«Den ekonomiska krisen är inte bara ekonomisk, den är en kris för ett system», skriver chefredaktörerna Fredrik Svensk och Sinziana Ravini i ledaren till nya numret av Paletten, «det är en kris för konsten att driva politik och därmed också en kris som konstinstitutioner och konst inte står utanför. OXI!» Numret närmar sig skärningspunkten mellan Grekland och Tyskland utifrån en mängd olika infallsvinklar, på ett sätt som är typiskt för hur Paletten på senare år har velat ställa politiska och filosofiska diskussioner i kontakt med den samtida konsten. Samtidigt kan anas en vilja att på ett mer direkt sätt svara mot en akut situation i det politiska nuet.
Med sin 75-åriga utgivningshistoria är Paletten en institution i svenskt och nordiskt konstliv, och under det senaste decenniet har Ravini och Svensk haft en betydande del i tidskriftens utveckling. Först som tongivande redaktionsmedlemmar 2004–2006, och under de senaste fem åren som tidskriftens redaktörer (2011 tillsammans med Milou Allerholm). Under denna tid har idédebatt och teoretiska strömningar – antropocen, spekulativ realism, queer, psykoanalys osv. – varit en redaktionell prioritering, men det har också funnits en inriktning på det konstnärliga arbetets processer, där många medverkande skribenter har varit konstnärer.
Med det nya numret har Paletten fått ett mindre format, ett tunnare omfång och en form som i mindre grad för tankarna till ett «glossy» magasin. Den samlade effekten av den nya formen är att betona redaktionens insats över tidskriftens utseende, vilket i sin tur återspeglar en omfattande förnyelse av den redaktionella arbetsprocessen.
Sedan förra numret har den gamla styrelsen avgått, och Paletten har numera en redaktion bestående av litteraturvetaren Johannes Björk, konstnären Gabo Camnitzer, formgivaren Andreas Christakis, poeten Anton Göransson och konstvetaren Patrik Haggren. Ingår gör även den tidigare redaktören Anna van der Vliet, som dessutom är ny ordförande och ansvarig utgivare för Paletten, samt konstnären Maja Hammarén, som även hon var med i redaktionen under perioden 2004–2006.
Kunstkritikk mötte upp Sinziana Ravini och Fredrik Svensk för att ställa några frågor om det nya.
Det har skett en del avgörande förändringar av Paletten sedan förra numret. Den gamla styrelsen har avgått, och ni har fått en ny redaktion. Vad har föranlett detta?
– Vi har utvidgat det redaktionella samtalet, och förnyar nu hela produktionen. Som chefredaktörer är vi baserade i Paris och Göteborg, och detta är ett sätt att intensifiera arbetet på plats i Göteborg där vi också har Palettens lager och kontor. I Göteborg driver vi också flera olika projekt, bland annat en seminarieserie om arbetarkonst tillsammans med ABF. Vi har alltid varit intresserade av både tesdrivna och manifestliknande texter, samtidigt som vi har försökt hitta nya former och utgångspunkter för att behandla och göra konst i tidskriftsformatet.
– Den nya redaktionens roll blir att arbeta nära oss som chefredaktörer med utgångspunkt i individuella kunskaper och intressen. Men vi har ännu inte spikat en slutgiltig form för arbetet, utan det kommer att utvecklas kontinuerligt.
Vad innebär detta för Palettens inriktning? Kan vi vänta oss några avgörande förändringar av innehållet framöver?
– Intresset för att undersöka konstens roll i den koloniala moderniteten och dess funktion och möjligheter idag är något vi kommer att jobba vidare med. Det gäller uppkomsten av estetisk autonomi, konsthistoria, konstkritik, psykoanalys, den civiliserade människan, museet, geniet osv. Med tanke på läget i Europa idag så känns det absolut nödvändigt att inte släppa dessa frågor. Vilken plats ska konsten ha i framtidens Europa? I världen?
– Samtidigt kommer redaktionsmedlemmarna att ges möjlighet att utveckla sina egna idéer och intressen, vilket redan nu har påverkat innehållet. I det nya numret inleder Gabo Camnitzer en serie artiklar om hur idén om ett «kritiskt tänkande» har institutionaliserats i konstutbildningarna. Att placera detta vid sidan av Alexandra Pirici och Raluca Voineas «Manifest för Gynecen» (en feministisk kritik av antropocen), ett översatt urval ur Joshua Clovers diktsamling Red Epic, samt en text av Josefine Wikström om «politikens konst» är ett exempel på hur vi tänker oss att Paletten ska bli ännu mer oförutsägbar och dynamisk framöver.
Ni har alltid arbetat med att ställa politiska och filosofiska diskussioner i kontakt med den samtida konsten, men i det nya numret och dess politiska ställningstagande kan anas en vilja att på ett mer direkt sätt svara mot den akuta situationen i Europa och världen. Hur ser ni på konsttidskriften som en plats för politiskt motstånd?
– Det direkta ställningstagandet «OXI!» är för oss först och främst en solidaritetshandling. Genom att upprätta en relation mellan vår verksamhet och en folklig protest pekar vi ut hur vi är beroende av varandra. För oss finns det ingen motsättning mellan denna typ av engagemang, och den typ av politik som brukar förknippas med konstens förmåga att gestalta världen på nya sätt.
