Nyhet 05.12.17

Konstskolor grogrund för diskriminering och sexuella övergrepp

Kungliga Konsthögskolan på Skeppsholmen i Stockholm. Foto: Wikimedia.

Som en del av #MeToo-rörelsen publicerade Kunstkritikk idag uppropet #konstnärligfrihet, där 2000 personer har gått samman för att protestera mot sexuella övergrepp och trakasserier i det svenska konstlivet. Bakom #konstnärligfrihet står kvinnor, trans- och ickebinära personer som kräver att konstens institutioner aktiv ska motverka sexistiska, rasistiska, homofoba, transfoba och funkofoba förtryck.

De 1625 personer som har undertecknat uppropet kräver en trygg arbetsmiljö i en bransch som i hög utsträckning vilar på egenföretagande där personliga och professionella relationer sammanblandas. Bland vittnesmålen framgår särskilt att konsthögskolornas funktion som nav mellan utbildning och yrkesliv har resulterat i utnyttjade positioner, och relationer, lärare och elever emellan. 

KUNGLIGA KONSTHÖGSKOLAN OMVITTNAD PROBLEMMILJÖ

En av de institutioner som har samlat på sig flest vittnesmål om sexuella trakasserier är Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Det är uppenbart att konsthögskolan historiskt inte har levt upp till Lag (2001:1286) som slår fast att en högskola «skall vidta åtgärder för att förebygga och förhindra att studenter eller sökande utsätts för trakasserier». Lagen säger även att en högskola årligen ska utarbeta en plan med åtgärder för att främja likabehandling och motverka trakasserier.

Sara Arrhenius tillträdde som rektor vid Kungliga konsthögskolan tidigare i år. Hon är upprörd över de vittnesmål som kommit fram om missförhållanden på skolan, och arbetar i dagsläget med att förbättra rutiner för att förhindra trakasserier och kränkande särbehandling.

Sara Arrhenius är rektor för Kungliga konsthögskolan. Foto: Patrick Miller.

– När jag tillträdde i april 2017 blev jag snart varse att skolan under en längre tid har haft stora problem med den psykosociala arbetsmiljön. Bara att vi numera har en tydlig gång för hur vi gör när någon blir utsatt är ett steg i rätt riktning, säger Arrhenius, som arbetar för en omorganisation som ska ge mer transparens och bättre medarbetar- och studentinflytande. Nästa steg blir att främja kunskap hos både lärare och studenter, om hur man går tillväga vid övergrepp, förklarar hon för Kunstkritikk.

– Dit hör vad som i skolans struktur har gjort övergreppen möjliga, och vad som har osynliggjort och normaliserat förtryckande beteenden, fortsätter Arrhenius, som vill medvetandegöra arbetsplatsen om dess brister och skapa ett bättre bemötande i utbildningen.

– Det är viktigt att vara självkritisk som institution och våga se vad i skolans utbildningstradition och värderingar som vi måste förändra och utveckla, betonar Arrhenius.

AVSLAPPNADE RELATIONER SOM SLÅR ÖVER I MAKTMISSBRUK

Institutionens gränser är dock inte alltid så uppenbara i ett arbetsliv där yrke och fritid flyter samman. Många av de vittnesmål som kommit fram genom #konstnärligfrihet pekar mot att informella relationer mellan studenter och anställda på konstskolorna lätt kan slå över i maktmissbruk och övergrepp.

–  Jag minns att det ofta arrangerades större fester på skolan, där både lärare, studenter och alkohol ingick. Jag tror att sådana sammanhang suddade ut gränsen för vad det innebär att vara förtjust i att prata med en student, att ge råd och att plötsligt gå över i sexuell flört, säger konstnären Liv Strand, som studerade vid Kungliga konsthögskolan mellan 1994 och 1999.

Suzanna Asp utsattes för trakasserier under sina studier vid Konstakademin i Helsingfors.

Suzanna Asp har studerat på Konstfack och vid flera konstskolor i Norden och internationellt. Under sin tid på Konstakademin i Helsingfors blev hon trakasserad av en klasskamrat som hon delade ateljé med.

– Han skrek könsord och kritiserade mig för att som kvinnlig konstnär som inte låta mig tystas eller underordnas honom som man, berättar Asp för Kunstkritikk.

Klasskamratens beteende var enligt Asp manipulativt. Han fick häftiga utbrott, kastade möbler runt sig när de var ensamma i studion och trakasserade henne på andra sätt. Hon menar att det är ett problem att de delade ateljéerna ger en begränsad insyn från övriga studenter, lärare och professorer. 

– Hur arbetssituationen såg ut för enskilda studenter i ateljéerna var inte något som diskuterades. Men jag menar det borde vara något som uppmärksammas redan inledningsvis i en utbildning.

PROFESSORER MED FÖR MYCKET MAKT

På europeiska konsthögskolor finns en tradition där en grupp studenter följer en och samma professor genom hela utbildningen. Detta kan innebära att en student hamnar i en särskilt utsatt position gentemot ’sin’ professor, istället för att möta sin klass och övrig personal vid skolan.

