Historia i stygn

Britta Marakatt-Labba

Lunds konsthall, Lund
17. november 2018 - 13. januari 2019
Kritik Artikel på Engelska|08.01.19

Generös och intelligent retrospektiv

Britta Marakatt-Labba, Máilmmiávus (Kosmos), 1999–2000.

Sedan Britta Marakatt-Labbas 24 meter långa broderi Historjá (Historia, 2003–07) ställdes ut på Documenta 14 häromåret, har hennes konstnärskap rönt allt större institutionell uppmärksamhet. I Sverige medverkade hon under 2018 i utställningar på Bonniers konsthall och Moderna Museet, parallellt som hon var med i Luleåbiennalen och hade en separatutställning på Gävle konstcentrum. Senast i raden på denna tilltagande lista är Historia i stygn som visas på Lunds konsthall fram till mitten av januari. Utställningen kommer därefter att turnera till Kohta, en nyöppnad privat konsthall i Helsingfors, och sedan vidare till Västerbottens museum i Umeå.

Den ambitiösa presentationen sträcker sig över de senaste 40 åren och bekräftar att all denna uppmärksamhet är välförtjänt. En stor mängd verk har lånats in från institutioner och privata samlingar, inklusive Sameskolstyrelsen i Jokkmokk och en kardiologmottagning i Finnmark. Även Historjá visas, men i form av en auktoriserad replik inlånad från Universitetet i Tromsø, där originalverket är permanent installerat. Tyvärr är reproduktionen en synnerligen blek kopia som varken kan mäta sig med originalet eller med de andra utställda verken, vars noggrant tråcklade figurer på snövitt linne lyckas vara både livliga och subtila på samma gång. Man får hoppas att detta revideras i kommande versioner av utställningen; här finns gott om andra verk att begrunda.

Britta Marakatt Labba, Uksa (Dörren), 2012.

Utställningen inleds med en serie mindre, inramade verk som har installerats som för att bilda en horisont som löper runt rummet. Scener med vardagliga aktiviteter, som sammankomster, fiske och renskötsel, paras med kompositioner som är mer symboliskt laddade, med stoff från samisk muntlig tradition, minnen och drömmar; eller, i förekommande fall, mardrömmar. Garjját (Kråkorna, 1983), en gestaltning av ursprungsbefolkningens motstånd mot utbyggnaden av Altaälven i Norge runt 1980, för effektfullt samman dessa olika bildstrategier. Över dess breda panorama förvandlas en flock kråkor till en grotesk polisbataljon, på ett sätt som anspelar på uråldrig kunskap och hur den materiella verkligheten vävs samman med övernaturliga krafter. I närheten visas verk som använder kåtans runda form för att gestalta tvetydiga relationer mellan inne och ute, det mänskliga och icke-mänskliga, tid och rum.

I konsthallens bakre rum hänger en rad större, mer abstrakta verk som inkorporerar tekniker som applikationer och lager av handtryckta textiler. I Máilmmeviidosass liegganeapmí (Global uppvärmning, 2009) and Johtin (Flytten, 2016), blir skiftena i skala och material kartografiska. I den första betonas de abrupta konturerna av en utarmad planet, den senare kartlägger LKAB:s flytt av Kiruna som ska ske under de närmaste två decennierna. I anslutning till detta visas olika gestaltningar av kuvert, fakturor och vykort som antyder ett ambivalent förhållande till posten som ett system för utbyte, eller, kanske snarare, cirkulation, kommunikation och kontroll. Verk som Brevet (1989) eller Paketet (1994), ett förslag på frimärkesdesign, visar på betydelsen av formen som en arena där synlighet och representation förhandlas på en nationell, dvs. symbolisk, nivå. Dessutom anspelar de på samtida arbetsplatskonflikter rörande frakt- och logistikcenter.

Britta Marakatt-Labba, Johtin (Flytten), 2016.

Men kanske mer än någon av de specifika berättelserna som frammanas, så är det spänningen mellan representation och symbolik, det föreställande och föreställbara, som ger Historia i stygn en distinkt känslomässig laddning – och gör den till en så intelligent utställning. Det vill säga, hur de utställda verken ger upplevelsen av en nutid formad, men inte nödvändigtvis bestämd, av det förflutna.

Även om denna retrospektiv, för att tala med Donna Haraway, «stannar kvar vid problemet» med koloniseringen och exploateringen av Sápmi, så söker den också efter vägar ut ur de reduktiva återvändsgränder som alltför ofta isolerar och hämmar försök till avkolonisering. Det som gör Marakatt-Labbas utställning så effektiv är kombinationen av generositet och opacitet – i den martinikiske poeten, kritikern och filosofen Édouard Glissants användning av ordet. För Glissant är opacitet inte en beskrivning av det som är dolt eller mystifierat, utan snarare «det som inte kan reduceras». Det är, helt väsentligt, inte bara minoriteters rätt till kulturell skillnad, utan allas rätt till en oreducerbar singularitet.

Britta Marakatt-Labba, Deattán (Mardröm), 1984.

Likt Glissant, vars tänkande invände mot västerländska ideal om transparens, tar Marakatt-Labbas arbete spjärn mot identitetsbaserade utsagor och multikulturella förhållningssätt som gör skillnader tillgängliga, läsliga och greppbara som objekt för etnografisk kunskap. Vi kan förvisso beundra de komplexa mönstren i verk som Rátkin (Renskiljning, 2006), eller njuta av det sällsamma i en serie som inkorporerar fiskskinn, men för betraktare utan förkunskaper om samisk kultur (och kanske även för den som har det) förblir dessa skillnadsmarkörer svårfångade. Det finns inte heller mycket informationsmaterial som kontextualiserar dem. På så sätt kräver utställningen att besökarna fokuserar på det som rent materiellt och visuellt finns i rummet: färgad ylletråd nogsamt draget genom blekt lin, lager av filt, bomull och silke, och så vidare. Det är detta, tror jag, som verkligen förankrar verken i samtiden. Eller, annorlunda uttryckt, vad som tryggar deras medverkan i nuet.

I en tid då samisk kultur blir alltmer synlig i svensk musik, konst och litteratur – med exempel som Amanda Kernells hyllade film Sameblod (2016), Sofia Jannoks skivor och senast Linnea Axelssons Augustprisvinnande diktepos Ædnan (2018) – känns utställningens sätt att rubba den förutsatta kopplingen mellan biografi, identitet och autentiskt innehåll både nödvändigt och angeläget. Ett diskret broderi i ett av konsthallens sidogallerier bör ges sista ordet i detta. Jurgadat III (Tankar III, 2017) har drag av självporträtt, men är samtidigt inte riktigt det. Broderiet visar en bortvänd kvinna vars ansikte delvis reflekteras i en rund, handhållen spegel; reflektionen ser tillbaka på oss under vad som ser ut att vara en traditionell samisk huvudbonad. Vad tänker hon på? «Det finns opacitet nu på botten av spegeln», skriver Glissant, «ett helt alluvium som avsatts av befolkningar, en bördig silt». Helt omgiven av vitt, är hennes blick outgrundlig.

Installationsvy från Historia i stygn på Lunds konsthall.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!