mycket synligt.Hon säger till Kunstkritikk att det var i början av hennes period som man bestämde att direktören skulle lägga fram sitt program för Bildkonstnärsfondens styrelse varje år för godkännande. Enligt Maria Lind var detta något som tidigare direktörer inte behövt.

– Jag tyckte det var märkligt, eftersom jag var anställd som konstnärlig ledare, och konstnärlig verksamhet blir erkänt bättre om man undviker kommitéstyrning. Dessutom är direktören den som sitter på den relevanta kompetensen, den som kan det internationella konstlivet. Om jag hade vetat åt vilket håll det barkade hade jag inte sökt jobbet.

Fondstyrelsen godkände dock alltid hennes program – som ofta kretsade kring kulturpolitiska frågor – utan reservationer.

Denna ordning finns kvar idag, men den har skruvats ett varv till. Enligt Lisa Rosendahl har hon ingen direktkommunikation alls med Bildkonstnärsfondens styrelse. Alla programförslag och dokument överhuvudtaget måste först granskas av myndighetens kansliledning, det vill säga Ann Larsson och Lars Olof Gustafson. De förslag Lisa Rosendahl presenterar för styrelsen är alltså bara de som godkänts av kansliledningen.

Ett skäl till detta är att kansliet vill säkerställa att de förslag som Bildkonstnärsfonden har att ta ställning till inte strider med uppdraget, det vill säga de riktlinjer som kulturdepartementet har ställt upp för vad Konstnärsnämnden ska göra. För en myndighet har som bekant till uppgift att utföra regeringens politik och det är kansliet som har den största förvaltningspolitiska kompetensen samt kontakterna med kulturdepartementet. Men varför styrelsen, som ju är de som ska besluta om Iaspis program, inte får vara med att bedöma huruvida direktörens förslag är förenligt med uppdraget är svårt att begripa. Att detta måste begränsa direktörens – och styrelsens – auktoritet är lättare att förstå. 

Kansliet är måna om att Iaspis inte tar ställning, eller prövar en särskild vinkel i en fråga där Konstnärsnämnden i kraft av sin kulturpolitiska ställning måste förhålla sig objektiv eller neutral.  Lisa Rosendahl säger att det funnits en uppfattning på Konstnärsnämnden att Iaspis tidigare program varit för snävt i relation till uppdraget, och att det ganska ofta händer att kansliet har invändningar eller säger stopp för programpunkter med hänvisning till detta. Känsliga ämnen är till exempel ekonomi och kulturpolitik.

Ateljésamtal med stipendiaten Johanna Gustafsson-Fürst i samband med Öppet hus på Iaspis, hösten 2011. Foto: Jean Baptiste Beranger.

– Jag har länge varit intresserad av frågeställningar kring arbetsvillkor och upphovsrätt. När jag vill fortsätta att diskutera de här frågorna offentligt, från konstnärens perspektiv, stöter man på det faktum att Konstnärsnämnden som organisation måste representera en bred konstnärsgrupp som kan ha olika inställningar till de här frågorna. Nu betonas här i huset att det måste finnas en hög medvetandegrad om att det är myndigheten som är avsändare, inte Iaspis eller Iaspis direktör. Det är inte önskvärt att jag som tjänsteman på en liten avdelning inom myndigheten formulerar ett visst ställningstagande.

Exempelvis är det alltså inte möjligt för Iaspis direktör att organisera ett seminarium som behandlar kulturella och kreativa näringar ur en viss synvinkel, när myndigheten som helhet fått i uppdrag av regeringen att arbeta med frågan i ett större perspektiv.

När Lisa Rosendahl talar om «myndigheten» får man intrycket att detta i praktiken innebär Ann Larsson och Lars Olof Gustafson.

Idag har Iaspis krav på sig att nå ut i regionerna, ofta i samverkan med lokala aktörer, vilket innebär att det inte är Iaspis själva som driver projekten. Dessutom är det första gången som direktören ska driva även formområdet, som inkluderar arkitektur, design och konsthantverk. Detta innebär förstås en ytterligare ökad arbetsbörda för Iaspis direktör och medarbetare.

I Konstnärsnämndens årsredovisning står det att deras handläggare och sakkunniga «ser till att fördelningen av stöd sker i enlighet med uppdraget som innefattar kvalitet, jämställdhet, mångfald, geografisk och genremässig spridning.» I och med att även Iaspis programverksamhet formellt sett är en del av myndighetens gren bidrag och stipendiegivning kan Konstnärsnämnden hänvisa till uppdraget när man anser att programmet är för snävt. Dessa krav på bredd innebär att en Iaspis-direktör måste ställa sig en rad frågor vid författandet av verksamhetsplanen: Är det för stort fokus på konstnärer ur en viss åldersgrupp? Jobbar man med för likartade teman? Är det ett visst segment av konstnärskåren som kommer till tals? En viss typ av konst? Kan någon uppfatta ett visst kritiskt perspektiv som alltför ”snävt” eller ”partiskt” i relation till myndighetens uppdrag?

