Samhällsmaskinen

Malmö Konstmuseum, Malmö
24. september 2016 - 15. januari 2017
Kritik 12.10.16

För Sverige, mot tiden

Gulsparv. Foto: Jenny Ekholm.

Gulsparv, hane. Fyndort: Vretstorp, 1968. Foto: Jenny Ekholm.

«De oändliga raderna av homogen granskog som planterats över landet i pappersmassans tjänst kan förstås som ett monument över en kultur, liksom pyramiderna i Giza och skyskraporna i New York,» skriver curatorn Lisa Rosendahl i sin introduktion till Samhällsmaskinen på Malmö Konstmuseum, och sammanfattar utställningens idé om industrialiseringen som en «kulturrevolution» med genomgripande konsekvenser för den fysiska och mentala terrängen i landet Sverige. Vad som framtonar i salarna är bilden av ett folk och en natur som har exploaterats i strävan efter effektivisering, produktivitet och ökat välstånd. «På gott och ont», som det heter.  

2010 var Rosendahl en av curatorerna för den hegemoniskapande Modernautställningen som lanserade idén om en samtida konst som skulle vara opåverkad av idéer om nationell identitet och gemenskap. I Malmö riktas blicken med ett tvärkast istället tillbaka mot «bilden av det samtida Sverige». Hur ser denna bild ut? Den är rätt lik Modernautställningen, faktiskt. Det är till stor del samma visuellt nedtonade, hårt formaliserade och dokumentbaserade konst som presenteras, med den avgörande skillnaden att den nu vänds mot sig själv för att undersöka sina egna historiska premisser.

sicherheit-carl-gustav-kopia

Saskia Holmkvist, Ellen Nyman & Corina Oprea, Sicherheit (stillbild) 2015–2016.

Låt mig redan initialt konstatera att Samhällsmaskinen är en av de mest genomarbetade utställningar jag har sett på en svensk konstinstitution. Konstnärerna är till stor del välbekanta namn i Rosendahls (och min egen) generation, men ändå är det som att utställningen kastar dem i ett nytt ljus, som om jag här ser dem för första gången. Berättelsen om det svenska välfärdssamhället är inte heller ny, men jag slås av hur sällan den framställs på det här viset, med utgångspunkt i sin materiella bas i den industriella produktionen. Vad som dessutom framkommer är hur utställningens narrativ resonerar på ett djupt personligt plan hos många av de medverkande konstnärerna. 

ARBETARNA HAR LÄMNAT SAMHÄLLSFABRIKEN

Utställningens grundläggande operation är montagebaserad, och verk av ett trettiotal konstnärer presenteras bredvid objekt från Malmö Museers kulturhistoriska samlingar. Helheten är påfallande homogen, men på ett sätt som uppmuntrar till att gå nära och fördjupa sig i ett material. Känslan är museal. Aktuella frågor kring gruvdrift, flyktingmottagande och vapenexport kommenteras, men nuet tycks stundtals långt borta. Samtiden förstås istället som en komplex historisk horisont som sträcker sig bakåt i tiden, mot upplysningen, och framåt mot en tid som redan har börjat formas av den industriella produktionens konsekvenser.

Erik Holmstedts, Facebook datacenter Luleå, 11 december 2012.

Erik Holmstedts, Facebook datacenter Luleå, 2012.

Vad som framförallt utmärker Samhällsmaskinen är en förståelse av hur en utställning byggs upp genom olika retoriska grepp för verkens urval och presentation. De yngre konstnärerna ges en historisk tyngd genom att ställas mot ett antal strategiskt placerade verk av Björn Lövin (1937–2009), samt mot den Luleå-baserade fotografen Erik Holmstedts (f. 1952) mångåriga arbete med att dokumentera miljön kring gruvorten Malmberget. Men utställningen börjar egentligen redan i trapphuset med Holmstedts bild av en snötäckt skogsväg som leder till «Sanningslandet» (vilket framgår av vägskylten). Därefter följer ett rum om teglet som material: en fackföreningsfana och några tegelstenar ur museets samling har placerats bredvid en video om en av Jan Svenungssons offentliga skorstensskulpturer. En uppstoppad gulsparv i en glasmonter får stå som ett emblem för hur industrialismen omformade landets naturliga miljö till kulturmark. Från Svenungssons video hörs en datorgenererad röst som räknar ner tiden. Känslan är av en epok som är på väg att försvinna och övergå i något annat. Vadå?

