Säsongsstart 20.08.15

Kritisk höst

Hito Steyerl, Liquidity Inc., 2014.

Hito Steyerl, Liquidity Inc., 2014.

«Sverige befinner sig i ett kritiskt skede av sin samtidshistoria när det gäller politik och hur den påverkar samhället och kulturen», menar curatorn för årets Göteborgsbiennal Elvira Dyangani Ose i en intervju på biennalens hemsida: «Med tanke på de politiska förändringar som pågår just nu […] är det extra viktigt för Sverige och hela Skandinavien att ifrågasätta historieskrivningen i just detta nu.» Den samtida konstpubliken kommer med andra ord under hösten att ha skäl att fråga sig vad som ännu kan utvinnas ur det kritisk-historiografiska perspektivet «i just detta nu». Hur korresponderar det historiska intresset med de politiska och konstnärliga utmaningar som vi har att förhålla oss till i nuet? Vad är «samtida» i den samtida konsten av idag?

En vilja att «omförhandla historieskrivningens mekanismer» återkommer i filmaren och konstnären Filipa Césars utställning Transmissions From the Liberated Zones på Tensta konsthall, liksom i Moderna Museets Ett gott hem för alla som vill skildra aspekter som «till stora delar utelämnats i den officiella berättelsen om Sverige.» I Tensta handlar det om den svenska närvaron under befrielsekriget i Guinea-Bissau på 60- och 70-talen, medan Moderna tar upp frågan om romernas plats och representation under efterkrigstiden.

Tensta konsthall ställer i höst även ut Hito Steyerl, vars verk Liquidity Inc. om «kapitalets flytande form» avslutar det fleråriga projektet Den nya modellen, där konsthallen har undersökt arvet efter Palle Nielsens Modellen på Moderna Museet 1968. Filipa Césars utställning inleder, i sin tur, ett nytt flerårigt projekt som behandlar internationella solidaritetsrörelser och vad «begreppet solidaritet kan betyda idag». Vad gäller Ett gott hem för alla så har intendenten Fredrik Liew tagit hjälp av journalisten och författaren Lawen Mohtadi – aktuell med en film om den romska aktivisten och författaren Katarina Taikon – och projektet utgår från fotograferna Anna Riwkins och Björn Langhammars efterlämnade arkiv och bildsviter av romer från 50- och 60-talen.

Francesca Woodman, Untitled, 1977-1978 © Betty and George Woodman.

Francesca Woodman, Untitled, 1977–1978. © Betty and George Woodman.

Utställningarna på Moderna och i Tensta öppnar i oktober, medan Göteborgsbiennalen öppnar första veckan i september (mer om biennalen kan läsas här).

Mer omedelbart så inleds konstsäsongen i Stockholm med kvällens vernissager på många av stadens gallerier och konstnärsdrivna initiativ. Ett nytt utställningsrum i Solna – MEGA Foundation – inleder med en utställning med de Berlinbaserade konstnärerna Anna Uddenberg och Nicolas Ceccaldi, medan Minibar vid Hudiksvallsdistriktet visar en neomaterialistiskt doftande utställning med Eva Löfdahl och den amerikanska konstnären Sean Raspet. De kommersiella gallerierna bjuder huvudsakligen på etablerade namn bland de egna konstnärerna, med undantag för Galleri Riis som ofta – och även den här gången – inleder säsongen med en i sammanhanget mer oprövad konstnär: skulptören Éva Mag som gick ut Kungliga Konsthögskolans i våras.

Ett datum som kan vara värt att hålla i minnet är den 8 september då medborgarrättsaktivisten och professorn Angela Davis – som terrorist-stämplades och fängslades i USA på 70-talet – framträder på Konsthögskolan i Stockholm inom ramen för det offentliga programmet The Domain of the Great Bear. Senare samma dag föreläser den sydafrikanske teoretikern Achille Mbembe på Tankeverket/Bio Rio om «Technologies of Happiness in the Age of Animism». Dagen innan, och som del av Göteborgsbiennalens öppningsvecka, medverkar Mbembe i ett öppet samtal med Sarah Nuttal och Elvira Dyangani Ose i Göteborg. Tema: «African Aesthetics and Politics: Anatomy of a Divorce?». The Domain of the Great Bear gästas också av Göran Hugo Olsson som på senare år fått stor uppmärksamhet för sina filmer om 1900-talets avkoloniseringsprocesser och den amerikanska medborgarrättsrörelsens historia (mer om Olssons filmer kan läsas här).

Leif Holmstrand & OLTA, FAKE BONES. Foto: OLTA.

Leif Holmstrand & OLTA, FAKE BONES. Foto: OLTA.

