En vägg mer verklig än sig själv

På Annaelle Gallery i Stockholm visar Mikkel Carl en maskerad vägg och marmorobjekt av infärgat filttyg. Det är en konceptuellt laddad och visuellt förbryllande utställning.

Michael Carl, What cannot be imagined, cannot be seen (2015) & Untitled (2015). Foto: Frans Josef Petersson.
Michael Carl, What cannot be imagined, cannot be seen (2015) & Untitled (2015). Foto: Frans Josef Petersson.

Mikkel Carls utställning på Annaelle Gallery liknar till sin struktur och sitt innehåll det dubbla ansiktet hos Janus – övergångarnas gud som vakade över portar och markerade skiftet mellan krig och fred under antiken. På ett liknande sätt oscillerar utställningen längs olika konceptuella linjer, estetiska trösklar och materiella missvisningar.

En vägg som delar det annars bländande vita galleriets främre och bakre rum har klätts med grå MDF-skivor med vitt spackel i fogarna. Galleriet kunde väl i alla fall ha avslutat renoveringsarbetet, tänker man möjligen. Därmed delar väggen inte bara rummet, utan också besökarna: de som har besökt Annaelle sedan galleriet flyttade till sina nya lokalerna minns kanske att väggen har stått där hela tiden. Den är inte nybyggd, utan nymaskerad. MDF-skivorna täcker dess yta som en omvänd form av camouflage, likt organ som uppträder på utsidan av kroppen. I linje med detta, har en ätbar marsipanskulptur föreställande en avsliten arm med utstickande ben placerats vid galleriets ingång. Det «obefläckade Stockholm» som konstnären Andrew Birk talar om i sin postteknologiskt doftande utställningstext, har med den avdelande väggen fått ytterligare ett lager på sin fasad.

Mikkel Carl, Untitled, 2015. Foto: Annaelle Gallery.
Mikkel Carl, Untitled, 2015. Foto: Annaelle Gallery.

Mikkel Carl är känd för sitt sätt att kombinera minimalism och konceptkonst med relationell estetik. Gränsen mellan initierade och icke-initierade besökare med avseende på galleriets arkitektur, tycks härma skillnaden mellan de som är införstådda med konstens koder och diskurser sedan det historiska avantgardet, och de som inte är det. Utställningen sätter sin publik på prov, likt en relationell konst som har flippat.

Lutad mot den MDF-täckta väggen står en rund, antracitfärgad skiva, påminnande om en gravsten. På de omgivande väggarna har skivor som ser ut att vara huggna i olika stenmaterial placerats på regelbundet avstånd från varandra, och längs samma horisontlinje. En liten, triangulär form har på ett avigt sätt hamnat på en framskjutande pelare, helt enligt det rigida systemet för verkens placering. Ett annat objekt påminner om ett stycke grön marmor med rakt huggna kanter och en oregelbunden övre sida, som om stycket hade spruckit i två delar. Flera av konturerna påminner om former från hemmiljöer, som det negativa utrymmet i en dörröppning, och för tankarna till Franz Wests «Passstücke» — hybrider mellan relationella, rumsliga och diskursiva objekt.

Vid närmare undersökning visar sig det som såg ut som tunga, solida material, i själva verket vara målningar. Carl låter akrylfärg läcka genom filtmattor där ena sidan är täckt med genomskinlig plast, likt det tygmaterial som används för att skydda golvet på byggarbetsplatser. I Carls målningar skyddar plasten inte ett golv, utan själva filtarna, vilket skapar ännu en Janus-lik vändning i utställningen.

Carls målningar är estetiskt intressanta, men hängningen är den hos en konstnär som är mer fascinerad av idéerna bakom, än av de faktiska verken. Resultatet är en konceptuellt laddad och visuellt förbryllande dubbel position. Utställningen är en måleriutställning utan målningar, eller en skulpturutställning utan skulpturer, där målningarna uppträder som skulpturer och vice versa. Carls marmorobjekt av infärgat filttyg skapar inte en illusion, utan visar snarare materialen som de är och samtidigt inte är. Verken simulerar inte något, utan visar hur den substans som minimalismen försökte närma sig aldrig existerade till att börja med. Carl lyfter fram väggen genom att visa upp den som en vägg. Detta är inte verkligheten som vi känner den, utan verkligheten som den kunde vara, och därmed – i linje med hur konstnären Robert Ryman beskrev sitt arbete – en konst som paradoxalt nog bäst kan beskrivas som realistisk.

Mikkel Carl, Language Dissolves as a Product of Love Begins (installationsvy), 2015. Foto: Annaelle Gallery.
Mikkel Carl, Language Dissolves as a Product of Love Begins (installationsvy), 2015. Foto: Annaelle Gallery.

Diskussion