Kosmism

Anton Vidokle, Arseny Zhilayev

Tensta konsthall, Stockholm
30. oktober 2018 - 20. januari 2019
Kritik 08.11.18

Död åt döden

Anton Vidokle, The Communist Revolution Was Caused by the Sun (stillbild), 2015.

I alla tre filmer som Anton Vidokle visar i sin gemensamma utställning med Arseny Zhilyaev på Tensta konsthall presenteras kosmismens grundidé på exakt samma sätt: eftersom kosmos energi är oförstörbar, eftersom sann religion är en dyrkan av förfäderna och eftersom verklig social jämlikhet innebär odödlighet för alla, så kräver kärleken att vi återupplivar våra förfäder. Alla, kanske allt, som har levt ska återuppväckas från döden. Odödligheten ska bli norm.

Kring denna grundidé ska det alltså ha funnits en rörelse som startade i Ryssland 1860 och föll i glömska efter att Stalin förbjöd den på 30-talet. Redan det låter som en fiktion, för att inte tala om idén att stora delar av det konstnärliga, litterära och filosofiska avantgardet skulle ha varit kraftigt påverkade av kosmismen – inte bara Malevitj, utan även Tolstoj och Dostojevskij! De konst- och kulturhistoriska följderna av återupptäckten av kosmisterna skulle alltså kunna bli ganska stora.

Kosmismen är en spretig rörelse, att döma av det jag har läst. Å ena sidan finns en vetenskaplig gren, upptagen med energins oförstörbarhet och med tekniska möjligheter att erövra rymden och återskapa liv ur materia. Den andra grenen påminner mer om en materialistisk kristendom, där himmelriket utgörs av kosmos, denna värld inräknad. Båda två orienterade sig mot odödlighet som en social tanke, och mot konst som en avgörande faktor för att förverkliga den här filosofin. För den vetenskapliga sidan blev arkitekturen själva modellen för konst, eftersom den kan föra samman principer och kunskaper som inte kan kombineras inom det vetenskapliga, i en konstnärlig enhet. En byggnad måste föra samman lagar från hållfasthetslära och sociologi, psykologi och kemi, akustik och biologi.

Anton Vidokle,This is Cosmos (stillbild), 2014.

Vidokles filmer This is Cosmos (2014) och The Communist Revolution Was Caused by the Sun (2015) inleds med bilder på arkitektur prydda av himlakroppar. Den första filmen presenterar den religiösa sida genom en kupol med en halvmåne på spiran, den andre visar den vetenskapliga genom en industribyggnad med en stjärna i toppen. Den viktigaste filmen, Immortality and Resurrection for All (2017), behandlar själva idéerna och tänkandet, snarare än föreställningarna, med utgångspunkt i den ryske filosofen Nikolaj Fjodorovs idéer om museet från 1880-talet.

För kosmismens teologisk-filosofiska gren var museet en återuppståndelsens plats. Museet bevarar inte bara liv, utan måste först döda det som ska bevaras, för att sedan återuppväcka det. Men hur kan ett museum göra det? Den tekniska aspekten av detta upptog den vetenskapliga grenen, men den filosofiskt avgörande tanken här består å ena sidan i en distinktion mellan minne och historia, å andra sidan i en identifikation av minne och förnuft. Museet är inte där för att skriva historia, utan för att fungera ihop med minnet. Och eftersom minnet förstås som identiskt med förnuftet, så är det inte de empiriska sakförhållandena som ska bevaras, utan det som är verkligt, dvs. förnuftigt i dem. Det förnuftiga är också det vackra, det perfekta, vilket i sin tur motsvaras av det välordnade och harmoniska. Det är det som är det verkliga i allt som existerar, det som kan och ska återuppväckas.

Samtidigt blir minnet kreativt, eftersom det, precis som ett museum, väljer ut det perfekta, det som inte bara hade existens utan även realitet, som genom urvalet gör saken än mer perfekt. Man ser varför estetiken blir central i kosmismen: det perfekta är egentligen det förskönade, kosmos skapas av kosmetika ur kaosartad oordning och tillfällighet. Kosmismen är med andra ord inte bara en vetenskap utan en ingenjörskonst, och religionen definieras inte av en trosföreställning utan av ett åtagande, nämligen att återuppväcka det döda i kosmos.

