Memory

Alfred Boman, Dorota Gaweda, Duda Bebek, Egle Kulbokaite, Emelie Sandström, Ivana Basic, Jaakko Pallasvuo, Tilman Hornig, Viktor Fordel

Loyal Gallery, Stockholm
1. september - 8. oktober 2016
Kritik 23.09.16

Oprofessionell konst

Emelie Sandström, Beast, 2016. I bakgrunden: Alfred Boman, Bee World, 2016.

Emelie Sandström, Beast, 2016. I bakgrunden: Alfred Bomans, Bee World, 2016.

Jag har sett den här typen av konst förut, avspänd, anspråkslös, lite tomt ekande av modernistiska och postmoderna grepp om vart annat. Men aldrig förr har jag sett den funka! Och då visar den sig väldigt avväpnande, ungefär som när någon kommer fram och är snäll utan anledning. En extra överraskning: den funkar trots att curatorn Daniel Iinatti har tryckt in 9 konstnärer och 13 verk på en yta som kanske är 30 kvadrat. Storlekarna varierar från Alfred Bomans målning Bee World, som mäter 190×300 cm, till Jaakko Pallasvuos smyckesstora Pendant I, II& III. Sladdriga verk, som Eglė Kulbokaitė och Dorotas Gawedas handdukar eller Ivana Basics tomma hud av silikon, flankerar Viktor Fordells foton tryckta på lättbetong; ett målat fönster av Tilman Hornig hänger bakom skulpturer i keramik av Duda Bebek. Variationen är stor, enhetligheten större. Det är för trångt för att jobba med djupet, så man står ganska still och följer de dominerande sidledsrörelserna med blicken, vilket ger ett slags bildkvalitet till hela utställningsrummet. Medan många av konstnärerna här tar ett steg från det digitala till mer fysiska uttryckssätt, så omvandlar curateringen i sin tur rummet till en skärm.

Duda Bebek and Viktor Fordell in Memory at LOYAL

Duda Bebek, Oona, 2016. I bakgrunden syns verk av Viktor Fordell.

Det är det första som skiljer den här utställning från andra, jämförbara, som försöker kämpa fram ett lämpligt rum. Vad mer? Den viktigaste skillnaden är att betraktaren kommer i kontakt med det som verken egentligen består av, nämligen konstnärens gillande av det gjorda eller av sitt görande. Ta Bomans verk som paradigmatiskt för den intimitet som genomsyrar utställningen. Det är ett målat kollage där utsnitt ur kartor ligger över något som påminner om normandiska mönster, smidesformer, färgfält och matisseliknande klipp-blommor. Blicken rör sig behagligt från del till del utan att sammanhang uppstår, och utan att någon enskild detalj pockar på uppmärksamhet. Helheten är manifest, man känner att eventuella referenser inte är betydelsebärande, att ingen semiotik döljer sig, att ingen historia berättas. Tittandet ger samma känsla av frihet som i en dyr, snabb bil! Man kan förledas att tro att det är en bekännelsekonst: «jag vet att det är dålig smak, men…», «jag vet att det inte är revolutionerande, men…». Men det finns inget urskuldande i de här verken, snarare då en viss öppenhet.

Jaakko Pallasvuo, Pendant I, II & II, 2016.

Jaakko Pallasvuo, Pendant I, II & II, 2016.

Duda Bebeks Frida är en test av den där distinktionen. Skulpturen föreställer en satyrliknande kvinna med enorma bröst, bakåtlutad på armbågarna med framskjutet höftparti – med sin blå-rosa färg ter det sig som grotesk kitsch som exploderar i rummet. Men det är inte kitschestetik som är grejen. Istället för att behandla den med cool konstnärlig distans lägger Bebek omsorg på magrutorna. Detta ger en vision av någon som gör någonting hen gillar och som tycker att det räcker. Det gör det! Jag gillar den här intimiteten för den ger en värdefull känsla av att «hen skulle ha gjort det här oavsett om det var en utställning eller inte, oavsett köpares intresse». Till skillnad från «den professionella konstnären» verkar de här tänka att det inte finns någon vits med att göra konst om man inte gör vad helst man gillar. Jämför de fina övre delarna (bronssmide med färgat glas) av Emilie Sandströms skulpturer, med de nedre delarna: taffligt svarvade, obehandlade spiror. Hon vill ha ett snyggt podium för den övre delen, och gör då den undre i en schysst form. Idén om formen räcker. Att de är obehandlade tjänar inte till att lyfta fram någon materialitet. Det enda de säger är «det räcker, det är fint som det är». Man förstår att konstnärerna måste betrakta sig själva med ömhet, och som åskådare kommer man också in i det. Det är inte någon liten sak, att uppskatta det som har gjorts – inte av beundran för hantverket och mödan, inte av seriositet, inte av uppskattning av att någon behandlar det som är relevant för mig – utan för att det är gjort av uppriktig böjelse. Om det inte vore så länge sedan jag läste Proust skulle jag leta fram passagen där han säger att man måste kunna se sig själv med «pitié» för att bli konstnär, och citera den på näsan på er.

Egle Kulbokaite and Dorota Gaweda, For a Future X (I) & For a Future (II), 2016.

Egle Kulbokaite and Dorota Gaweda, For a Future X (I) & For a Future (II), 2016.

Och varför skulle inte det blotta gillandet vara tillräckligt? I en tid då riksdagen röstar igenom förändringar i asyllagstiftningen som samtliga, drygt 20 tror jag, remissinstanser gick emot, vad för slags uppdrag kan man då tro att konsten skulle kunna ha i samhället? Om varken expertis eller folkrörelser har inflytande blir det ju bara en tom, konservativ gest att kräva social relevans av konsten. Och när det nyliberala systemet vill få oss att handla enbart av vilja till konkurrens och egen vinning, så är ett sammanhang skapat kring andra böjelser en nödvändighet. Det är rent av det som kan göra konsten relevant just nu, på en personlig nivå som kanske kan skapa sina sociala sammanhang.

Trots det magra innehållet verkar den här konsten vilja spegla sin tids ande. Frågan är bara: när? Utställningen heter Memory och objektet för det minnet är just vår samtid. Tiden i utställningen är inte «nu», utan ett framtida förflutet som går mycket väl ihop med rumsbehandlingen. Man ser att konstnärerna har försökt skapa former för att fånga sin egen tid. «I will what I want» står det på Kulbokaitė och Gawedas handdukar, och bortom kontexten för den frasen verkar orden komma från utställningens och samtidens själ. Både i Sandströms och Bebeks verk finns anspelningar på symbolism och mytologi. Inte så att de tar upp gamla symboler, snarare att de gör nya former och figurer som kan fungera som symboler och mytiska figurer för vår tids allmänna intellekt. Att hänvisa innehållet till en framtida kultur känns lite som en modernistisk gest. Men hur mycket mer liv finns det inte i en sådan hållning, än i den historiserande standardhållningen som utmärker så mycket annan konst idag! De här konstnärerna verkar ju ha en uppfattning om kultur, på riktigt! Som ett område där dunkla krafter och idéer kan ges oväntade former och spela en faktisk roll redan innan vetandet har hunnit i kapp. Jag gillar’t.

Duda Bebek och Tilman Hornig i Memory, Loyal Gallery.

Installationsvy med verk av Duda Bebek och Tilman Hornig, Loyal Gallery.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!