Magdalena Malm

Statens konstråd, Stockholm
Intervju 01.12.15

Satsar på konst i miljonprogrammet

Mandana Mogghadams ljudbaserade verk Vinden bär oss med sig (2015) invigdes i oktober vid Umeå Universitet. Foto: Statens Konstråd.

Mandana Mogghadams ljudbaserade verk Vinden bär oss med sig (2015) bygger på inspelade telefonsamtal mellan människor på olika platser i världen, och invigdes i oktober vid Umeå Universitet. Foto: Ricard Estay.

«Vi ska nog inte förvänta oss att konsten kan höja valdeltagandet», säger direktören för Statens konstråd, Magdalena Malm krasst, med anledning av satsningen på offentlig konst i miljonprogrammet, eller i «områden med lågt valdeltagande» som den officiella formuleringen lyder. Däremot ser hon projektet som en möjlighet att öppna mot nya gemenskaper, och andra politiska erfarenheter än de som ofta kommer fram i konstlivet.

Bakgrunden är den kulturpolitiska satsning på miljonprogrammet som den röd-gröna regeringen aviserade förra året, men som föll med budgetkrisen i december, för att sedan återkomma i modifierad form under hösten. Miljonprogrammet har blivit en symbol för 60- och 70-talens progressiva och storskaliga bostadspolitik, och idag förknippas dessa kulturhistoriska miljöer återigen med det nya; nu i form av det mångkulturella samhället, med dess utmaningar och möjligheter för framtiden.

Magdalena Malm drev mellan 2007 och 2012 Mobile Art Production (MAP), en produktionsplattform för konst utanför etablerade institutions- och utställningssammanhang. Sedan hon tillträdde som chef 2012 har konstrådet blivit mer curatorsdrivet, och fått en större inriktning på tillfälliga projekt, vid sidan av den permanenta konsten. På senare år har konstrådet även involverats i olika stadsutvecklingsprojekt, och just nu genomförs en samtalsserie om delaktighet och egenmakt i stadsplanering. Det första samtalet hölls förra veckan, och det andra äger rum ikväll. Kunstkritikk hörde av sig till Malm med några frågor om konsten och samhällsnyttan. *

Magdalena Malm, direktör Statens Konstråd.

Magdalena Malm, direktör Statens Konstråd.

Statens konstråd har fått i uppdrag att utveckla konstnärliga gestaltningar av miljonprogrammet. Vad menar du själv att konsten kan tillföra i dessa miljöer? Kan dagens konst gestalta en samhällsvision? Jag vet inte om konsten kan gestalta en samhällsvision, men det kan definitivt vara med och skapa alternativa föreställningar om hur samhället skulle kunna vara. I den senaste versionen av uppdraget är formuleringen att vi ska arbeta med konstnärlig gestaltning i vissa bostadsområden med lågt valdeltagande. Konstrådets budget för projektet ligger på totalt 26 miljoner fördelat på tre år, dvs. knappt tio miljoner per år. För att skapa fokus i projektet kommer vi att göra större delen i miljonprogramsområden. Om man arbetar med samtidskonst i en internationell kontext, så finns ju denna också i miljonprogrammets områden. Postkoloniala teorier och normkritik debatteras också i aktivistiska kretsar. Miljonprogrammets områden byggdes under tio år, och har därför ett ganska homogent uttryck. Men med tiden har de blivit kulturhistoria, och bakom fasaderna finns en enorm rikedom av berättelser. Här återfinns också planeringslösningar som kan inspirera dagens ganska enkelspåriga stadsplanering. Vi ska nog inte förvänta oss att konsten kan höja valdeltagandet, men den kan aktivera de gemensamma rummen och det gemensamma samtalet. Statens konstråd var en central institution när bilden av Sverige som en modern välfärdsstat skapades efter kriget, och jag är nyfiken på hur du ser på konstens möjlighet att bidra till en ny eller samtida idé om det gemensamma. Som curator var du med och organiserade Svenska Hjärtan på Moderna Museet 2004, som byggde på en inkluderande vision som tio år senare känns både radikal och framåtblickande. Vilka egenskaper skulle känneteckna en sådan gemenskap idag? Intentionen med Svenska Hjärtan var både att skapa utrymme för nya röster, och befria konstscenen från en begränsande estetik genom att öppna för bredare referenser. Vi ville bygga en eklektisk utställning, där vi lyfte fram erfarenheter som döljs i ett konsensussamhälle. Vi visade komplexa verk som innehöll såväl feministisk som postkolonial kritik, men vi gjorde det genom en av mångfald uttryck och med ganska mycket humor. Målet var att skapa ett tillåtande, snarare än ett kontrollerande förhållningssätt. Uppdraget att arbeta i miljonprogrammet är ju ett uttryck för kulturminister Alice Bah Kuhnke (Mp) patos för kultur kopplat till demokrati. Men långsiktigt tror jag inte att vi bör förlita oss på den poliska viljan. Politiken skapar strukturer som det är upp till oss att fylla med innehåll. Frågan om det gemensamma är central för oss på konstrådet och vi arbetar med den på olika sätt, som i den serie av verk där konstnärer som Annika Eriksson och Sara Jordenö undersöker industrisamhället i förändring. Vad händer med just det gemensamma när arbetsplatser stängs ner och orter förändras?

