Dirty & Clean

Pernilla Ljungkvist, Ulrika Linder, Unndór Egill Jónsson

Göteborgs Konsthall, Göteborg
1. april - 25. april 2011
Kritik 14.04.11

Identitet som problem, maskerad som lösning

Ulrika Linder Valfri storspelman vänder sig i sin grav (eller jublar han?), 2011

Besökarens första intryck av konsthögskolan Valands avgångsutställning är att de flesta av studenterna varierar en identitetsproblematik på några få olika sätt. Men i det lilla textmaterialet till utställningen skriver konsthallschefen Mikael Nanfeldt att sådana här utställningar saknar röd tråd, och curatorn for det hele, Jason E. Bowman radar upp mångfalden av temata. Om vi då till att börja med koncentrerar oss på de verk som bekräftar orden om mångfald och avsaknad av röd tråd så hittar vi två konstnärer som verkligen sticker ut.

Under ett runt fönster i taket har Unndór Egill Jónsson tecknat en halv båge med kökskärl hängda i tunna trådar. Det är som en välvd trappa, och ska fungera som en «omvänd» fontän: när det översta kärlet är fyllt ska vatten rinna över till kärlet under och så vidare. Titeln, Problem Solved, ska antagligen antyda att bunkarna finns där för att lösa problemet med en takläcka. På taket finns en tunna som samlar regnvatten och leder det, droppvis tror jag, in i utställningsrummet.För betraktaren tecknar bågen en rörelse mot utsidan, som man då plötsligt förhåller sig till. Och den där osynliga delen av verket rimmar på något vis med skuggan av kärlen på väggen, som två olika ekon av verket. Inte bara konsthallens exteriör, utan även det lokala klimatet engageras av verket – plötsligt står man där, i vårt extremt solfattiga land, och hoppas på regn. Konstens kraft är ändå mäktig!

Unndór Egill Jónsson Problem Solved, 2011

The Artist as Roy Orbison heter Pernilla Ljungkvistsfoto och ljud-installation. I ett mörkt rum hänger en bild av en resignerad, i all ensamhet sittande konstnär utklädd till Roy Orbison. Den orangea snurrstolen och den röda mattan under henne är tillräckligt lika i färgerna för att man i ögonblick av ovaksamhet ska komma på sig själv med att tänka att han svävar eller är tyngdlös – samtidigt som han alltså ser tung och hopsjunken ut. Korridoren där han, eller hon, sitter i ter sig kulissartad. Det är tänkt att man ska sitta ner och titta på bilden samtidigt som man i hörlurar lyssnar på ett ljudband. Från början ska man höra det, specificeras det på en lapp; Ljungkvist har inte gjort ett verk som man bara ska ta del av lite i mitten och sen vandra vidare. På bandet presenterar sig först en ung man som är «spirituellt medium på deltid»; sedan följer konstnärens berättelse om bakgrunden till bilden, att hon inte hade några idéer och inte kunde göra konst, när hon plötsligt blev kontaktad av Roy Orbisons ande. Hon bestämde sig för att göra det här självporträttet, men misslyckades ända tills hon gav upp – och då plötsligt för ett ögonblick rycktes in i ett Ray Orbison-blivande, ett ögonblick vi ser på bilden. Sen får hon mediet att agera såväl konstkritiker, när han kommenterar hennes bild, som musikkritiker (han talar om en viss låt av Orbison).

Pernilla Ljungkvist The Artist As Roy Orbison, 2011 (Foto: Dorota Lukianska)

Det han tar fasta på i bilden är först ljussättningen och placeringen av personen i bilden; sedan går han vidare och talar om sårbarhet och om hur naturlig bilden känns, den avbildades inre tomhet och slutligen om konsten som någonting som fyller ett hål (vilket för övrigt också var den franske konsttänkaren, författaren och Charles de Gaulles kulturminister André Malrauxs uppfattning). Det hela är enastående och ett verk jag älskar!

Nu skulle man kunna säga att Ljungkvists verk tillhör den röda tråden i utställningen, identitetsproblematik, men såväl ton som perspektiv avlägsnar henne ändå från de övriga behandlingarna av temat. Mailind Solvin Mjøen visar foton där hon skapar nya identiteter i förhållande till olika övergrepp eller kränkningar – ingen dum idé, men resutltatet är inte så självständigt och snart nog börjar man konstruera bildernas identitet i förhållande till föregångare som Cindy Sherman istället för i relation till kränkningar.

Både i Julie Fournier Lévesques installation med mikrofoner som fungerar som högtalare ur vilka röster på olika språk hörs (men varför berättar de så ointressanta saker?!) och i Ulrika Linders målningar och film konfronteras vi med identitetsproblem i det mångkulturella minoritetssamhället. Linders har gjort dels målningar i naiv folkkonststil där kurbits och arabisk skrift förenas, dels en videodokumentation av sitt arbete med folkmusiker från andra länder. Det är högst glädjande att stöta på allmogemåleri i den samtida konsten, men frågan hur man ska presentera sådana målningarna på ett effektivt sätt i ett konstrum tycks inte ha fått något svar ännu. Jag hoppas verkligen att det kommer! Även hennes videoidé – att dokumentera svårigheterna som folkmusiker från skilda länder har att spela tillsammans – borde ha kunnat förverkligas på ett intressantare sätt (tänk bara på Johanna Billings filmer om folk som lär sig en sång tillsammans) än den alltför långa, tämligen oredigerade tagning av trevande möten i realtid. När musikerna dessutom ska lära varandra sånger från sina egna länder, snarare än lära sig de svenska folkvisorna, känns det som om temat slår över från en integrationsproblematik till svårigheten att göra världsmusik. Men kanske är integration ändå inte någon bra idé för hur en mångkulturell situation ska behandlas, och Linders intresserad av någonting helt annat.

Strävan att ge sig själv en egen identitet genom en subkultur eller ett mode behandlas av dels Jacob Hurtigs målningar av motorer, som ingår i ett hot rod-sammanhang och av Anders Johanssons fotografier av tatueringar. Kanske är Johanssons behandling av sitt ämne lite mer effektivt än de andras; han kontextualiserar tatueringarna med hjälp av en reklambyråestetik som omvandlar dem från personliga tecken till någonting som har med varumärken att göra. Men för att den strategin ska bli riktigt intressant borde han nog försöka hitta andra, mindre uppenbara och självmedvetna exempel på sätt att personalisera sig. Och Pär Darell jobbar någonstans emellan de två tidigare kategorierna. Hans bidrag är en skylt, placerad i öppningen till utställningssalen, som tillkännager att inga kvinnor får medtas på utställningen. Säkerligen en anspelning på skyltar vid bögbarer, men vad är poängen här, i en utställning som faktiskt domineras av kvinnliga utställare? Då texten är på engelska inser besökaren omedelbart att den är ett verk (konst vill ju gärna göras på engelska…), men varför då placera den direkt i öppningen, som om den ville säga besökarna något viktigt rörande utställningen?

Man kan fråga sig vad det är som gör att så många, åtminstone 6-7 av de 11 utställarna, jobbar med en identitetsproblematik. Samma intresse var väldigt framträdande i en utställning med Grupp 9 i Alingsås i vintras, som utgörs av avgångsklassen på Högskolan för fotografi i Göteborg. Är det någonting i staden som gör det där till ett dominerande tema? Eller är det personalen på skolorna, som faktiskt ligger i samma byggnad? Eller är det eleverna som påverkar varandra? Eller kanske är det helt enkelt så att identitetsskapande är någonting att vara extra uppmärksam på just nu. Jag har en känsla av att det kanske ändå kan vara så.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!