Parkliv

Annette Weisser, Dave Allen, Dominique Gonzalez-Foerster, Elisabeth Westerlu, Ingo Vetter, Kerstin Bergendal, Margaret Morton, Martin Boyce, Martin Karlsson, Nathan Coley, Paola Pivi

Marabouparken, Stockholm
28. augusti - 7. november 2010
Kritik 14.09.10

Alla dessa kärleksfullt odlade grupputställningar

Parkliv. Installasjonsbilde, Marabouparken, 2010. I forgrunnen: Martin Boyce, We Climb Inside and Everything Else Disappears, 2004.

Länge såg det ut som om Stockholms senaste konsthall kanske aldrig skulle bli av. I väntan på de rätta politiska besluten inleddes för sex år sedan en utställningsverksamhet under namnet Marabouparken Annex. En sympatisk satsning på soloutställningar med unga svenska, och senare även utländska, konstnärer gjorde att man fyllde sin plats i stadens konstekologi. Men de senaste åren har också denna verksamhet legat på is.

När man nu äntligen slår upp portarna till den nya konsthallen i den före detta chokladfabriken i Sundbyberg, har man med andra ord haft god tid på sig att förbereda utställningsprogrammet. Tråkigt nog lämnar öppningsutställningen Parkliv, kuraterad av Helena Selder och Bettina Pehrson, en hel del att önska. Kritikerna har redan ställt sig frågande inför utställningens politik: Nils Forsberg i Expressen eftersöker en ideologisk infallsvinkel och önskar att frågan om parken skulle ställas i relation till de idéer om den moderna och sunda människan som genomsyrar konsthallens egen historia. Ulrika Stahre i Aftonbladet går ett steg längre och pekar på problemen med en estetisk ideologi som underkastar den samtida konsten en liknande funktion som den modernistiska parken: att göra oss till bättre människor genom skönhetsupplevelser respektive övningar i kritisk tänkande.

Detta är rimliga invändningar även om utställningens grundläggande problem knappast är dess oförmåga att representera en viss politik eller ovilja att reflektera över sin egen otillräcklighet. Problemet är snarare att den helt saknar en egen politik. Därmed finns inget som engagerar mig som besökare.

Som alltid finns här arbeten som är som mer lyckade än andra. Jag skulle lyfta fram två konstnärer som ironiskt nog inte har särskilt mycket gemensamt vare sig med varandra eller med parken som tema. Mest överygande är Martin Boyce vars enkla grepp – en kantrad solstol, en gul vattenslang och några höstlöv som blåst in från parken – sänder som en elektrisk stöt genom rummet. En ödsligt vacker installation där arbetet med former och material väger tyngre än verkens spel med konsthistoriska referenser. I princip kunde man ta bort allt annat och lämna Boyces installation som den är. Det hade blivit en fantastisk utställning.

Christine Ödlund, fra Växternas kemiska språk, 2010.

Mest lovande är den tills nyligen rätt ouppmärksammade Christine Ödlund som arbetar med vad som beskrivits som «simulerad synestesi». Ett slags intermediala montage där experimentell musik, animerad film, skulptur och måleri ställs i relation till både naturvetenskaplig empiri och frågeställningar av mer esoterisk natur. Men om det som imponerade på Stockholmsgalleriet Christian Larsen i vintras, hennes första separatutställning på 10 år, var arbete med utställningsformen, handlar det här om en mer saklig redovisning av dokument: några skulpturala objekt, en video och ett par jättelika målade partitur.

Utgångspunkten är ett forskningsprojekt i ekologisk kemi där Ödlunds bidrag handlar om att översätta växternas kemiska kommunikation till former tillgängliga för mänskliga sinnen. Möjligtvis är problemet att det som förefaller vara arbetets kärna – själva de musikaliska kompositionerna – inte är en del av utställningen. Intrycket är hur som helst av ett pågående projekt som inte riktigt funnit sin slutgiltiga form.

Parkliv är nu inte alls exceptionellt dålig utan bjuder tvärtom på en rätt ordinär utställningsupplevelse: scenografin är förbered, allt är på plats och väntar bara på att besökaren ska träda in och ta sig an rollen som huvudperson. Men sedan händer just ingenting. Här finns varken något uttalat budskap eller någon vilja att kommunicera en specifik kunskap om parken som kulturellt fenomen. Skälet tycks vara att kuratorerna är intresserade av parken som metafor och inte alls som historisk realitet. Metafor för konsten, naturligtvis.

Parkliv. Installasjonsbilde, Marabouparken, 2010.

Själv har jag hört till leda om hur konstnärer ska vårdas som ömtåliga blommor och inte pressas samman i ett kuratoriskt herbarium. Men vad är egentligen problemet med att samla och kategorisera kulturella artefakter enligt epistemologiskt fastställda och redovisade kriterier? Och hur ofta ser man egentligen de där misskända kuratoriska exempelsamlingarna? Den som följer med i samtidskonsten inser ju att ett större problem är det rakt motsatta: alla dessa kärleksfullt odlade grupputställningar som måste suga varje uns av välvilja ur besökaren för att gjuta liv i det faktum att ett antal konstverk befinner sig i samma rum.
Jag kan inte komma ifrån att det finns något genant i hela situationen. En känsla av att en i grunden dysfunktionell form har cementerats som standardmått för hur en tematisk utställning med samtida konst ska se ut och fungera. Där det kuratoriella kärleksbudskapet i själva verket utgör en outtalad överenskommelse om att vissa förhållanden helst ska förbli dolda.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!