Bilder utan rättesnöre

Om Oskar Hults debut på Annaelle Gallery i Stockholm visar något så är det värdet i att se brister, misstag och rena felaktigheter som konstnärliga möjligheter.

Oskar Hult, Utan titel (100×155 cm), 2018.

Man får inte vara rädd att ha fel, inser jag när jag tänker på Oskar Hults (f. 1986) debututställning på Annaelle Gallery i Stockholm. Kanske är en av de stora utmaningarna för konsten idag att den måste orientera sig utan ett formellt facit för hur ett välgrundat beslut ska vara, vad en legitim referens eller en försvarbar målsättning är och vilka drivkrafter som kan betraktas som väsentliga? Därför är det lämpligt att det på galleriet finns inte mindre än tre olika texter om Hult, vilka dessutom inte är ett dugg mer lättillgängliga än utställningen. Ändå är det skönt att stöta på ett annat levande väsen där i Hult-dimman, även om man fortsätter att famla sig fram på egen hand.

Vad är det som är så oklart? Jag vet inte riktigt. Men det är lätt att gå runt i en negativ reception: Hults bilder är varken abstrakta eller figurativa, de handlar varken om yta eller djup och kanske handlar det egentligen inte om vare sig måleri eller objekt. Det är nästan så man tror att själva undvikandet av alternativen har fungerat som den styrande principen. Det skulle förklara varför det tjugotal målningar som visas i utställningen ser väldigt olika ut. Hults idé verkar ha varit att om han bara undviker en av två poler, så kommer någonting tredje att uppstå ur själva undvikandet. Känslan av oklarhet beror på att vi inte vet om det då är samma sak vi ser i olika skepnader, eller om det är ett gäng olika saker som har tagit chansen att visa sig.  

Oskar Hult, Gråthusen (187×122 cm), 2017.

Presstexten anger att det handlar om «övergångar». Jag är tacksam för den hjälpen och ska försöka bidra med ett annat ord: tillblivelse. Eller ännu hellre blivande, eftersom det inte finns något givet som övergången skulle ske till eller från. Ett viktigt inslag i blivandet är att inte allt som är avgörande i en tillblivelseprocess är positivt givet i den. I blivandet självt finns begär, utopier, farhågor och misstagna föreställningar som påverkar vad som sker, men dessa saker förvinner ofta spårlöst ur historien eftersom de inte längre är aktuella. Kanske ligger de kvar som håligheter, men övertäckta av ett nytt lager, som när Hult i vissa målningar lägger en bit duk på duken och dessutom pekar på skiktningen genom att fästa tillägget med olikfärgade knappnålar.

I andra fall finns håligheter eller luckor i måleriet genom att färgen har slipats bort, samtidigt som det är oklart om det är något som har försvunnit eller en förberedelse för ett steg som aldrig togs. Ibland inreds bildrummet med saker som bryter mot det, vilket skiktar bilden. Dessa moment av blivande hålls fast som objekt, och laddas därigenom av en inre spänning. De kan när som helst övergå i någonting annat, och därmed försvinna som enheter. Energin ligger i formen, som i sin tur varken har en generalitet eller evighet, utan verkar vara en tillfällighet.

Är det vårt liv, vår värld? Hultsutställning får mig att tänka på hur full av tillfälligheter livet är, men också på att det inte spelar någon roll om de är positivt givna förutsättningar eller missuppfattningar. Målningarna har en ganska enhetlig valör, vilket dämpar intrycket av den formella spänningen. Våra liv verkar utspela sig där, i en ljusstyrka som gör allt bekant, generellt, konstant och lugnande. Men om vi ser till formen är luckor, brister, illusioner och även rena felaktigheter, integrerade delar som låter formen innefatta ett tillfälles energi. Kanske är detta en del av tillvaron som vi måste lära oss att använda för att åstadkomma något idag? Att avslöja en illusion eller en felaktighet är stort, att göra något viktigt av den är större. Kanske kan konstens uppgift idag vara att få till en explosiv form genom att föra in egna fel, eller sätta helt orealistiska mål för vad den vill uppnå?

Installationsvy från Oskar Hults utställning på Annaelle Gallery, 2018.

Diskussion