Svaret ges i utställningens sista rum, igen i form av ett ensamt fotografi av Erik Holmstedt: en fönsterlös byggnad som enligt informationsmaterialet innehåller Facebooks europeiska serverhall i Luleå. Vi får veta att det kalla klimatet och vattenkraften som en gång anlades för att försörja den svenska stål- och pappersindustrin nu «används för att locka hit den globala dataindustrin.» Bilden pekar indirekt mot något som händer därinne, men som vi inte får se, vilket åskådliggör utställningens idé om industriarbetet som något som idag lever vidare genom sina spår i landskapet och i den post-industriella människans hjärna och kognitiva arbete.

flora plantae ornativae

Caroline Mårtensson, Flora Plantae Ornativae (detalj), 2014.

INDUSTRIN UTARMAR LANDSKAPET

På litteraturens fält har det på senare år funnits ett starkt intresse för arbetslivsskildringar, men i Samhällsmaskinen finns inte många verk som gestaltar erfarenheter från dagens yrkesliv. Samtida kroppsarbetare ingår inte i det «vi» som Rosendahl retoriskt konstruerar kring den utställda konsten och dess tänkta publik. En hel kategori av människor skrivs ut ur historien. Många av dem har en annan etnisk bakgrund än majoriteten av de akademiskt utbildade konstnärerna som visas här. De tillhör en annan samhällsklass, och inkluderas därför inte i utställningens bild av det samtida Sverige.

Ändå är Samhällsmaskinen en utställning som berättar om människor som marginaliseras och förtrycks i dagens samhälle, som visar nedlagda fabriker och påminner om hur livet kan te sig på landets avfolkningsorter. Meira Ahmemulics (f. 1974) filmade porträtt av modern ställs mot Gustav Hillbom och Erik Viklunds (båda f. 1982) video som följer två unga killar i Malmberget, orten som ständigt rivs och flyttas på grund av den expanderande gruvan. På ljudspåret talar Hillbom om sin far, som har dött, medan Ahmemulics röst har lagts över bilder från uppväxtmiljön i Göteborgsförorten Angered. Det finns något värdefullt, nästan helande, över hur utställningen gör det möjligt att läsa dessa olika erfarenheter som del av ett gemensamt narrativ om Sverige, som ett land format av industriell gruvdrift och 70-talets storskaliga bostadsprojekt. I Malmberget äter sig gruvschaktet allt närmare tomtgränsen, och ger en känsla av vanmakt som går igen i miljonprogrammens kapade band till det förflutna.

I rummet utanför har placerats en stor svartmålad kub som markerar en uppdelning av konstmuseets korridorliknande utställningsrum i två delar. Inuti kuben kan man se en film av Jonas Dahlberg (f. 1970) som visar den uppförstorade mekanismen i en speldosa. Detta är ett spekulativt ögonblick i utställning, där de rörliga delarna i Dahlbergs verk kan läsas som en metaforisk bild av hur samhället och konsten drivs på av ett gemensamt, inre maskineri. Vid denna punkt har man just passerat ett rum som tar fasta på den för Skåne karakteristiska kalkbrottsindustrin, och därefter följer en konstellation av verk som kretsar kring gruvdriften i Norrland. Det är som om utställningen viks upp och vecklas ut i olika riktningar med utgångspunkt i Dahlbergs hemlighetsfulla maskinrum i mitten.

Jonas Dahlberg

Jonas Dahlberg, Music Box (stillbild), 2015.

Ett av de mest rörande utställningsmontagen är sammanställningen av Holmstedts fotografier med Katarina Pirak Sikkus (f. 1965) verk som består en stor vit duk placerad på ett lågt podium mitt i rummet. Duken kopplas också visuellt till Anna Lings (f. 1971) teckningar på andra sidan av den svarta boxen. Där Lings teckningar avbildar de vita schaktväggarna i Limhamns kalkbrott, bär Pirak Sikkus duk spår av de smutsiga däcken på en polisbil som tillkallades för att avhysa protesterna mot en ny gruvanläggning utanför Jokkmokk 2013. Dessa verk blixtbelyser kalkbrytningen och gruvdriften som olika sätt att utarma landskapet. Ställd mot Holmstedts fotografier av demolerade och bortfraktade hus blir Pirak Sikkus verk dessutom ett vittnesmål som visar hur myndigheter och företag «kör över» folket och driver på en utveckling utan hänsyn till markförstöring eller konsekvenserna för samernas rennäring.