– Frågan om ställningstagandet är samtidigt något som genomsyrar hela Paletten. Det gäller alltifrån urval, komposition och urskiljningsförmåga. Paletten är också namnet på ett privilegium och en möjlighet att undersöka hur det politiska, det estetiska och det konstnärliga kan förstås överhuvudtaget. I denna mening kanske tidskriften kan ses som en plats som kan göra motstånd mot varje given måttstock för att bedöma vad dessa ord egentligen betyder. Framförallt så är Paletten främmande för tanken att allt motstånd redan är en integrerad och produktiv del av en allomfattande världsordning.
En konkret förändring gäller den grafiska formen. Det nya numret har fått ett mindre format, tunnare papper och ett smalare omfång. Vad har ni velat åstadkomma med den nya formen?
– Den stora förändringen är att vår tidigare formgivare Ritator utvecklade en relativ autonom form med utgångspunkt från våra önskemål. Den nya formgivaren Andreas Christakis är också med i redaktionen, och redaktionen kommer därmed också att vara mer delaktig i formgivningsarbetet. Detta innebär att redaktionen får mer inflytande över hur form och innehåll samverkar, och hur hela tidskriftsmontaget hänger samman, vilket är ett nytt, utmanande sätt att arbeta på som vi alla är mycket entusiastiska inför. Ett exempel i det nya numret är hur Maja Hammarén har utvecklat illustrationer i nära samarbete med Andreas och den övriga redaktionen. Vi kommer att utveckla formen sakta men säkert, inte minst när det gäller att hitta nya gränssnitt för presentation av bidragen och sätt att gemensamt bidra till helheten.
En annan påtaglig förändring är att numret är utan annonser. Paletten har ju genom åren alltid finansierats delvis genom annonser från svenska konstinstitutioner och gallerier. Är det slut på det nu?
– Vi har inte helt släppt tanken på att arbeta med annonsörer, men vi vill hitta ett nytt sätt att göra det på. Vi upptäckte att det tidigare sättet att arbeta, med externa annonssäljare, faktiskt inte gav några extra resurser till det redaktionella arbetet. Så vi tog helt enkelt bort annonserna till vårt första nummer med den nya redaktionen. En sann förnyelse måste ske på alla plan!
I det nya numret skriver ni att «den ekonomiska krisen är en kris för ett system», och därmed «en kris för konsten som institution». Om krisens politiska dimension idag skulle kunna beskrivas som en institutionaliserad oförmåga till handling, hur ser ni att krisen kommer till uttryck på konstens område?
– Intressant fråga. Om vi tillåter oss några snabba spekulationer så kanske den samtida konsten behöver sin egen kristeori? Hela den moderna konstinstitutionen kan ses som en krishanteringsanstalt sedan den skapades för 200 år sedan. Vi tänker här på konstens funktion i skapandet av en viss idé om människan, nationalstaten och alla möjliga identiteter. Uppfinnandet av den samtida konstvärlden efter andra världskriget var också ett svar på en kris som handlade om kulturindustrin och nya konstarters inträde i den visuella konsten, men också om antikoloniala segrar och marxistisk och feministisk kritik av konstens roll i kapitalismen och patriarkatet.
– Det återstår med andra ord många aspekter av subjekts död att politisera. Vi är på intet sätt klara med relationen mellan konstnären och filosofen hos Platon, eller med frågan om «konstnären i allmänhet» och kampen om vad konstnärlig forskning ska vara. Men för att frågan om kunskap i konsten ska bli meningsfull idag så måste den ses i relation till staten och kapitalets upptagenhet vid att mäta och väga. En fråga som har direkt att göra med konstens ekonomi, och om vem som har råd att ägna sig åt konst.
– Den svenska tidskriften Kris som gavs ut 1977–1997 kan på sätt och vis beteckna de problem som postmodernismen gav vid handen. Vår tids kris har kanske mindre att göra med det dödade subjektet, och mer med oförmågan att gå från ord till handling, från det intellektuella finrummets bakåtlutade position till en verkligt revolutionerande aktion. Sedan går det givetvis att se den närmast desperata upptagenheten vid det retrospektiva, och vid olika försök att hitta förbisedda eller outforskade möjligheter i konstens historia, som ett symptom på vår tids begränsade föreställningsförmåga. Begäret att dra sig tillbaka, att gå under jorden, att sova en stund kan också ses som manifestationer av krisen. För att inte tala om det spekulativa tänkande som har tvingat fram frågan huruvida vi kan tänka konstverket från ett omänskligt perspektiv, liksom begäret att ta in tidigare exkluderade kosmologier i konsten.
– Sedan det kalla krigets slut har det uppstått en osäkerhet kring vad nationalstaterna ska ha konsten till. Att hjälpa till med politikers och företags propagandaarbete finns det andra än konstnärer som gör idag. Upptagenheten vid kulturarv i dagens Europa har återigen gjort det möjligt att idealisera konsten som ett språng mot det universella, men också detta kan läsas som ett symptom på vår tids kris. I den mån Paletten är ett symptom på samma kris, så handlar vårt svar om att bejaka en form av ontologiska kaos rörande alla dessa frågor.
Dessutom fyller Paletten 75 i år. Hur ska ni fira?
– Vi är inte så mycket för jubileum, men om vi firar blir det garanterat hårt och skoningslöst.
