Maria Lind

Tensta konsthall, Stockholm
Kommentar 27.02.12

Kritisk kollaps på Tensta konsthall

Debatt på Tensta konsthall: Ellen Wettmark, Cilene Andréhn, Maria Lantz, Kim Einarsson, Maria Lind. Foto: Frans Josef Petersson.

Uppslutningen var stor, men inte överväldigande. Stämningen var spänd, stundtals indignerad. Tensta konsthall hade bjudit in till debatt om samtidskonstens finanseringsformer, men det var naturligtvis samarbetet med Lundin-ägda Bukowskis som hamnade i fokus. Inte minst efter Sinziana Ravinis artikel i Dagens Nyheter samma dag (02/23), där Maria Lind anklagas för att ha sålt sig för oljepengar. Och visst är det graverande: Lind har ingått ett ekonomiskt samarbete med Bukowskis, utan ett kritiskt ord om företagets roll på konstmarknaden eller ägarfamiljens investeringar i folkmordsbranschen. Ingenting tyder heller på att hon haft för avsikt att initiera de diskussioner som hon nu tvingas föra.

«Projektet handlar inte om att ta ställning» – menade Lind när hon tillfrågades om sin syn på Lundin Petroleums verksamhet – «det är så här det ser ut i världen». Först efter upprepade frågor från en konsternerad publik kunde hon tillstå att «om anklagelserna mot Lundin stämmer så är de allvarliga och bör fördömas». Men, påpekade konstnären Andreas Gedin, oavsett domslut så har Lundin Petroleum blivit föremål för omfattande kritik från både Amnesty och FN. Och till skillnad från andra ekonomiska samband som involverar medborgarna i tvivelaktiga affärer, så handlar det här om ett aktivt beslut att samarbeta med ett företag som är under utredning för folkrättsbrott.

Att slå ifrån sig kritiken och ge sken av att ha varit nära nog tvungen att inleda ett samarbete med Bukowskis är inte trovärdigt, det inser alla. Inte minst som Tensta konsthall faktiskt har fått höjda anslag sedan Lind tillträdde som chef, samtidigt som hennes eget arvode samt summan av försäljningsutställningen på auktionshuset – förbluffande nog – undanhålls offentligheten. En fråga som dessvärre inte gick vidare till Ellen Wettmark som deltog i panelen som representant för Statens Kulturåd, en av konsthallens offentliga finansiärer.

Michael Storåkers, VD och koncernchef, Bukowskis. Foto: Bukowskis.

Lind beklagade debattens inriktning på henne som person, något som nog dessvärre är oundvikligt. Men visst saknade man konstnärerna, som ju fortfarande har möjlighet att uttala sig om sin egen medverkan i utställningen. Deltog i debatten gjorde däremot Bukowskis VD, Michael Storåkers, som intressant nog insisterade på att hans företag inte har något behov av att spegla sig i Tensta konsthalls progressiva självbild. Vad han är ute efter är med andra ord inte den kritiska fernissan, och den eventuella legitimitet som denna ger, utan själva idéerna.

Det är värt att notera att Storåkers inte bara företräder ett ekonomiskt intresse, utan också är en av dem som hållit i pennan när det svenska politiska landskapet har ritats om under det senaste decenniet. Han är medlem av Moderaternas partistyrelse i Stockholm, och som dåvarande ordförande för reklambyrån Storåkers McCann ansvarade han för «det nya arbetarpartiets» segrande valkampanj 2006. Nyckeln till framgång? Att underminera motståndarens trovärdighet genom att annektera dennes budskap och lansera det som sitt eget.

Inte förvånande är Storåkers ambition här att förmedla att det är han och Bukowskis som står för det som är nytt och spännande: de kommersiella gallerierna och de offentliga institutionerna framställs som förankrade i sina traditionella roller och tankesätt, samtidigt som auktionshusen kan integrera marknader, skapa nya arbetstillfällen och möjligheter för konstnärerna. En bild som Lind nu hjälper honom att förmedla, samtidigt som hon effektivt har utraderat sina egna möjligheter att agera kritiskt i förhållande till de oljepengar som utgör grund för samarbetet.

