Att börja tänka kring en utställning med utgångspunkt i dess titel kan tyckas lika opassande som att inleda en måltid med att äta servetten, men förmodligen också lika naturligt som att läsa menyn: vad gäller den nyöppnade Seeing is believing på Kunstwerke i Berlin är det i vilket fall svårt att låta bli. Först och främst för att redan titeln och utställningens korta presentationstext – som drar en linje mellan bilder av terroristattacker, fotografier som politiskt bevismaterial och insikten om att bilder inte endast är tecken på en omedierad verklighet utan även «skapar sina egna verkligheter» – lyckas hänvisa till en sekelgammal debatt om fotografiets sanningshalt och en nästan lika lång tradition av ideologikritik och analys av massmedierade bilder, vilket inte är några lätt överblickbara diskussioner ens i de fall då de har överlappat varandra.
För det andra tycks denna titel, detta talesätt om tron på det synliga, endast finnas där som en illusion eller vanföreställning för utställningen att sticka hål på. Detta kan tyckas fåfängt, särskilt med tanke på vad till exempel Paul Valéry hade att säga redan 1939 i ett tal på Sorbonne med händelse av att fotografiet fyllde hundra år: «Jag kan tillägga att fotografiet till och med dristar sig till att utöva en konst som ordet, alltsedan tidernas begynnelse, har specialiserat sig på: konsten att ljuga.»
Utställningen börjar redan vid biljettkassan, med ett verk av Alfredo Jaar som återger bilden på Obama och hans medarbetare när de tittar på avrättningen av Bin Laden. Därefter leds man in i Kunstwerkes stora, för tillfället mörklagda bottenvåning (inga verktitlar anges i själva utställningen, utan tillhandahålls sympatiskt nog i en enkel minikatalog, vilket gör att man kan treva runt ovetande så länge man vill). Efter en behagligt lång tid skymtar man ett slags upphöjd träbur, med vad som ser ut som en metallbur inuti. Mörkret ger naturligtvis utrymme för vilka bilder och associationer som helst, men med Obamakabinettet och den osedda vedergällningen för 11 september kvar på näthinnan är det kanske troligare att besökaren ser Guantánamofångar och Abu Ghraib-siluetter än någonting annat. Verket som heter Phantom Truck av Iñigo Manglano-Ovalle visar sig dock vara en tio meter lång «platonsk modell» av en lastbil, utformad med inspiration från det satellitfoto som Colin Powell visade i FN:s säkerhetsråd 2003 som bevis för Iraks massförstörelsevapen och USA:s fullgoda anledning att invadera landet.
På ett väldigt tilltalande och effektivt sätt har alltså en tidsrymd mellan Irakinvasionen och Bin Laden-avrättningen dragits upp, och på samma gång kanske även en rumslig representation av denna periods ohyggliga politiska villkor. Det permanenterade undantagstillståndet och lägerinterneringen på obestämd tid som Giorgio Agamben och Judith Butler har beskrivit så väl dröjer emellertid inte kvar längre än till trapphuset, där utställningen fortsätter och – tyvärr, efter en sådan magnifik inledning – tappar momentum.
Inte för att det inte finns intressanta verk (Joana Hadjithomas och Khalil Joreiges äggfärgade, filmrutemonterade film på förstörda negativ; Sean Snyders video Casio, Seiko, Sheraton, Toyota, Mars som till en långsam berättarröst blandar stillbilder av varumärken i Irak med rörliga bilder från nattliga bombningar av Bagdads lyxhotell; Taysir Batnijis Watchtowers, fotografier på israeliska vakttorn, fotograferade och sammanställda som Bernd och Hilla Bechers berömda bilder av vattentorn; Anita di Biancos oemotståndliga Corrections and Clarifications, en tidning som samlar rättelser från tysk- och engelskspråkiga nyhetstidningar under perioden maj-augusti 2011). Men kanske för att de känns godtyckligt ihopsamlade (Taryn Simons Contraband och dess svala bilder på beslagtagna varor och objekt på flygplatser), på gränsen till förutsägbara (Adam Broomberg & Oliver Chanarins The Day Noboby Died och dess välrepeterade representationskritik) och oförmögna att i det silade och milt upplysta dagsljuset besvara de enorma frågor som utställningen ställer om bilder och vårt förhållande till dem.
Värda att framhålla är dock Khaled Houranis The Zebra Copy Card och Paul Chans video Re: The_Operation som båda tycks åla sig ur sammanhanget. Khaled Houranis vykort visar två åsnor som målats svart- och vitrandiga för att visas på ett zoo i Gaza. Det är tryckt i en upplaga på 10000, och går att ta ur ett väggmonterat vykortsställ. Betvingande är inte bara zebra-åsnornas varning för illusioner, det svårbeskrivligt bedrägliga att i samma djur se två djurarter, eller att baksidan låter ett helt Reuters-telegram förklara händelsen (där en halv mening intressant nog har tagits bort: «Gaza’s Palestinians are impoverished by their isolation under an Israeli embargo against its Islamist Hamas rulers, who refuse to give up armed resistance against the Jewish state.»), utan även bildens amatörmässiga komposition, resultatet av att Hourani som bor på Västbanken inte kunde ta sig till Gaza, och istället fick be en djurparksanställd ta fotografiet: stående, snett uppifrån, på åsnorna som tycks vända sig bort.Kongenialt med detta är även valet av vykortets format, som om det vore det enda möjliga sättet att kommunicera från Gaza på, detta enorma utomhusfängelse som Israel anser sig ha rätt att driva hur det vill.
Paul Chan i sin tur gör kanske det mest egensinniga verket med Re: The_Operation, en video som till formen kan beskrivas som hälften brevroman och hälften interaktiv webdesign av det minst tilltalande slaget. Videon blandar hello kitty-liknande karikatyrer av George W. Bush, Dick Cheney, Condoleezza Rice och andra ur Bush-staben med fotomontage där samma personer befinner sig som soldater i Irak. Ljudspåret är dessa personers brev hem; mörka, konstiga och komiska uttrycker de tvivel, rädslor och alienation: en fiktion som tillåter olika reflektioner kring krig att mötas på oväntade sätt.
Seeing is believing behandlar alltså vår tids mest omstridda och reproducerade bilder, vilket förmodligen bidrar till att ge den ett något svepande uttryck. Susanne Pfeffer som även kurerade den tematiskt besläktade For the Use of Those Who See på Kunstwerke 2009 – en, för att beskriva det så kortfattat som möjligt, extremt hermetiskt utformad utställning med tio manliga konstnärer som behandlade bildens och bildlighetens begränsningar och möjligheter – fortsätter här arbetet med synen, bilden, blicken och dess representationer, men något luftigare, något lösare i kanterna och med helt andra konstnärer. Problemet som utställningarna delar kan kanske sägas vara en övertro på utställningsformens transparenta förmåga att inhysa bildkritiska verk. Det finns helt enkelt något paradoxalt i att presentera konstnärligt arbete som kritiserar seendets kategorier, synlighetens medialisering och bildens ideologiska möjligheter i en utställning som redigerar besökarens blick lika följsamt, välavvägt, anonymt och till synes rationellt som vilka tv-nyheter som helst.
