Passager. Claes Söderquist filmer 1969–2013

Claes Söderquist

Kungliga Akademin för de fria konsterna, Stockholm
23. februari - 31. mars 2013
Kritik 05.04.13

Landskapet och den elastiska tiden

Claes Söderquist, {ITALIC}Passager{ENDITALIC}, 2001. Installationsvy, Konstakademien. Fotografi: Bengt Wanselius.

Claes Söderquist, Passager, 2001. Installationsvy, Konstakademien. Fotografi: Bengt Wanselius.

Claes Söderquists verksamhet som filmare och filmkurator har fungerat som en katalysator för den svenska experimentfilmen. Med utställningar som Pleasure Dome, som hölls på Moderna Museet 1980, och det omfattande program med Swedish Avantgarde Film 1924-1990 som turnerade i USA 1991, har han gjort betydande insatser både för att sprida kännedom om den inhemska traditionen internationellt och tillgängliggöra urval ur den internationella experimentfilmens kanon i Sverige. Att hans filmer, eller för att prata klarspråk, digitaliserade versioner av filmer som filmats på 16 millimeterfilm, samt de senare årens videoinstallationer, nu får en generös genomlysning, är i sig glädjande. Utställningen Passager, som är curerad av Sofia Bertilsson och Carl-Fredrik Hårleman, består av åtta filmer producerade mellan 1969 och 2013, och visas i fyra av rummen i Konstakademiens salar.

Claes Söderquist, {ITALIC}Labyrint{ENDITALIC}, 2013. Installationsvy, Konstakademien. Fotografi: Bengt Wanselius.

Claes Söderquist, Labyrint, 2013. Installationsvy, Konstakademien. Fotografi: Bengt Wanselius.

Det första verket som möter besökaren i de spatiösa utrymmena är Passager från 2001. I den avlånga, nästan korridorlika salen är fyra relativt stora bilder projicerade längs med väggen. Vi ser ett långsamt flöde av bilder på parkeringsplatser, industriområden, kyrkorum och parker, men vi ser aldrig människor i bild. Passager är ett verk som använder sig av sekventiella repetitioner, ett bildsegment glider över i nästa bildskärm i ett horisontellt bildflöde. Man kan här dra paralleller till det Rosalind Krauss i en text om Paul Sharits storskaliga rumsinstallationer för flera projektorer – hans «locational pieces» – liknade vid en muralisering av den yta eller vägg verket intar. Just det murala eller den massiva väggen som en bärande byggsten är framträdande i Söderquists arkitektoniska undersökningar av stadens rum och topografiska stratifieringar. Tydligast blir detta i Labyrint (2013). Här utgörs förgrunden av en serie kontinuerliga kameraåkningar längs med malmöitiska «gårdar», det vill säga de innergårdar som ofta återfinns i stadens centrala delar. Stadens dova brus, sorlet från lekande barn och en passerande cyklist i kombination med ett följsamt kameraarbete skapar här ett intrikat kontinuum av ljud och bild. Stycket ingår tillsammans med Passager i den minimalistiska trilogi som Söderquist inledde med Landskap (1985-87). Det sistnämnda är det verk i utställningen som har fått den mest övertygande presentationen. Här har Söderquists ursprungliga 16 millimetersfilm, som består av 32 scener filmade längs en bäck på en sträcka över 500 meter i norra Skåne – och som i sig är ett litet under av detaljrikedom och mikrovariationer på grund av de växlingar som sker med årstidernas förändringar, – växt till en 4-kanalig installation i en pagodliknande iscensättning. Samma film visas på var och en av skärmarna, men med en lätt tidsförskjutning mellan delarna, vilket skapar ett cykliskt, skulpturalt rum som är rogivande att vistas i.

Claes Söderquist, {ITALIC}Travelog: Porträtt - bilder från en resa{ENDITALIC}, 1969. Installationsvy, Konstakademien. Fotografi: Bengt Wanselius.

Claes Söderquist, Travelog: Porträtt – bilder från en resa, 1969. Installationsvy, Konstakademien. Fotografi: Bengt Wanselius.

Det kan låta som ett överflödigt påstående, men som Söderquist uttrycker det i intervjun som finns att läsa i katalogen: «genom att använda rörlig kamera, så uttrycks också en framåtrörelse tematiskt, man är på väg mot något.» Söderquists kamera är med få undantag i rörelse, det sker ett ständigt avtäckande av den fysiska miljöns olika framträdelseformer. Spåren av det förgångna eller en plats historiska konflikter kan uppenbaras i en väl avvägd kameraåkning eller ett specifikt bildutsnitt. Detta sker på ett intressant sätt i Travelog: Porträtt – Bilder från en resa (1969) där indiansk musik och sång dyker upp samtidigt som kameran filmar de geologiska strata man kan förmoda tillhört de landområden ursprungsbefolkningen vistades på innan de blev bortförda. I denna roadmovie från en resa mellan New York och Kalifornien samma år möter vi också sju konstnärer. Alfred Leslie, Robert Nelson, Edward Kienholz filmas en face, vi ser bilder från deras studios och hemmiljöer, Nelson berättar om ett havererat projekt och vi ser ett längre utdrag ur dennes found footagefilm War is hell. Det är löst sammansatta tablåer, ett rastlöst collagearbete. Här finns en latent kritik av den amerikanska civilisationen, vi ser Kienholz installation Portable War Memorial samtidigt som «God Bless America» hörs på ljudspåret, vi hör radioupptagningen av senator Joseph McCarthys utfrågning av den i exil verksamma Bertolt Brecht, etc.

