Målaren och elefanthuset

«Det viktiga med bilden är att den är ärlig», skriver CM Lundberg (f. 1972) i det lilla häfte som har tryckts upp till hans utställning på Husby konsthall, och i vilket han beskriver det flöde av «tankar, lösryckta meningar, lukter, absurda associationer» som ligger till grund för hans arbetsprocess. Det finns alltså två kriterier för Lundbergs måleri: det ska svara mot en upplevelse som är hans egen, och det ska gestalta upplevelsen så sanningsenligt som möjligt.

Det är ovanligt med en konstnär som så öppet redovisar förutsättningarna för sitt arbete. Det kan bero på att Lundberg, som har diagnosen schizofreni, lider av vanföreställningen att andra människor kan läsa hans tankar. Lika bra att vara uppriktig, alltså. Det innebär inte att bilderna alltid är enkla att greppa. De är ju inte kalkerade på upplevelsen, utan kännetecknas av de brister och poetiska möjligheter som finns i ett språk, ett visuellt språk.

Utställningen består av ett tjugotal gouache-målningar i A5-format, placerade på två rader i den bortre delen av konsthallen. Bilderna visar interiörer eller stadsvyer, men slår hela tiden över i något annat: en man går runt med ett fönster istället för en mage, medan ett hus har en dubbel identitet som elefant med stupröret som snabel. En man sträcker fram en boll, som om han ville leka med elefanthuset. Bredvid hänger en bild av en sorgsen figur i en busskur, och under ett hav där ett ansikte framträder på himlavalvet. Oftast är det inte svårt att acceptera de drömlika skeendena som verkliga, vilket är ett tecken på att de har gestaltats på ett trovärdigt sätt.

Lundberg gick på Kungliga konsthögskolan under åren kring millennieskiftet, vid den tid då Marie-Louise Ekman var rektor. Med åren tycks hans bildvärld ha blivit allt mer besläktad med hennes, även om han är mer av en kolorist. Själv beskriver han det som att hans arbete har förändrats i takt med att hans medicinering har minskat. Det har gått från ett «oorganiserat klotter» till en föreställande, drömlik bildvärld på senare år. Det som visas här antyder ett nytt steg mot ett mer samhällskritiskt måleri, om än med fantastiska inslag. Det är som om Lundberg har gått från en maskinlik eller djurisk kropp utan språk, till att gestalta utsattheten som ett socialt och politiskt tillstånd.

Detta pekar mot nackdelen med en alltför biografisk läsning. Man skulle lika gärna kunna se utställningen som en skildring av livet i Husby, eller kanske i Vällingby där Lundberg bodde förut. En sådan blick skulle ta oss bakom de fönster som utmärker förorternas höghusmiljöer. En av bilderna föreställer en kvinna i blå klänning med en urna på huvudet, och med två blommor vid sidan av sin kropp. Jag kommer att tänka på Willy Kyrklunds romankaraktär Solange, som «dansar sin burfågelsflykt mellan vägg och vägg» för att på bokens sista sida förvandlas till en grästuva «för sin längtans skull». Lundbergs bilder visar också längtan, blicken ut genom ett fönster, liksom förvandlingen, sjukdomen och drömmen, utan att någonsin idealisera den.