Hembyg(g)d

Konstnärer: Pawel Althamer, Kerstin Bergendal, Catti Brandelius, Anna Högberg och Johan Tirén, Kateřina Šedá, Anna Witt.

Curator: Helena Selder.



Marabouparken, Stockholm
8. september - 25. november 2012
Kritik 19.09.12

Folkhemmet uppdaterat

Från utställningen Hembyg(g)d. Foto: Jean-Baptiste Bérànger.

Hem förekommer ofta som affix i ord med djupt ideologisk klangbotten: hemgård, hemslöjd, folkhem. Begreppen påminner om var den svenska formen av demokrati hämtat sitt bränsle. Under tidigt 1900-tal var det ofta just familjesfärens olika dimensioner, estetiska och etiska, som genom olika centraliseringsinitiativ föranledde framväxten av «den svenska modellen».

På Marabouparken återfinns h-ordet i en etymologisk språklek: Hembyg(g)d har fått sin titel utifrån två uttryck som antas skapa olika konnotationer: hembyggd sägs förmedla «initiativ, skaparglädje och autenticitet», medan hembygd definieras som den «trakt som omger hemmet men också den miljö och de människor vi härstammar från». Men fädernenejden bör nog också betraktas ur ett mer politiserat perspektiv, utifrån den traditions- och kultursyn som själva ursprungstanken inkorporerar – och som ännu idag gör att tusentals människor och föreningar engageras att förvalta något så abstrakt som nationellt kulturarv. Frågan är viktig inte minst då högerextrema krafter gärna tar över anspråken på vissa traditionella seder och bruk, som då blir föremål för en slags fetischistisk äkthetshistorisering.

Kerstin Bergendal, PARK LEK, 2011-2012. Foto: Camil Issa.

Hur som helst: Hembyg(g)d är en intressant gestaltning av en högst aktuell och mångbottnad tematik. Initiativet bygger på många sätt vidare på utställningen Parkliv (2010), där grönområdets betydelse för samhället i allmänhet och Sundbyberg i synnerhet stod i centrum. Utgångspunkten då var den egna institutionshistorien (konsthallens lokaler och omgivning byggdes och förvaltades av chokladproducenten Marabou under 40- och 50-talet), nu är det istället det omgivande stadslandskapet som står i fokus. Perspektivet är jämförande. De sju konstnärer som visas förhåller sig på olika sätt till frågor kring stadsplanering, jämställdhet och medborgarinitiativ. På ett fördelaktigt sätt tillåts Sundbyberg ingå i en större jämförelse och en europeisk kontext.

Ett verk som finns med sedan Parkliv är det alltigenom ambitiösa projektet PARK LEK. Under 8 månader har Kerstin Bergendal besökt och intervjuat invånarna i de Sundbybergska satelliterna Hallonbergen och Ör. Samtalen har gällt den upprustning som dessa två områden står inför. Det rör sig om två tätorter med olika identitet och historia, men båda var miljonprogramsplanerade under 60- och 70-tal, och båda var föremål för den förvaltande kommunens ointresse och vanvård.

Från utställningen Hembyg(g)d, Kerstin Bergendal, PARK LEK. Foto: Jean-Baptiste Bérànger.

Mellan Hallonbergen och Ör breder grönområden ut sig. Grönområden som av allt att döma älskas och används, men som nu ska bebyggas och på olika sätt förnyas. Bergendal har samlat en rad lokala åsikter kring förtätningsprojektet. Historierna ekar i mitt huvud; allt är sällsynt välbekant: ungdomar i brist på lokal, människor som vill bruka den offentliga jorden, krav på bättre genomströmming och infrastruktur. Projektet är ett slags medborgarförslag som nu lämnas åt makthavare och byggherrar att ta ställning till.

PARK LEK är rätt hissnande i sin potential att göra verklig skillnad i stadsrummet. Om politikerna lyssnar vill säga. Vad som annars gör verket intressant ur betraktarsynpunkt är hur det poängterar retorikens betydelse i utvecklingen av offentliga rum. Ibland färgas nämligen språkbruket i intervjuer och programtexter av klichéer och invanda föreställningar om hur saker och ting borde vara. Detta är nu ingen brist, snarare ett åskådliggörande exempel på hur mediala troper – förenklade figurer och grepp som går igen och till slut blir självuppfyllande profetior – påverkar  människors benägenhet att förändra sina livsvillkor.  

Catti Brandelius, Förortsindanen, 2012. Foto: Maja Borg.

Välviljan till trots, PARK LEK drabbas ibland av en slags didaktisk överhettning. Då är det bra att det finns andra visuella stimuli i utställningen. Jag tyr mig genast till Catti Brandelius intensivt lågmälda video Förortsindianen från 2012. Förortsindianen är en karaktär som smyger runt i Bredäng. Sovstadens mindervärdeskomplex får en sympatisk, men också politiskt laddad, gestaltning – den inte helt politiskt korrekta klichébilden av indianen ställs mot andra vanföreställningar om invånarna i det urbana landskapets periferi.

2007 fick Brandelius kulturförvaltningens uppdrag att skriva Stockholms Kulturvision 2030. I utopiska ordalag beskrivs den jämställda framtiden i huvudstaden. Texten finns affischerad i konsthallen och fungerar som en slags lovsång till en performativ förändringsstrategi. Jag får veta att männen anno 2030 kommer att «förändras otroligt mycket /…/ dom kommer att utvecklas en hel del känslomässigt, inte bli rädda för att gå till psykolog för att ta hand om sig själva och bli trevligare mot andra. Det är en självklarhet för dom att lära upp sina barn i konsten att torka golv, diska varje dag efter middagen samt göra äppelmos».

Catti Brandelius, Förortsindanen, 2012. Foto: Maja Borg.

Mitt i den humor som gör Brandelius verk så tillgängligt finns en slags viktig och implicit kritik av det medborgarinitiativ som aldrig ifrågasätts i PARK LEK. Kritiken springer ur förmågan till kritisk utvärdering av den egna förhandlingspositionen. Brandelius alter egon är – ända sedan Miss Universums intåg på 90-talets förortsscen – paradoxala varelser: de blottar sin egen sårbarhet, och sin sympati för marginaliserade grupper som inte får komma till tals, men är samtidigt handlingskraftiga personligheter som kräver förändring. Det är med andra ord opinionsbildningens förutsättningar som rannsakas. Och kanske är det först när detta görs som traditionens hembygd kan bli progressiv hembyggd.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!