Konsten att läsa Ono

Moderna Museet erbjuder en rumsliggörande läsning i text, ljud och film av Grapefruit, Yoko Onos klassiska bok med instruktioner.

Utställningsvy från Yoko Ono, Grapefruit, 2012 © Foto: Åsa Lundén / Moderna Museet.

Natten mellan den 4 och 5 juni kunde den som inte valde att sova ta en buss eller cykel eller annat fortskaffningsmedel till Djurgården i Stockholm för att ta del av Yoko Onos verk Evening till Dawn (1964) och Secret Piece (1953). Texten till det senare lyder: «Bestäm dig för en not som du vill spela. Spela den med följande ackompanjemang: Skogen från kl 05 till 08 / på sommaren.» En klar och tydlig uppmaning, som så många av Onos stycken. Att verket kan ha en synnerligen romantisk effekt (soluppgång, fågelsång, naturen vaknar) är något man får vara beredd på i sammanhanget. För den gåtfulla eller hotfulla enkelheten i Onos stycken kan ofta snubbla över gränsen till det banala och sentimentala (vi vill alla glädje, fred etc. men det är en svår konst att gestalta och bearbeta sådana saker).

Yoko Ono på Djurgården, mars 2012© Yoko Ono

Jag valde att sova, men har sett den utställning på Moderna Museet i Stockholm som de två verken utgjorde upptakten till: Grapefruit, en rumsliggörande läsning av Onos bok med «instruktioner» från 1964 och 1970 (utvidgad utgåva). Utställningen är curerad av Cecilia Widenheim, och när man går in i den stora svala sal som utgör utställningens centrum, så är det ändå enkelhetens skärpa man slås av. På väggarna visas ett urval av instruktionerna i Grapefruit samt en handfull filmer av Ono, av vilka flera är baserade på texter i hennes bok.

Ono började skriva sina instruktioner redan under det tidiga 1950-talet, när hon studerade filosofi och komposition i Tokyo, och hennes arbeten hör till de viktigaste föregångarna till den konceptuella och post-duchampska konst som tar form under 1960-talet. Tillsammans med George Brechts «event scores» och liknande arbeten av La Monte Young, Dick Higgins och andra Fluxuskonstnärer – men också, vilket alltför ofta glöms bort, visuell och konkret poesi – skulle Onos instruktioner bidra till den språkliga vändningen i periodens konst, till dess radikala destabilisering av verkbegreppet, till en grasserande participatorisk estetik, och så vidare.

Utställningsvy från Yoko Ono, Grapefruit, 2012 © Foto: Albin Dahlström / Moderna Museet.

Onos bakgrund inom musiken var härvidlag avgörande. Hennes instruktioner är ju ett slags partitur och kan kopplas till den omvandling av partituret som präglade mycket avantgardemusik under 1950-talet, där den traditionella noteringen utmanades av grafiska och textbaserade uttryck. Det mest kända, och kanske viktigaste, exemplet är John Cages tre olika partitur till hans tysta stycke 4,33’ (1952), vilka, enligt Liz Kotz (Words To Be Looked At, 2007), kan betraktas som ett slags estetisk matris för den ovan beskrivna vändningen.

Utställningen på Moderna domineras alltså av en sal, där inramade instruktioner sidoordnats med filmer, en interaktiv takprojektion samt några montrar med skrivet material, där bland annat ett exemplar av den av Ono själv bekostade förstautgåvan av Grapefruit kan beskådas – en stramt formgiven, kvadratisk vit bok som erinrar, ja, om en vit kub.

Yoko Ono, FLY, 1970 (film still) © Yoko Ono

Det som först drar till sig uppmärksamhet är emellertid Eye Blink (1966), en Fluxfilm på cirka 5 minuter som i slowmotion visar just vad titeln anger: ett öga som långsamt öppnas och sluts; en närgången studie av en kroppslig process som inte saknar motstycken i periodens experimentfilm, men som fascinerar i sin enkelhet och renodling. Eye Blink är nära besläktat med ett annat verk på utställningen, Smile (1968), där framväxandet av ett leende i John Lennons ansikte tänjs ut till 51 minuter – en frustrerande långsam process med affektiv verkan. Det senare är även påtagligt i Fly (1971), i vilken kameran följer en flugas (egentligen är de flera) vandringar över en naken kvinnas kropp samtidigt som vi i högtalarna hör ett ljudspår, där Ono med insisterande surrande röst simulerar ljudet av en fluga.

Yoko Ono, Grapefruit, Simon & Schuster, New York, 1970, orginally published in 1964 © Yoko Ono.

På mindre skärmar visas andra klassiska filmer av Ono från 1960-talet: den ömsinta kavalkaden av rumpor Bottoms (1966–67), inspelningen av hennes laddade och återhållet våldsamma performance Cut Piece från 1964 (även en senare version från 2003 i Paris visas), samt den genuspolitiskt närliggande kommentaren till övergrepp, visuell kontroll och medieteknologier, Rape (1969), vilken utgör ett av de mest anslående verken inom den «övervakningsestetik» som tar form under dessa år (tillsammans med arbeten av Warhol, Nauman, Acconci och andra).

Övergången från filmtittande till instruktionsläsande på utställningen innebär också ett skifte av modus: till det mer meditativa och lätt roade. Vad jag kan sakna, då och då, när jag vandrar runt och läser texterna är ett starkare manifesterat spår av vad som äger rum i överföringen av bok till utställning. Instruktionerna som sådana framtvingar ju en reflektion kring det komplexa förhållandet mellan idé och realisering, mellan ett koncept, å ena sidan, och en flertydig text, ett potentiellt objekt eller framförande, å den andra. Och i kölvattnet aktualiseras en rad andra frågeställningar som skulle uppta den konceptuella konsten – om tid, materialitet, perception och översättning mellan teckensystem och medier.

Yoko Ono, Performance på Moderna Museet, 2012 © Yoko Ono. Foto: Albin Dahlström / Moderna Museet.

Något av detta framskymtar kanske i Onos egen iscensättning av en instruktion från 1962 («Painting to be constructed in your head/Observe three paintings carefully. Mix them well in your head»), som resulterat i en kombination av tre målningar av Léger, Manzoni och Dubuffet i den permanenta samlingen på Moderna. Men än mer i de verk som återfinns i ett slags appendix till utställningen, där ett tjugotal konstnärer (Jean-Jacques Lebel, VALIE EXPORT, Emily Roysdon, J.O. Mallander, Tris Vonna-Michell och andra) svarat på en nyskriven och lite nostalgisuckande instruktion av Ono: «Search for the fountain». Här uppdagas något av den mångfald av möjliga realiseringar som en instruktion rymmer; hur sammansatta dessa enkla partitur kan vara. Alla verk fångar inte min odelade uppmärksamhet, och en del stannar vid den alltför personliga kommentaren, men till exempel Vonna-Michells ljudpoetiska inspelning får mig att absorberas en stund, med hörlurarna på.

Utan tvekan påminner utställningen på Moderna Museet om Onos centrala roll i konstens omvandlingar under 1950- och 60-talen, och om den oroande humorn och den kritiska potentialen i flera av hennes instruktioner och filmer. Att hennes grundläggande estetiska operation inte alltid fungerar, att den då och då går på tomgång eller landar lätt i det triviala – det påminns man emellertid också om.

Yoko Ono, Performance på Moderna Museet, 2012 © Yoko Ono. Foto: Albin Dahlström / Moderna Museet.

Diskussion