Den del av projektet – rapporten Contemporary Art and its Commercial Markets. A Report on Current Conditions and Future Scenarios – som kunde bidragit med en kritisk udd innehåller inte heller någon särskilt kontroversiell information, och det mesta känns inte särskilt relevant i förhållande till den vändning som diskussionen nu har tagit. Säkert finns här en hel del som Lind och andra som är intresserade av dagens konstmarknad kan ha användning för i sina verksamheter. Men så var det också denna bok som (delvis) finansierades av intäkterna från den så kallade Primary-utställning som Lind sammanställde som del av Abstract Possible och som gick till försäljning på Bukowskis.

Men kanske finns det fog för besinning, Linds strategi har ju faktiskt satt ljus på viktiga frågor: hur många var tidigare ens medvetna om familjen Lundins inflytande över svenskt konstliv? Dessutom förstår ju alla att Linds idé med att implicera sig själv i det system hon vill diskutera, bygger på ambitionen att arbeta inifrån de strukturer som är eller ska bli föremål för kritik.

Men är det inte just denna undflyende idé om en «immanent kritik» som är problemet? Att den här har fungerat genom att avskärma konsten från de verkligt viktiga frågorna är uppenbart. Och som konstnären Henrik Andersson var inne på under debatten, så gifter sig Linds idéer utmärkt väl med den ideologi som Storåkers gjort karriär på att saluföra: kapitalismen som ett utbyte av flytande, «abstrakta» värden, avskärmade från de mänskliga kroppar – i Ogaden eller andra platser – som i själva verket producerar det mervärde som denna marknad bygger på att exploatera. Att Storåkers vid flera tillfällen under kvällen uttryckte sin beundran för tydligheten i Linds idéer är med andra ord inte förvånande: de talar båda kapitalismens språk, som jag vill minnas att Andersson uttryckte det.

Goldin+Senneby/Thea Westreich, Abstract Possible: An Investment Portrait, Goldin+Senneby i samarbete med Thea Westreich Art Advisory Services. En detaljerad värdering av investeringspotentialerna i de olika konstverken i utställningen Abstract Possible på Bukowskis (historiska verk inte inkluderade). Rapporten är strikt konfidentiell och finns i ett unikt exemplar. Innehållet är enbart tillgängligt för köparen. Låddesign: Johan Hjerpe. Foto: Bukowskis.com.

Frågan är om den typ av curatoriell praktik som Lind företräder fortfarande kan agera på ett trovärdigt sätt. Eller har vi i själva verket bevittnat dödsstöten för den institutionskritiska konst som hon har varit en så viktig förespråkare för under det senaste decenniet? Överdrivet, kanske, men värt att fundera kring. Det tycks i alla fall uppenbart att förment offensiva, förebyggande, initiativ som Abstract Possible i själva verket exemplifierar en djupt defensiv hållning som, av allt att döma, fungerar affirmativt i förhållande till det system den utger sig för att kritisera.

Den allmänna stämningen under debatten, och i Stockholms konstliv, tycks djupt skeptisk till Lind och hennes agerande, inte minst efter oviljan att ta till sig av den kritik som riktades mot henne under torsdagens debatt. Samtidigt uppfattar jag att det finns en förhoppning om att även fortsättningsvis kunna respektera Lind som den kompromisslösa curator som hon har gjort sig känd som genom åren. Det som ingav hopp var hennes påpekade under debatten att vi som arbetar med konst länge varit dåliga på att lyfta fram och formulera konstens eget värde. Det har hon ju helt rätt i. Och med Abstract Possible och sitt samarbete med Bukowskis, har hon visat exakt hur vi inte ska gå tillväga för att en verkligt offensiv, kritisk, konst ska komma till stånd. Här finns en hel del att dra lärdom av, för oss alla.

Zachary Formwalt, In Place of Capital (production stills). Foto: Bukowskis.com, Primary Sale: Abstract Possible.