Petra Bauer är konstnär och professor vid Kungliga Konsthögskolan, där varje professor kan driva sin verksamhet utan närmare insyn från kollegor. Detta är något som enligt Bauer möjliggör maktutövning, gränslöshet och tystnad.

Petra Bauer är professor vid Kungliga konsthögsksolan. Foto: Johan Strindberg.

– Många studenter vid konsthögskolan har upplevt sig vara i beroendeställning till sin professor, och har fått uppfattningen att denna relation kan påverka deras framtida konstkarriärer. Detta måste förändras. Det har alla vi anställda ett ansvar för, understryker Bauer.

Konsthögskolan i Malmö hör till de skolor som har vidtagit åtgärder för att undgå den traditionella professorskulturen. När skolan startades 1995 infördes regeln att ingen har tillträde till studentens ateljé utan medgivande. Detta för att undvika problemet med professorer som inleder relationer med studenter. På Konstfack i Stockholm har man istället valt att låta eleverna ha flera professorer parallellt, för att försvåra att en enskild individ att utnyttja sin position.

Vad samtliga konsthögskolor i Sverige arbetar för idag är att de övergrepp som ännu sker ska avbrytas, samt att de som har utsatts för övergrepp ska berätta om eller anmäla detta.

PREKÄRA ARBETSFÖRHÅLLANDEN GÖDER TYSTNADSKULTUR

I det fria yrkeslivet är det svårare att kartlägga förtryckets förlopp, då det ofta är flera instanser som är inblandade. Johanna Gustavsson-Fürst, konstnär och lektor på Konstfack, menar att arbetsmarknaden i konstbranschen – med hög konkurrens och knappa ekonomiska medel i kombination med dåliga strukturer kring avtal och kontrakt – leder till oklara situationer, där en konstnär kan hamna i dåliga förhandlingslägen och maktlöshet.

– Dålig transparens innebär maktlöshet, vilket öppnar för vålds- och tystnadskultur. Något som bidrar till att det går långsamt att förändra detta är att vi konstnärer inte delar arbetsplats, och att vi ofta har minst två jobb där det att verka som konstnär oftast inte ger inkomst. Vi har tidsbrist, är splittrade och har eget företag, säger Gustavsson-Fürst.

Johanna Gustafsson-Fürst är lektor på Konstfack. Foto: Albin Dahlström/Moderna Museet.

Så hur påtalas ett övergrepp i en situation där offer och vittnen står i fortsatt beroende till gärningspersonen? Enligt Liv Strand saknas en instans där det går att framföra tunga och drabbande vittnesmål. Johanna Gustavsson-Fürst instämmer och understryker att även i de fall då det finns någon att kontakta i en övergreppssituation, så är det inte alltid enkelt att avgöra och vilja erkänna att något har hänt.

– Därför behövs fler trygga forum där det går att ta upp dessa frågor, och reda ut en situation tillsammans med andra. Svårigheten är att hitta ett system som fungerar för alla arbetsformer, inklusive tillfälliga projektanställningar, understryker Gustavsson-Fürst.

TYSTNADEN ÄR BRUTEN, MEN FÖR VEM?

En kritik som har lyfts i samband med #MeToo-rörelsen är bristen på intersektionalitet, där vita och bemedlade personers berättelser prioriteras i media och samhällsdebatten. Corina Oprea är curator och konstnärlig ledare på Konsthall C i Hökarängen utanför Stockholm. Hon betonar att tystnadskulturen i hög grad kvarstår när det kommer till de mest sårbara kvinnliga, icke-binära och rasifierade inom konst- och kulturvärlden. 

Corina Oprea är konstnärlig ledare för Konsthall C i Hökarängen.

– De har underminerats, trakasserats, avskytts, hotats av människor i maktpositioner som styr vem som får tillgång till resurser. Deras situation har inte ändrats, då #MeToo-rörelsen hittills har riktat sig till privilegierade kvinnor när den också borde ta hänsyn till könsidentitet, förmåga, religion, klass och invandrarstatus. 

Oprea påtalar att många konstinstitutioner och individer med stort inflytande, använder sig av en retorik om feminism och rättvisa för att – i teorin – påtala en progressiv politik, samtidigt som de bevarar förtryckande normer och maktstrukturer i praktiken.

– De som har tillgång till denna makt och ignorerar, ursäktar eller begår dagliga trakasserier och nedbrytning, skapar en acceptans för mer allvarliga, olagliga maktmissbruk, säger Oprea och understryker att det därför inte gör någon större skillnad om ett antal kulturprofiler avgår, när ärvda maktstrukturer konstvärlden som upprätthålls.

– Utmaningen för alla konstinstitutioner och styrelser är att se över vilka som sitter som majoriteten bland cheferna, och att överväga sin roll i att upprätthålla olika nivåer av sexuella ojämlikhet och missbruk. Det är en samhällsförändring som vi alla måste komma överens om, betonar Oprea.

Not: I artikeln angavs tidigare felaktigt att Johanna Gustafsson-Fürst är lektor vid Kungliga konsthögskolan. Hon är lektor på Konstfack. Felet korrigerades 05 december, klockan 21.12. 

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!