I Malmö bjuds i september på ett flertal arrangemang kretsande kring performance. Vid sidan av en av genrens pionjärer – Joan Jonas – som visas i en omfattande retrospektiv på Malmö konsthall (Jonas hade för övrigt en stor utställning på Kulturhuset i Stockholm så sent som vid årsskiftet 2013–2014), så anordnas performance-projektet Soft City på Inter Arts Centre. Soft City beskrivs som en «förlängning» av det program som arrangerades under samma namn i Oslo för snart ett år sedan, och medverkar gör Steinar Haga Kristensen, Jennifer Walshe, Håvard Skaset, Leif Holmstrand, med flera (mer om Oslo-upplagan av Soft City kan läsas här).

Tillsammans med det japanska kollektivet OLTA uppför Leif Holmstrand dessutom det tio dagar långa performanceverket Fake Bones på Lilith Performance Studio, där konstnärerna på plats kommer att skapa ett gemensamt universum som rör «biologi, shamanism, radioaktiva mutationer, fantasier av kroppen, äta, upplösa jagets gränser, bio-politik och en öppen blick för skönhet och reproduktion av konstigheter.»

Free Angela-pin.

Free Angela-pin.

Vad gäller tematiska grupputställningar längre fram under hösten kan nämnas STRATA på Skövde konsthall, där bland andra Johannes Heldén, Lina Selander och Skaraborgs museum museum medverkar i en «undersökning av strata, lager och skikt i ett antal samtida konstnärliga och litterära praktiker.» Här kan också nämnas en ännu obetitlat utställning om «långsam informationsspridning, analoga tryckmetoder och hantverk» på Göteborgs konsthall, liksom en idéhistoriskt doftande, internationell grupputställning med titeln The World Was Flat på Bildmuseet i Umeå. «Jorden var platt, nu är den rund och den kommer att bli ett hologram» upplyser presstexten, och medverkar gör konstnärer som Julieta Aranda, Tomás Saraceno och Harun Farocki.

Om den svenska konsthösten vittnar om ett intresse för utställningen som kritisk form, så ska vi inte heller glömma att det dominerande formatet på landets konsthallar och museer fortfarande är den traditionella separat-utställningen av ofta retrospektiv karaktär med konstnärer ur de nordeuropeiska eller angloamerikanska kultursfärerna. Moderna Museet satsar på en omfattande retrospektiv med Olafur Eliasson i samarbete med Arkitektur- och designcentrum där «båda institutionernas tillfälliga utställningssalar kommer att fyllas», men visar också fotografier av Francesca Woodman och en mindre utställning med Venedigaktuella Lina Selander. Moderna i Malmö ställer ut Hanna Ryggen i samarbete med Nasjonalmuseet i Oslo, medan Lunds konsthall gör en utställning med nya verk av Truls Melin. Index i Stockholm har, i likhet med Malmö konsthall, det amerikanska 60-talet i blickfånget, och gör en utställning med den experimentella koreografen och konstnären Simone Forti.

Marc Chagall, La Promenade, 1917. ©Marc Chagall/BUS 2015.

Marc Chagall, La Promenade, 1917. © Marc Chagall/BUS 2015.

Den institution som under senare år mest konsekvent har avvikit från inriktningen på separatutställningar med etablerade västerländska konstnärer är nog Bildmuseet i Umeå, som har visat en rad grupputställningar med konst från bland annat Kina, Kuba och Vietnam. Vid sidan av den nämnda The World Was Flat visas i höst också den första separatutställningen i Norden med den syriska konstnären Nisrine Boukharis, samt utställningar med pionjären inom interaktiv konst, Julio Le Parc, samt filmaren och Black Audio Film Collective-medlemmen John Akomfrah, aktuell med videoinstallationen Vertigo Sea på årets Venedigbiennal.

Om det finns en tillbakablickande tendens bland höstens utställningar så är det ju ofta radikala tendenser och rörelser som återaktualiseras, vilket känns viktigt att framhålla i dagens allt mer reaktionära tanke- och handlingsklimat. Om något saknas så är det kanske utställningar som kan påminna om konstens storhet, och ge kraft och energi till de mer eller mindre välmenande projekten i samtiden. En utställning med Marc Chagall på Millesgården väcker skuggan av ett hopp, även om det tjugotal verk som visas bredvid konstnärer ur hans «ryska samtid» knappast innebär någon heltäckande presentation. Finns det något i Chagalls bildvärld, i den ömsinta humorn eller rentav i det folkliga, som känns angeläget att påminna om idag? I höst finns möjlighet för den som vill stilla sin nyfikenhet.

Joan Jonas, Double Lunar Rabbits, 2010. Foto: Agostino Osio.

Joan Jonas, Double Lunar Rabbits, 2010. Foto: Agostino Osio.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!