På måndag morgon, strax innan denna text ska läggas ut, publicerar Maria Lind en debattartikel i Dagens Nyheter där hon återigen lyfter fram hur vi alla är mer eller mindre implicerade i de strukturer som hon har velat synliggöra och att det tidigare inte funnits någon större offentlig debatt kring familjen Lundins inblandning i konstlivet. Detta är sant – även om Kerstin Lundell omnämner saken i sin bok Affärer i blod och olja, vilket uppmärksammades av Ulrika Stahre i Aftonbladet redan i oktober 2011 – och hon har en poäng i att det hittills har gått väldigt trögt att få fram en debatt kring detta i svensk offentlighet. Och det kan naturligtvis inte uteslutas att Linds tilltag kommer att ge resultat på sikt.

Däremot kan jag inte – hur jag än försöker – se någon anledning att revidera den kritik som har framförts. Om det nu var offentlig debatt hon saknade, varför skrev hon då inte den där debattartikeln själv? Eller tog upp frågan när hon, fram tills nyligen, var konstkritiker på Dagens Nyheter? Lind oroar sig – liksom jag och många med mig – för konstens handlingsutrymme när den blir allt mer kommersialiserad och samtidigt instrumentaliseras av offentliga bidragsgivare. Problemet är att hon beskriver detta som en tvingande rörelse, utan att att ansvar för hur hennes egna handlingar aktivt bidrar till just denna utveckling. Det är faktiskt helt obegripligt. Och ytterligt sorgligt.

Article in English.

  1. Kommentar från Johan Eriksson

    Grattis till Frans Josef Peterson för årets viktigaste konstartikel som avslöjar en psudo-kritisk curator som den opportunist hon egentligen är.

  2. Kommentar från Kristian Øverland Dahl

    Den danske stat er et krigsførende demokrati med FN mandat, i diktaturer er det et skarpere skille mellom borgere og deres illegitime herskere. Livet til borgerne i et demokrati er fylt med dilemmaer som følger med det å ha samfunnsansvar. Lundin og Mærsk velger å søke profitt i samarbeide med illegitime maktkonstelasjoner “NO GUTS; NO GLORY” glory? I skandinavia er vi velsignet med noen rettigheter, plikter og valgmuligheter, Lundin tar seg til rette, svikter og gjør uverdige valg. Langt de fleste kunstnerne kjemper for å forsvare de rettighetene, pliktene og valgmulighetene som Lundin tilsynelatende uten skrupler bidrar til å nekte andre.

  3. Kommentar från christian schmidt-rasmussen

    den danske stat er krigsførende. der må skelnes mellem staten og dens institutioner på den ene side og borgere på den anden side. som borger kan jeg oponere mod statens krigsførelse, som ansat i en af dens institutioner er jeg direkte involveret i legitimeringen af denne krig. det er en problematik som jeg finder langt mere vidtrækkende end lundin og mærsks involvering i våbentransport og andet.

  4. Kommentar från Kristian Øverland Dahl

    Komentar til C. S. Rasmussen.
    De krigs motstanderne som mottar støtte fra staten har mest sansynelig stemt på et parti som ikke støtter krigen og det er mange krigsmotstandere som betaler skatt og vil støtte kunsten. Du er også alt for generell når du sier “private” penger. Statens penger kommer ut fra et vell av kilder og tilhørende etiske dilemmaer. Lundins verden er langt enklere.

  5. Kommentar från Marc Langos

    oetiskt och egoistiska

    Lind har fläckade instution hon jobbar för! döden av hennes egna institutionella kritik!

    Det är perverst att om hon agerade som hon har i näringslivet hon skulle ha varit tvungen att avgå. Det är märkligt att i konst man kan komma undan med en sådan moralisk skändlighet.

  6. Kommentar från Lena Josefson

    Istället för att blottlägga och undersöka börjar hon nu hitta fel hos andra, till och med svenska pensionärer. Helt igenom förljugen pseudo-kritik som karriärism. Nej, det här funkar inte.

  7. Kommentar från christian schmidt-rasmussen

    det ville være interessant at se hvordan en kritik af statslige penge i kunstindustrien ville udforme sig i dette lys. set fra mit synspunkt er statslige penge lige så kompromiterede som private. jeg sidder i den danske kunstfond og så vidt jeg ved er der ingen krigsmodstandere der har afvist fondsstøtte.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!