Akram Al Halabi, Tova Berglund, Lukaza Branfman-Verissimo, Mattias Eliasson, Stina Malmqvist, Anni Puolakka & Jaakko Pallasvuo. Performativa event: Jens August Lindqvist Cooking Ensemble, Lisa Busby, Natalia Rebelo & Jin Mustafa.



Love comes first

Signal, Malmö
14. september - 4. november 2018
Kritik 24.09.18

En försiktig kurtis

Mattias Eliasson, …..::::<>< °<>° ><>::::….., 2018.

Signals nya utställning lånar sin titel från ett performanceverk som den syriske konstnären Akram Al Halabi uppförde i sin hemby i Golanhöjderna, där människor bildade frasen «Love comes first», med sina kroppar på en fotbollsplan. Verket visas inte här, men är ett fint ledmotiv för en utställning som sätter viss tonvikt på omsorg och som är den första i en utställningsserie som firar att den konstnärs- och curatorsdriva utställningsplatsen fyller 20 år. 

Signal startades 1998 av konstnärerna Christian Andersson, Maria Bustnes, Sara Jordenö, Alexander Gutke och Magnus Thierfelder, och har genom åren drivits av olika konstellationer av människor och på olika platser i Malmö. Ofta har de gjort till vana att samarbeta med andra aktörer, och idén med jubiléet är att bjuda in kollegor, konstnärer och curatorer, som har varit viktiga inspirationskällor för verksamheten. 

Lukaza Branfman-Verissimo, As Bright as Anger, 2018.

Först ut är Alta Art Space, ett ateljékollektiv och utställningsrum som sedan 2015 drivs i en gammal ketchupfabrik i östra Malmö. Men det rör sig inte om en överraskningsfest, där vernissageportarna slås upp för de förväntansfulla jubilarerna, utan Alta har föreslagit konstnärerna medan Signal har varit med och valt ut verken.

Det verk som gjorts speciellt till utställningen är också det största. Mattias Eliassons överdimensionerade mobil domineras av en ring med rostade brödskivor med bokstäver som bildar de inledande raderna i Paul Simons The Sound of Silence: «Hello darkness my old friend, I’ve come to talk to you again». Vardagliga objekt och lappar med anteckningar eller skisser har trätts upp på sytråd, kanske som rit för att driva ut ovannämnda mörker.

Signals pressmeddelanden är ofta hybridtexter som knyter an till utställningens «anda», men utan att berätta om enskilda verk eller konstnärer. Inte sällan rör det sig om praktiker som gränsar mot poesin, och även här arbetar flera av konstnärerna med text som en viktig komponent i sina verk. Akram Al Halabis verk ser ut som konkret poesi, men utgår från syriska krigsfotografier där bildernas innehåll har ersatts med ord. Först ser de utspridda orden ut som stjärnbilder, sedan läser man dem som beskrivningar av det som inte syns: «blod», «barn», «tyg», «blod», «syster, «hjärta», «axel», «blod». Med läsningen följer en lättnad, som utgör en viktig aspekt av verket, hur man än gör impliceras man som en betraktare som helst vill slippa.

En liknande aktivistbetonad princip finns i amerikanska Lukaza Branfman-Verissimos installation som prövar färgen gul som ett verktyg för överlevnad. En färgstark målning med grafiska element och texten «As Bright as Anger» samt två fotografiska porträtt flankerar ett A4-ark med ett manifest om gult och ljuset som ett sätt att tänka fram en hoppfull framtid för rasifierade och hbtq-personer.

Stina Malmqvist, I gropen ett berg, 2018.

Längre in i rummet står en skulptur av Stina Malmqvist i form av en hög hylla med handknådade lerkrus som om på tork. Malmqvist tycks upptagen av kärlet, då amforan och vasen återkommer som motiv i små vägghängda målningar. Vid första anblick ser Tova Berglunds kuriösa små skulpturer i keramik och trä på golvet ut som ett syskonverk. I detta rum av textmeddelanden framstår Berglunds och Malmqvists bidrag som ett undandragande från språket, då materialen, lera och trä, är ursäktade från att tala. Men där Malmqvists upprepningar antyder kategorier och samband finns hos Berglund en antisofistikation som jag läser som en betoning av konstnären som subjekt, på ett liknande sätt som Eliassons mobilskulptur.

Utställningens moment av introspektion och jag-deklarationer presenteras i en kontext där de framstår som graderingar av att ta in världen. Som ett överbyggande verk framstår då Anni Puolakka och Jaakko Pallasvuos film Sacre 2: HEX (2017) där internetestetikens samtidighet av tal, bild, text, emojis liksom delningsprincipens dubbla funktion, som solidaritetshandling och skoningslös exponering, bär fram ett skruvat vlogg-narrativ komplett med familjekonflikt.

Som ofta på Signal bygger Love comes first på en associativ princip och använder rummet för att skapa dialog mellan olika konstnärskap. I rörelsen mellan disparata praktiker som tillkommit i olika geografiska kontexter utkristalliseras formuleringar om individens relation till samhället och strategier för synliggörande och motstånd. På många sätt är det exakt en sådan utställning som jag föreställer mig att Signal skulle önska sig, vilket får karaktäriseras som en lyckad present. Samtidigt kan jag inte låta bli att hoppas att de kommande utställningarna ska bjuda på något mer omstörtande.

Love comes first, installations från Signal i Malmö. Foto: Lotten Pålsson.

Artikeln korrigerades den 24 september klockan 17:00.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!