Summer moved on

Rina C. Lindgren, Sverre Malling, Thomas Falstad

Kunstnere: Elin Øyen Vister, Lars Skjelbreia, Rina Lindgren, Sverre Malling, Thomas Falstad og Tommy Høvik

Kuratert av Rina Lindgren



Kurant, Tromsø
16. september - 25. september 2011
Kritik Artikel på Engelska|21.09.11

Det som blir kvar

Sverre Malling, Souvenir, 2011. Kull på papir.

Sommaren är definitivt över. Över fjällen hänger tunga dimmoln som klibbar fast längs med sluttningarna, medan den glesa växtligheten skiftar färg från grågrönt till jordbrunt med röda stråk. Det sticker i näsan av sjöbris blandat med veddoft från skorstenarna i Tromsø. Inne på galleriet Kurant råder samma atmosfär av vibrerande nedbrytning i grupputställningen Summer Moved On, dessutom mättad med en god dos nostalgi och dödsromantik.

Jag har börjat bli lite trött på alla dessa utställningar som handlar om död och dekadens. Det har utan att överdriva varit det dominerande temat i nästan ett decennium, i varje fall i Norden, och den sista tiden har jag längtat efter livsbejakande utställningar som städar ur förruttnelsen och för in optimism i konsten. Ändå måste jag medge att temat nog är långt ifrån uttömt – den apokalyptiska rädslan inför framtiden, upplösningen av jaget, samhällets fasansfulla mutationer: allt detta är fortfarande framträdande kulturella strömningar. Det som gör just denna utställning särskilt välkommen är att konstnären och kuratorn Rina Lindgren lyckas ovanligt bra att lyfta fram det sublimas smärtsamma njutningar. Redan Edmund Burke påpekade i den romantisk-gotiska estetikens gryning att allt som är hemskt, eller som på något sätt kan härledas ur skräck, är det sublimas källa – kanske är sökandet efter det sublima just konstens mest oavslutade projekt.

Thomas Falstad, Spectre III (The Architect), 2011. Olje på lerret.

Medvetenheten om skräckromantikens rötter är solid hos Thomas Falstad som gärna refererar till Edgar Allan Poe och Caspar David Friedrich i en del av sina målningar. Det upplösta porträttet Citizen hör däremot till en serie målningar som avbildar olika personer så förvanskade av död och lastbarhet att subjekten kunde ha varit drabbade av samma förbannelse som Dorian Gray. I den monumentala målningen Spectre III (The Architect) framträder en postapokalyptisk skildring av kunskap, kultur och historia som hemsökande vålnader i ett sedan länge ödelagt landskap. Det är så övermäktigt att jag är glad att se det i sällskap av mer lågmälda verk.

Jag finner mig närmast i trans framför en gammal svartvit teveapparat. Benen av en man springer barfota på vattnet i hög hastighet, med något uppkavlade jeans. Videon Learning to Swim av Tommy Høvik är så träffsäker i sin symbolik att jag för mitt inre ser en hel långfilm om ungdom, uppvaknande och frigörelse i de där uppkavlade jeansen, i det eviga språnget över havet. Några steg längre bort syns ett annat par mansben i jeans, också de barfota. I Sverre Mallings teckning Souvenir sticker de skitiga och trasiga jeansen ut från en stor snäcka, som om någon av samhällets fördömda tagit skydd i det hårda dekorativa skalet. Det är ofta den typen av kontraster som uppstår i Mallings teckningar, sargade små människor i en idyllisk natur som hämtad ur Elsa Beskows barnböcker. Men hos Malling är Tomtebobarnen Emo-kids på heroin, ensamma och förkastade. Troligtvis utnyttjade. «Try too hard and you will still be a loser» står det i minutiös handstil på en av hans teckningar. Det är hjärtskärande på något sätt.

Rina Lindgren, What is Left Behind III, 2011. Kull på papir.

Förlusten av oskuld – så kan man väl bäst beskriva utplånandet av ungdom – pågår även i Rina Lindgrens teckning What is left behind III. Här ligger en ung man orörlig som i sin grav, medan naturen i form av ett groteskt träd uppslukar honom. Det är samma slags maktlöshet som iscensätts i alla populärkulturella omskrivningar av konsumtionssamhällets begär, från Sci-Fi-klassikern Invasion of The Body Snatchers till vampyrserien True Blood, där filmmonstrens konsumtion/penetration iscensätter förlusten av den egna viljan/individualiteten i massamhället, men också den ambivalenta längtan efter att uppgå i ett större sammanhang.

Detta att umgås med döden – oförmågan att släppa taget om det förflutna – uttrycks även i Elin Øyen Visters installation 125 years and still kicking – a duet between the spirit of Thoralf huset and the artist, där konstnären sjunger en duett med en gammal ruin av ett trähus som ensligt står på en hed, askgrått och skelettliknande som ett urtida fossil. Kanske kan man konstatera att det särskilt i brytningstider uppstår ett intresse för nekromans, seanser och spiritism. Störst genomslag har dessa aktiviteter trots allt haft strax efter franska revolutionen och i mellankrigstiden. Och det var längesedan framtiden var så osäker och diffus som idag.

Lars Skjelbreia, In Our Place We Find What We Are, 2011. Videoloop.

Utställningen Summer Moved On är ett tydligt exempel på politikens oförmåga att skapa ordning i tillvaron. Politik, liksom religion, avkräver inom neoliberalismens demokrati blind tilltro och jag misstänker att den nyromantiska fixeringen vid döden får näring av det djupa tvivel som genomsyrar allt i vår kultur. Det är därför lätt att känna igen sig i utställningen, och jag föredrar visserligen en verkligt renodlad estetik framför en kavalkad av uttryck, men om det inte vore för den kaleidoskopiska videon In Our Place We find What We Are av Lars Skjelbreia skulle det tunga dödstemat kännas lite väl tajt och ensidigt, trots att det är mycket skickligt sammansatt. Där flyter en späd gran långsamt upp ur något som påminner om vatten, rycks med rötterna upp i en närmast dansande rörelse som sammanfattar ett helt livsförlopp och uttrycker en förundran över livet och tillvarons möjligheter. Detta kan förhoppningsvis visa en möjlig väg bort från all dödsdans och förgängelsedyrkan, utan att för den skull bryta med den poetiska erfarenhet som följer ur det smärtfulla sökandet efter det Sublima.

Summer Moved On, installationsbild. Foto: Frank Ludvigsen.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!