The Whirling Box or from Foot to Toe

Eva Löfdahl

Moderna Museet Stockholm, Stockholm
5. februari - 1. maj 2011
Kritik 15.02.11

Modell för inre exil

Eva Löfdahl, The Whirling Box or from Foot to Toe, 2011. Foto: Prallan Allsten/Moderna Museet.

Eva Löfdahls position i svenskt konstliv får beskrivas som unik. Att hennes retrospektiva utställning på Moderna Museet skulle bli föremål för annat än unisona hyllningar från en enig kritikerkår är otänkbart.

Löfdahl har ställt ut en hel del internationellt, till exempel på Venedig Biennalen, men har ändå förblivit en till största delen svensk angelägenhet. Det finns naturligtvis andra konstnärer ur samma generation som har framstående karriärer i Sverige utan motsvarande framgångar utomlands. Men om Dan Wolgers eller Ernst Billgren kan avfärdas som lokala förmågor, framsprungna ur en provinsiell jordmån, framstår Löfdahls förhållandevis blygsamma karriär snarast som en bekräftelse på hennes konstnärliga integritet och betydelse.

Möjligtvis kan hon jämföras med poeten Ann Jäderlund: båda har sina rötter i det postmoderna 80-talet och båda är idag respekterade i alla läger. I denna mening är Löfdahl emblematisk för en smakhegemoni som etablerats parallellt med konstnärskapet: från det tidiga 80-talets motkultur med kollektiva materialexperiment och icke-kommunikation till det tidiga 2000-talets officiellt sanktionerade högkultur. Ytterst handlar det om samma kulturkamp som har placerat Daniel Birnbaum på museets chefstol.

Att Löfdahls utställning är allt som kritikerna skriver – «magnifik», «magisk» – är då mindre intressant än vad dessa kvalitetsstämplar (som påfallande ofta alluderar på bländverk och illusioner) säger om var vi befinner oss idag. Estetisk och politiskt.

Eva Löfdahl, Del av The Whirling Box or from Foot to Toe, 2011. Foto: Prallan Allsten/Moderna Museet

Vad är det då som visas på Moderna? Utställningen omfattar ett stort antal verk från 1977 och framåt: från de tidiga arbetena med råa ytor och låga material, över följande decenniums precisa figurationer i aluminium och glas till dagens olika modeller i gips och plast. Vad som framförallt karakteriserar utställningen är frånvaron av tydliga gränser mellan enskilda verk och installationen som helhet. Ett slags icke-kronologisk scenografi med olikformade väggfragment placerade på ett sätt som pekar mot avstånden, tomrummen, mellan de olika delarna.

På ett plan är denna elegans rätt långt ifrån 80-talets «glapp» och «lakuner», med konnotationer till oönskade diskontinuiteter, smuts och brus. Samtidigt är det svårt att tänka sig en mer träffande bild av ett politiskt vacuum, än det öde torg som nu breder ut sig i Modernas stora utställningssal.

Ta de obetitlade lådobjekten från sent 80-tal med tre triangulärt placerade cirkelformer. Ansikten – ögon och mun – är den oundvikliga associationen. Man inser direkt att den stänkta och droppade färgen inte är expressiv, utan pekar på de materiella aspekterna av verkens teckenkaraktär. Snarare än att representera något utanför den egna kroppen, opererar dessa verk alltså på en mer grundläggande semiotisk nivå, pendlande någonstans mellan det betecknade och det betecknande.

Eva Löfdahl, Utan titel, 1988. Foto: Prallan Allsten / Moderna Museet.

Denna gest återkommer i själva utställningen, som, trots att den spänner över fyra decennier, fjärmar besökaren från alla associationer bortom den faktiska situationens emfatiska här och nu. Något som lådobjekten, lustigt nog, förråder genom att vara så uppenbart förankrade i en specifik historisk diskussion. Men så har de också placerats lite avsides, dolda bakom en vägg, i utställningens ena hörn. Förflutna segrar visas upp, men döljs som produkter av sina historiska omständigheter.

Löfdahls rötter i Walldagruppen behandlas enligt samma logik: inte genom att förnekas men genom att omnämnas i diffusa och mystifierande ordalag. Det blir svårt att greppa vad som trots allt möjliggjorde en gemenskap mellan individer som efter denna kollektiva fas kom att förkroppsliga konsten under efterföljande decennium: Max Book som med sitt storskaliga måleri blev det sena 80-talets guldgosse, och Stig Sjölund som blev en central figur inom den relationella estetiken under 90-talet.

Löfdahl verkar däremot ha förblivit Löfdahl, en monad, märkligt opåverkad av samhällets utveckling i övrigt. Därför är det också frestande att beskriva det tidiga 2000-talet som den tid då omgivningen till slut har hunnit ikapp henne.

Eva Löfdahl, Modern konst, 1980. Foto: Studio Ekblom.

Frågan är om ens den berömda löfdahlska obegripligheten – trögheten, egensinnet – kan mobiliseras som motstånd mot en sådan enkelspårig läsning. Framträder hon inte här snarare som helt igenom transparent? Utgör inte utställningens magnifika projicering av det privata – detta avstånd till varje form av gemenskap och engagemang – den fullt ut begripliga gränsen för hennes estetiska universum?

I denna mening kan Löfdahl säkert fylla en funktion som modell för ett slags inre exil. Därmed rymmer hennes utställning också en potentiell gemenskap, i termer av sin förmåga att dämpa ett smärtsamt uppvaknande genom magiskt skimmer och vacker sång. Men det handlar knappast om en gemenskap som låter sig omvandlas till en kollektiv berättelse, eller en motbild till en kultur inriktad på att fostra suveräna individer. Man får inse att det i så fall rör sig om en exklusiv tinktur för människor som egentligen borde veta bättre.

  1. Kommentar från Erik Bøe Krohn

    Gud… Alle gjør det samme.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!