Utställningen öppnar också för att koppla samman Pirakk Sikkus duk med fotografiet av Facebooks serverhall utanför Luleå, som syns genom öppningen till det efterföljande rummet. Som bild av nuet är montaget tömt på innehåll och visuell fantasi, samtidigt som det påminner om de senaste årens kortsiktiga politik för exploatering av landets naturtillgångar, som ställer lokal- och ursprungsfolk mot de multinationella företagens intressen. Här finns en melankolisk aspekt, men också ett raseri och en uppmaning att stå upp mot en politisk orätt.

skymning-lavering-av-skortsten

Ylva Westerlund, Skymning, 2014.

EN INTE UPPGIVEN UTSTÄLLNING

Samhällsmaskinen fäster stor vikt vid hur konsten alltid är knuten till sina historiska betingelser, men menar samtidigt att det är själva avståndet till samhället, och fördröjningen i tiden, som öppnar möjligheten att koppla samman olika perspektiv, narrativ och kronologier. Den «museala» formen är ett utryck för samma kritiska idé, som bygger på att det inte finns någon motsättning mellan nuet och det förflutna, eller mellan en politisk konflikt och hur den kan visas i en utställning. På många sätt är det en «generationsutställning» där barnen till krigsgenerationen ser tillbaka på det svenska samhälle som försvann under deras uppväxt. Ändå är det förmågan att rymma många olika berättelser och perspektiv som är utställningens styrka.

Detta betyder inte att Samhällsmaskinen går fri från invändningar. Björn Lövin hade nog behövt en mer omsorgsfull presentation för att komma till sin rätt, och hanteringen av de objektbaserade verken är inte alltid klockren. Edward Clydesdale Thomson (f. 1982) arbetar med konceptuella tapeter som ser ut som inredning, medan Karin Ohlin (f. 1961), tvärtom, arbetar med former som ser ut som inredning – men fungerar som skulpturer. Att de ställs mot varandra i rummet får som konsekvens att denna avgörande skillnad slätas över, vilket gör att man som betraktare lätt går förbi deras verk utan att ta notis om dem. Men detta är ett undantag i en utställning som i övrigt visar stor respekt för verkens integritet och interna skillnaderna. 

Installationsvy med verk av Karin Ohlin och Edward Cydesdale Thomson. Foto: Jenny Ekholm.

Installationsvy med verk av Karin Ohlin och Edward Clydesdale Thomson. Foto: Jenny Ekholm.

Att frågan om vem som ingår i bilden av det samtida Sverige har varit föremål för intensiv debatt på senare år har inte undgått någon. Om nationell identitet vid tiden för Modernautställningen 2010 kunde ses som en icke-fråga på samtidskonstens fält, så har den politiska makten sedan dess förskjutit samhällsdebatten, parallellt med att allt fler människor med olika bakgrunder kräver sin plats i offentligheten. I denna situation kan Samhällsmaskinen tyckas inta en konservativ position genom att prioritera en historisk modell för vem som inkluderas i kategorin samtida svensk. Bland de välordnade objekten finns inte heller utrymme för några performativa, störande eller på annat vis avvikande element. Var sak på sin plats, som konservatismens ledord säger.

Men detta är förstås inte hela sanningen. Rosendahls avgörande grepp är att bryta med idén om samtiden som en tid som utspelar sig i nuet, och på de platser där makten och kapitalet koncentreras (storstäderna). Istället blir samtiden namnet på tiden hos de mindre orter där politikens konsekvenser blir som mest påtagliga. Produktionen flyttar utomlands, fabriker läggs ner, bygder avfolkas. Det är på de platser som historien har övergivit som landets verkliga framtid blir synlig. Att dessa platser beskrivs som «koloniserade» öppnar för nya politiska konflikter och möjliga gemenskaper mellan olika delar av landet, från norr till söder, från förort till avfolkningsbygd. Även om Samhällsmaskinen är en dyster utställning, så framstår den därför inte som uppgiven utan tvärtom som laddad med politisk sprängkraft.

Sanningslandet. 4 december 2012

Erik Holmstedt, Sanningslandet, 2012.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!