– Att jobba efter detta ”mångfaldsbegrepp” är motsatsen till att jobba med curator-drivna institutioner, där man kan lyfta en väldigt specifik fråga utifrån ett väldigt specifikt konstnärligt perspektiv. Ska man arbeta med politiskt innehåll så är det absolut möjligt, men då får man jobba brett. Programmet i sin helhet ska inte slå över åt det ena eller andra hållet, säger Lisa Rosendahl.

– När man utifrån sett ser att Iaspis har en egen direktör och en egen verksamhetsplan, fortsätter hon, så kan man få uppfattningen att det är sin egen plats. På Maria Linds tid uppfattades det kanske som att det var hon som curator som var ensam avsändare bakom den intellektuella produktion som lades fram. Konstnärsnämnden vill hemskt gärna att denna missuppfattning ska upphöra. När vi själva initierar programpunkter står myndigheten som avsändare och då ska vi som tjänstemän inte ta ställning i olika frågor.

Mot bakgrund av detta är det inte förvånande att den tidigare citerade formuleringen om Iaspis som ett centrum för samtidskonst inte finns med i årsredovisningarna från senare tid. Följande stycke från Konstnärsnämndens årsredovisning från 1998, har inte heller någon motsvarighet idag: «Samtidigt har det varit viktigt för IASPIS att inte fungera som ett anonymt stödorgan, utan att alltid sätta sin egen prägel på de arrangemang man deltar i. […] Ambitionen har varit att vitalisera dialogen om konst och kultur i landet och skapa en öppen och generös plats för kritisk diskussion. Det kommer att vara IASPIS ambition också kommande år.»

Bakom dessa hoppingivande ord anas en medvetenhet om riskerna med att vara stödorgan och kritisk aktör på samma gång. Kanske har detta spänningsförhållande uppnått en alltför stor laddning idag. I en situation där myndighetsperspektivet fixerats så stadigt ställs frågan om själva verksamhetens existens på sin spets: Går det att driva ett konstnärligt program med de här förutsättningarna?

– Det är inte hugget i sten att Iaspis ska producera ett publikt program. I många länder skulle det absolut inte skulle vara möjlig att man som statlig myndighet är aktör inom det område man samtidigt ska stödja. Det kanske är en helt befängd tanke för vissa, säger Lisa Rosendahl.

Lee H. Jones i dialog med Föreningen JA! // The YES! Association. Ingick i serien BODY OF WORK, producerad av Iaspis och Lucie Fontaine, 2012.

Man kan fråga sig i vems intresse Iaspis autonomi kringskurits? Var finns egentligen missnöjet med ett Iaspis drivet utifrån en stark curatoriell linje? I Bildkonstnärsfondens och Konstnärsnämndens styrelser sitter yrkesverksamma konstnärer och personer med högsta kompetens inom kulturområdet. Inte kan det vara deras vilja att till varje pris pressa in Iaspis i en myndighetsstruktur, eller låta verksamheten styras utifrån en rädsla att beröra politiskt känsliga frågor? Dessa personer måste nu tillsammans med kanslichefen ta ställning: Återuppta de höga ambitioner som skapade Iaspis framgångar och låta det konstnärliga programmet styras utifrån konstnärliga överväganden, eller förvandla en av svenskt konstlivs viktigaste och mest välrenommerade institutioner till en stipendiefond utan vare sig kritisk eller konstnärlig spets.

  1. Kommentar från Malin Arnell

    … Sverige har en högerregering och kulturdepartementet leds av minister Lena Adelsohn Liljeroth vars kulturpolitika manifest lyder såhär:

    “Kultur är framför allt föda och språngbräda för själen – men bidrar också till högre ekonomisk tillväxt i samhället.”

    Konstnärsnämnden (Ann Larsson och Lars Olof Gustafson) springer nu ärenden för en (höger)politik som gömmer sig bakom objektivitetens dimridåer.

    Hur hamnade vi här?

  2. Kommentar från Lisa Olsson

    Det blev väl ganska snabbt tristare efter att DB slutade, så vitt jag kan minnas.

  3. Kommentar från John Ericsson

    Jag minns vilket ös det var på IASPIS på Daniel B’s tid, man hängde i Hausswolffs bar med Janine Antoni och Olafur Eliasson… Ja, tur att han nu är på Moderna, deras bar verkar arta sig, dansade med Tillmans nyligen

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Leserinnleggene er en viktig del av Kunstkritikk. Vi er derfor svært glad for at du bidrar til vårt leserforum. Vi ber alle følge vanlige regler for høflighet. Husk at du står ansvarlig for dine egne innlegg. Vi godtar derfor kun innlegg under fullt navn.

Redaksjonen leser ikke innlegg før publisering, men følger debatten fortløpende. Vi forbeholder oss retten til å fjerne innlegg som er usaklige, inneholder personangrep eller som vi av andre grunner finner upassende. Dette skjer uten forhåndsvarsel, og fullstendig etter skjønnsbaserte vurderinger gjort i redaksjonen. I leserinnlegg godtas kun tekst, ingen bilder, video, html-kode el. Lykke til med debatten!