Ytterstad

Viktor Rosdahl

Christian Larsen Gallery, Stockholm
22. augusti - 29. september 2013
Kritik 30.08.13

En ofullbordad katastrof

Viktor Rosdahl, {ITALIC}In a Network of Lines That Intersect{ENDITALIC}, 2013. Oljefärg på konstläder, 140x180cm.

Viktor Rosdahl, In a Network of Lines That Intersect, 2013. Oljefärg på konstläder, 140x180cm.

Som titeln anger utspelar sig Viktor Rosdahls utställning i en till stora delar obestämd urban periferi. En målning som När Domus kom till stan (2013) kopplar upp mot den tid då stadskärnorna i varje svensk småstad revs för att ge plats åt de nya varuhusen, medan en liten målning som På väg till ateljén (2013) placerar oss i vår egen tid, vid Globen, i Stockholms södra förorter. Här finns ett då, och ett nu. Ett skymningsland där svarta grenar klöser mot himlen, och en stad där det förflutna återkommer som skådeplats för dagens politiska konflikter (som vid närmare blick kanske inte är så nya).

I sin förra utställning på Galleri Christian Larsen knöt Rosdahl an till de då aktuella Rosengårdskravallerna, bitvis nästan i ett slags reportagemåleri. Nu upplever jag tonen som mindre brännande, mer vardagsbetonad eller drömmande, om än alltid förknippad med en obestämd fara. Samtidigt är det svårt att befria sig från känslan att utställningen kommer för tidigt, att det har saknats tid, eller energi, att genomföra verken fullt ut. Många av målningarna framstår som bleka kopior av bilder som konstnären har gjort bättre versioner av tidigare.

Viktor Rosdahl, {ITALIC}Stuyvesant/Cooper Village{ENDITALIC}, 2013. Framsida, 170x135cm.

Viktor Rosdahl, Stuyvesant/Cooper Village, 2013. Framsida, 170x135cm.

Nåväl. Det yttre rummet domineras av tre stora svart/vita målningar, där myllrande bostadskomplex och fabriker med vällande rök skildras i ett måleri vars extrema detaljrikedom hotar att ta över och tvinga bilden allt närmare upplösningen, sammanbrottet osv. Typiskt för Rosdahl är också det experimentella materialbruket, och, vid sidan av olja och tusch, har han arbetat i bland annat blåbärssaft, konstläder, plast och lack. Det finns med andra ord ett inbyggt sönderfall i verken, vilket man som betraktare måste förhålla sig till på en politisk, existentiell men också bildmässig nivå, som en egenskap hos måleriet.

«Av alla konstformer», skriver Deleuze i sin bok om Francis Bacon, «är måleriet den enda som av nödvändighet integrerar sin egen katastrof.» Han talar här om det förberedande arbete där målaren «skrubbar», «gnider», «stryker» eller «kastar» färg på duken, i syfte att avlägsna de bilder som redan är givna, på själva ytan eller i hjärnan hos den som målar. Här hotar sammanbrottet, samtidigt som processen upprättar en rytm som bär fröet till en ny ordning, en ny bild. Som kontrast förhåller sig Rosdahl till katastrofen inte som något övergående, inte som ett problem som ska lösas, utan som ett permanent tillstånd hos bilden, som finner en parallell i den mardrömslika och labyrintartade värld som skildras.

Viktor Rosdahl, {ITALIC}Stuyvesant/Cooper Village{ENDITALIC}, 2013. Baksida, 170x135cm.

Viktor Rosdahl, Stuyvesant/Cooper Village, 2013. Baksida, 170x135cm.

Läser man Deleuzes bok genom Rosdahls måleri, så tydliggörs också varför den förra kan upplevas som en smula inaktuell. Det handlar dels om att dagens konstnärer accepterar ett större mått av orenhet hos bilden, men också om att det framstår som mindre angeläget att skriva in konsten i ett utvecklingsorienterat narrativ (vilket Deleuze faktiskt gör). Ett intressant exempel är verket Stad av svarta händer (Stuyvesant/Cooper Village) (2013), där en målning har utförts på baksidan av en annan. Framsidan visar en urban miljö i vit penselskrift mot svart bakgrund, och baksidan visar en målning i färg föreställande bostadskomplexet Stuyvesant Town – Cooper Village på Manhattan, med en smutsig och fläckig yta som antyder att duken har legat på ett ateljégolv i åratal.

Det intressanta med ett sådant verk är att det inte enbart handlar om att se förfallet som en omvänd utvecklingsprocess, utan om att tänka konsten enligt en arkivisk modell som kopplar samman olika tider, olika stadier av förfall och blivande, inom ramen för samma utsaga. Dessvärre finns det något rutinmässigt över dess genomförande, som i värsta fall får den kritiska tankegången att upplevas som en kliché. Det anmärkningsvärda med Rosdahl förra utställning var att han då klarade sig undan denna fälla, genom ett måleri som undvek det illustrativa, men ändå på något vis blev en bild av sitt eget sammanbrott. Med den nya utställningen är ordningen återställd, tycks det, och vad som visas är en mer tidstypisk sammanställning av olika formella grepp och gester. Det kritiska innehållet är väl i stort detsamma, men framstår inte som hälften så intressant utan det argument som måleriet självt erbjuder.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!