Installationsvy från Anton Vidokle & Arseny Zhilayevs utställning på Tensta konsthall. Foto: Jean-Baptiste Béranger.

I Vidokles filmer finns ett starkt drag av eskatologi kopplat till det här. Det som ska återupplivas är inte alla människor så som de var – Hitler! Stalin! – utan bara det i människorna som hade en grad av perfektion. Endast det vitala är vackert och förnuftigt, medan det dödsbringande tillhör kaoset. Reproduktionerna av människor kommer alltså att bli bättre än originalen. Men man oroar sig ändå för hur det här ska genomföras, hur de återuppståndna ska tas emot och ges plats. Dostojevskij skrev ju om vad som skedde när Jesus återuppstod, och storinkvisitorn frågade honom varför han kom och störde – och hindrade honom från att svara. Den rådande makten kommer aldrig att vilja få tillbaka sina föregångare, så varför skulle kosmismen ha någon möjlighet att införas?

Lösningen ligger i hur perfektionsgraden avgörs. För den odödliga människan kommer att vara en helt annan varelse än nu. Det betyder att vi måste tänka bort allt i kulturen som är betingat av en relation till döden, och försöka föreställa oss hur vi då skulle se på oss själva och våra aktiviteter. Den odödliga människans konst, filosofi och samlevnadsformer – vidunderliga saker att föreställa sig. Ändå är just detta innebörden i att eftersträva alla människors eviga liv. Den «gemensamma uppgiften» innebär att avgöra vad i det förflutna som har del i en mänsklighet utan relation till döden. Just därför ligger makten hos de nu levande att urskilja vad som är värt att ge nytt liv och återkomma i evig form. Det är för att «minnet» är selektivt, kreativt och teleologiskt som det kan vara socialt möjligt att genomföra en odödlighetsreform i samhällsordningen.

Anton Vidokle, The Communist Revolution Was Caused by the Sun, 2015.

Det är det där teleologiska tänkandet som jag tror är viktigt i utställningen. För utifrån det förstår man att det här inte handlar om kulturhistorisk presentation, utan om att återuppliva kosmismen utifrån en idé om en framtida kultur. Det upprepade är inte kopior av det som faktiskt, historiskt fanns, utan nyskapelser utifrån det som var verklighet i det förflutna, vilket avgörs i relation till ett mål, till en idé om en framtid som vi vill ha. Detta förklarar inslaget av fiktion i Vidokles filmer, liksom Zihlyaevs idé att återskapa konst- eller kultverk från en framtida rymdkultur. På väggen sitter solpaneler som påminner om ikoner eller om Malevitj svarta kvadrat. En framtida konst som har återupplivat det eviga i kosmismen, energidyrkan? Eller ska den ses som en del av samtiden som koncentrerar dagens realitetsbrist, kaosets kultur? Både och, antar jag: både det förnuftiga och vackra, och det som bara är tillfälligt, fast separerade i två tidsdimensioner (nu och framtid).

Frågan blir då hur vi ska se Vidokles filmer, som är installerade mitt i en svart kvadrat målad på golvet, i symbolen för den absoluta energilösheten. I en av filmerna sägs det att själva projektionen är nyttig för åskådarna, att den ger energi. Lite energi får han alltså fram ur situationen. Man måste se hoppet i det: Vidokles filmer stiger upp som bärare av det som var vackert och förnuftigt i samtiden, och proklamerar att det är kosmismen. Är det egentligen inte det som de två inledande bilderna visar, men från framtiden: inte en muslimsk kupol, utan ett kosmistiskt tempel, inte en industri, utan en byggnad för vetandet om kosmos. Det vore uppfriskande med en utställning som vågade hävda något sådant, att den enda lilla realitet som vi hittills har kunnat hitta är att livets oändlighet är den verkliga uppgiften; lär er tänka så här, så kommer verkligheten att växa och fylla kosmos. Resten är dimma och rök, men det här kan vi bygga vidare på.

Installationsvy från Anton Vidokle & Arseny Zhilayevs utställning på Tensta konsthall.  Foto: Jean-Baptiste Béranger.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!