Claes Söderquist, {ITALIC}Epitaf{ENDITALIC}, 1981. Installationsvy, Konstakademien. Fotografi: Bengt Wanselius.

Claes Söderquist, Epitaf, 1981. Installationsvy, Konstakademien. Fotografi: Bengt Wanselius.

Epitaf (1981) – enligt Söderquist ett sammelsurium av alla de tankar som upptagit honom under sjuttiotalet – är den sista filmen innan den «minimalistiska vändningen». Här har landskapet delvis intagit människans plats. Epitaf kan närmast beskrivas som ett psykodrama kring förlust och minnets expanderade arbete. Här bildar ett vid flera gånger återkommande rum, som starkt påminner om den plats som utgör spelplanen för Michael Snows strukturalistiska klassiker Wavelength (1967) – en film som har haft ett betydande inflytande på Söderquist – ett slags återhämtningens plats och fungerar som relief till de mytopoetiska skärvor och minnesfragment som återkommer och uppradas genom filmen. En man ligger naken på ett sarkofagliknade betongfundament för att en stund senare övertäckas av ett vitt tygstycke; andra avsnitt visar en naken kvinna i suddig gestalt och utblickar mot kalhyggen; filmen avslutas med en bild av ett stäpplandskap som skapar en oroande inramning. Denna film – «om människor och ting på väg mot förintelsen», för att citera konstnären – verkar ha tillkommit i ett försök till konstnärlig och personlig självrannsakan.

Claes Söderquist, {ITALIC}The Return of the Buffalo{ENDITALIC}, 1970-2012 och {ITALIC}Alcatraz{ENDITALIC}, 2013. Installationsvy, Konstakademien. Fotografi: Bengt Wanselius.

Claes Söderquist, The Return of the Buffalo, 1970-2012 och Alcatraz, 2013. Installationsvy, Konstakademien. Fotografi: Bengt Wanselius.

I utställningen premiärvisas också två verk som står i specifik relation till varandra, The Return of the Buffalo (1970-2012), och Alcatraz (2013). Vid inspelningen av The Return of the Buffalo befann sig Söderquist mitt i indianernas ockupation av fängelseön Alcatraz 1970. Filmen visas på en liten monitor, vilket här fungerar utmärkt. Verket kompletteras av 24 svartvita fotografier tagna under samma tid och från samma plats. Det är ett inkännande dokumentärt material där vi hör en voice-over reflektera kring de lagar indianerna vill leva under, men också hur de kontrollerar den egna befolkningen och de stränga livsbetingelser indianerna de facto lever under. När Söderquist i Alcatraz (2013) återbesöker ön är det väldigt få spår kvar av det filmade materialet från 1970. Stillbilder från fängelseceller, korridorer, toalett och duschutrymmen hägrar här endast som spår från svunna tider på en plats som idag är en av regionens stora turistattraktioner.

Utställningens titel är adekvat i det avseendet att det här handlar om passager mellan rum och bildmiljöer, återkopplingar och rekontextualiseringar. Passagen fungerar som ett genomsläppligt rum av förskjutningar, återbruk och omlokaliseringar. Man har valt att presentera verken i öppna lösningar, installerade direkt på utställningsytornas väggar. Man har alltså valt att inte bygga «svarta boxar» eller avgränsade visningsrum vilket hade bidragit till ett mer koncentrerat seende. Detta leder också till ett ofta svårlöst problem i den här typen av utställningar, filmernas ljudspår. Ett ljud riskerar att ta ut ett annat, vilket gör att verken stundtals lever i öppen konflikt med sin presentationsmiljö. Det är beklagligt. Det komplexa ljudarbetet i filmer som Travelog och Epitaf går här delvis förlorat. Det stående intrycket är dock, trots dessa tillkortakommanden, att Söderquists omfattande cinematiska reflektioner kring landskapets, tidens och rummets verkningar här har getts utrymme att breda ut sig, inta rummet, och därmed bidragit till att transformera det.

Claes Söderquist, {ITALIC}Passager{ENDITALIC}, 2001. Installationsvy, Konstakademien. Fotografi: Bengt Wanselius.

Claes Söderquist, Passager, 2001. Installationsvy, Konstakademien. Fotografi: Bengt Wanselius.

 

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!