Karin Mamma Andersson co-curator för São Paulo-biennalen

– För mig är tiden inte viktig, det är psyket och konsten som intresserar mig, säger Andersson, som är en av sju curatorer som kommer att arbeta på temat valfrändskaper.

Karin Mamma Andersson, Idag är igår imorgon (beskuren), 2005.

Den svenska målaren Karin Mamma Andersson blir en av co-curatorerna för den 33:e São Paolo Biennalen, som öppnar i september 2018. Det offentliggjordes i ett pressmeddelande häromveckan. Andersson är en av sju konstnärer som har bjudits in av den konstnärliga ledaren Gabriel Pérez-Barreiro för att utforma varsin en del av biennalen, som har titeln Affective Affinities (Valfrändskaper). Anderssons utställning kommer att ta fasta på figurationens betydelse inom olika bildtraditioner, från folkkonst till samtida konst.

Pérez-Barreiros idé är att fördela ansvaret för hur biennalen utformas, genom att knyta an till en tradition av konstnärer som ställer ut andra konstnärer. Vid sidan av Andersson kommer Alejandro Cesarco, Antonio Ballester Moreno, Claudia Fontes, Sofia Borges, Waltercio Caldas samt Wura-Natasha Ogunji att ansvara för var sin del av biennalen. Tematikerna inkluderar översättning, diaspora, narrativitet, tragedi och ambiguitet.  Pérez-Barreiro kommer själv presentera ett antal enskilda konstnärskap som offentliggörs under 2018.

Karin Mamma Andersson verkar själv inte förvånad över att blivit tillfrågad att agera i rollen som curator.

– Jag tror att Gabriel Pérez-Barreiro valde mig som konstnär och curator för att han är intresserad av mina bilder och hur jag förhåller mig till andra konstnärer, berättar hon för Kunstkritikk. Även utställningen som jag gjorde på Sven-Harrys Konstmuseum 2013, Stargazer, spelade in. Då jag vid vårt möte i somras visade dokumentation därifrån blev han väldigt intresserad.

Karin Mamma Andersson.

Stargazer gick ut på att Andersson visade sina förebilder och inspirationskällor, och inkluderade både samtida konstnärer som Lisa Jeannin och historiska verk av bland andra Åke Hodell, Ernst Josephsson och Lucas Cranach. Utställningen i São Paolo kommer att utgå från ett liknande koncept.

– Det blir en blandning av måleri, teckning, skulptur, foto och ljudinstallation. Allt jag kommer att visa har beröringspunkter med mitt eget arbete på det ena eller andra sättet. Men de flesta konstnärer jag kommer att visa är döda. Någon enstaka lever, andra dog nyligen och vissa har varit döda i flera hundra år. För mig är tiden inte särskilt viktig, det är psyket och konsten i sig som intresserar mig. Ett villkor är att jag själv deltar i utställningen med min konst. Innan nyår ska allt vara spikat och klart.

Hur ser du på att bli ombedd att delta främst i rollen som curator?

– Konstigt nog tror jag det provocerar vissa. En konstnär är en konstnär och inte en curator, är det tänkt. Min identitet här, är i första hand som konstnär, men att göra en utställning med andra konstnärer känns inte alls främmande för mig. Jag är ytterst road, trots att detta uppdrag slukar mycket tid för mig. Framför allt är det mycket planering och logistik, men där har jag min assistent Sofia till hjälp. Hon är min räddning. Sen blir jag även bra uppbackad av Moderna Museet och Iaspis.

Hur ser din curatoriella research ut?

– Man kan säga att hela mitt verksamma konstnärsliv har varit och fortfarande är en enda lång researchprocess. Jag gjorde faktiskt en önskelista samma dag jag tackade ja till uppdraget. Eftersom jag lever med en konstnär och många av mina vänner är konstnärer, så är det flera jag kan ventilera mina tankar med, kring temat och eventuella konstnärer.

Hur kommer utställningen i São Paulo att skilja sig från Stargazer?

– Att curatera Stargazer på Sven-Harrys var något helt annat. Det var en utställning i Stockholm med relativt liten budget. Detta är São Paulo-biennalen, med nästan en miljon besökare och med en helt annan budget och institutionell uppbackning.

– Det känns skönt att vi är ett gäng konstnärer som sitter i samma båt, att vi har samma uppdrag. När jag besökte Brasilien tidigare i höstas träffade jag några av de andra konstnärerna, vilket var mycket givande. Dessutom fick jag se den tilltänkta platsen för mig i biennalbyggnaden i São Paulo. Det rör sig om en stor yta på mer än tusen kvadratmeter. Jag tror verkligen att det kan bli en spännande och mycket personlig bredd på den kommande biennalen.

Installationsvy från Stargazer, som Karin Mamma Andersson curaterade på Sven Harrys konstmuseum 2013.

Comments