Mitt i konsthallens första rum står tre vävstolar med påbörjade arbeten. Vid ett bord sitter en kvinna och knypplar. Ana Gallardo har i flera år arbetat med ålderdom som tema, tidigare i Argentina, nu i Skåne. I Lund har hon arbetat med äldre kvinnor som ursprungligen kommer från Latinamerika. Under en månad har hon vistats vid en av stadens träffpunkter för seniorer. Resultatet visas genom tre nya verk och genom att träffpunkten har flyttat in i konsthallen.
Utställningen har titeln As Told. En enkel tolkning skulle kunna vara att det handlar om konstnären som spökskrivare eller språkrör. Enligt konsthallen arbetar konstnärerna Ana Gallardo, Tamar Guimarães & Kasper Akhøj och Emily Wardill med «personliga berättelser» som kan utmana en «mansdominerad historieskrivning.» Jag uppfattar temat som svepande i en utställning med fyra väldigt olika konstnärskap som inte belyser varandra på något omedelbart sätt. Effekten blir att man som betraktare måste kalibrera om inför varje verk.
Gallardo visar även två verk sprungna ut ett misslyckat projekt om ett hospis för kvinnor som tidigare varit prostituerade. Villkoren för samarbetet förändrades och Gallardo fick arbeta som frivillig med att ta hand om en döende gammal kvinna. I slutändan tog detta så mycket tid och energi att själva projektet inte blev av. Istället mynnade det ut i Utdrag från ett misslyckat projekt (2012) en cementtavla där en berättelse om upplevelsen har ristats in, och Estela 1946/2011(2012) som består av sekvenser som Gallardo filmade med sin mobil vid de få tillfällen hon var ute med kvinnan. I de svartvita filmsnuttarna ser man henne smörja in kvinnans händer.
I katalogtexten betonas Gallardos ihärdighet, berättelser ska hamras in med olika medel. Det kan låta avskräckande, men faktum är att det skapar en mångfacetterad praktik som lyckas vara porös utan att bli syrefattig. Kanske är vävstolarna inte främst sociala katalysatorer, relationell estetik som ska lugna konsthallens kritiker som vill «sänka tröskeln» och öppna upp för nya publiker, utan en del i konstnärens berättelseprocess. I de fall då det inte räcker med att se dessa kvinnor på film: titta, här är alla lager avskalade.
Mer komplex är Tamar Guimarães & Kasper Akhøj textbaserade film The Parrot’s tail (2015) som utgår från sydafrikanske Ernest Mancoba, en bortglömd medlem av CoBrA. Det är en tyst installation med fem fabler som projiceras på väggen i en av konsthallens mellanrum, och med lerkrukor på golvet och metallstänger i former på väggarna. Genom dessa olika skikt behandlas objektens och materialens inneboende mening, delvis på bekostnad av ursprungshistorien, vilket i sig blir en illustration av konstnärernas grundtema: hur kunskap förloras.
Det som binder ihop utställningen är film. Emily Wardills I gave my love a cherry that had no stone (2016) visas på en filmduk som lutar neråt, över besökaren. Det känns som om jag måste krypa ihop mot väggen för att ta in hela verket. I den nio minuter långa filmen följs en ung man i vit skjorta och svarta byxor runt i en modernistisk byggnad. Perspektivet påminner om ett first-person-shooter-dataspel, där man tar sig fram, vänder på huvudet, tittar runt, går upp över något och ner på andra sida.
Wardills andra film, The Pips (2011) visar en gymnast som dansar runt med ett band. Mot slutet tycks hennes lemmar lossna en efter en, och ramlar ner på mattan runt henne. Wardills ordlösa filmer är de mest visuella i en utställning som vilar tung på text och kontext. Utöver den lilla katalogen i konsthallens sedvanliga format har man även gett ut texterna i verken i en liten bok som finns på svenska och engelska. Jag kan inte riktigt avgöra om man helt enkelt strävar efter total läsbarhet, eller om publikationen ska ses som en del i utställningens mål att visa på sätt att dokumentera och tillvarata kunskap.
Med As Told kan en rad kulturpolitiska kriterier bockas av. Gallardo har arbetat med kulturhuset Stenkrossen i Lund, och vid mitt besök är en mängd pensionärer på plats i konsthallen. Men det hela förefaller gjort i en anda av kompromiss, och det inledande personliga och pedagogiska anslaget går inte riktigt igen i de övriga rummen. En bättre lösning hade kanske varit att låta Gallardo ta över hela konsthallen och kontextualisera de lokalt förankrade verken med en större presentation av hennes konstnärskap.
Vad vi får istället är en egenproducerad grupputställning med internationell samtidskonst på en nivå som vi har kommit att förvänta av Lunds konsthall. Samtidigt går det inte att komma ifrån att kompromissen tycks peka mot ett minskat konstnärligt manöverutrymme som följd av de senaste årens politiska kampanj mot konsthallen. Att vårens utställning inte blir konsthallens egen, utan en presentation av fotografen Albert Wiking som har lånats in från Fotografiska i Stockholm, säger kanske något om vart det barkar.