Alexandra Piricis Arbetets Monument uppfördes i Göteborg i maj, och var det första i en serie av verk på temat Industrisamhällets förändring, som Statens Konstråd producerar för olika platser i landet.

Alexandra Piricis Arbetets Monument uppfördes i Göteborg i maj, och var det första i en serie av verk på temat Industrisamhällets förändring, som Statens Konstråd och curatorn Lisa Rosendahl producerar för olika platser i landet. Foto: Ricard Estay.

Jag tror inte att vi idag kan tala om en samhällsgemenskap, utan att det handlar om plural. Det behövs fler konstnärliga uttryck i det offentliga rummet, och vi behöver skapa gemensamma miljöer som kan härbärgera samhällets komplexitet. Vi måste inte bli vänner med alla, men vi behöver hitta former för att samexistera och respektera varandra. Hur ska konstrådet hantera motsättningen mellan det politiska uppdraget, och idén om en konst som rymmer en komplexitet och motsägelsefullhet som motsvarar samhällets? Hur kommer ni att arbeta? Man kan till exempel föreställa sig en gemensam plats som används av olika grupper vid olika tider på dygnet. Att den är gestaltad på ett sätt som inbjuder till olika sorters användning. Men man kan ju också tänka sig flera olika konstverk som var för sig är specifika, men tillsammans skapar en komplex situation. På senare år har vi sett omfattande protester mot utförsäljningar och bristande samhällsansvar i förorter som Alby, Tensta och Rinkeby. Riskerar den offentliga konsten att bli kosmetiska projekt, som skyler över politiska beslut som slår sönder existerande sociala gemenskaper? Det finns förstås en sådan risk, och på konstrådet har vi talat mycket om hur vi ska undvika den. I uppdraget ingår att samarbeta med civilsamhället och utgå de boende, vilket om vi verkligen gör det, betyder motsatsen mot det som du beskriver. Det vill säga: hur kan vi stödja lokala initiativ som redan finns och utveckla former för verkligt inflytande?

Lina Selanders 15 meter höga och 9 timmar långa verk Mehr Licht, invigdes tidigare i år vid laboratoriet MAX VI, Lunds universitet.

Lina Selanders 15 meter höga och 9 timmar långa verk Mehr Licht, invigdes tidigare i år vid laboratoriet MAX VI, Lunds universitet. Foto: Ricard Estay.

Vi undersöker just nu olika former för att öka egenmakten, och det seminarium om urban pedagogik som vi hade förra veckan handlade just om detta. Men jag tror det allra viktigaste är att från början vara medveten om att det finns stora intressekonflikter, och att se dessa så tydligt som möjligt. Det är också viktigt att vi är tydliga med vad vi på konstrådet kan och inte kan göra. Under din tid har Konstrådet börjat arbeta mer med tillfälliga projekt, men när det kommer till miljonprogrammet så kommer ni att prioritera långsiktiga resultat. Hur har ni resonerat när det kommer till arbetssätt, och vad ni vill uppnå? I många bostadsområden, och särskilt i vissa av miljonprogrammets områden, finns stora utmaningar eftersom de boende är trötta på tillfälliga projekt och har en misstro mot dialoger som inte leder till resultat. Vi skulle egentligen önska oss en mycket längre process, men utifrån ramarna där projektet sträcker sig över tre år, så har vi känt att det är viktigt att undvika ytterligare dialoger som inte lämnar några resultat efter sig. I olika faser av projekten kommer vi att arbeta med alla de format som vi idag hanterar: tillfälliga projekt, permanenta gestaltningar och konsten som del i större stadsutvecklingsprojekt. Till exempel kommer vi att inleda med tillfälliga konstprojekt, eller i vissa fall fullskaletester där vi prövar större strukturer för gemensamma miljöer. Dessa blir upptakten till samarbeten med lokala aktörer som sedan kan leda till mer långsiktiga resultat. Vilka tendenser inom offentlig konst ser du kommer att bli viktiga framöver? Internationellt ser vi att det finns ett stort intresse för konsten utanför institutionerna, och att det skapas nya plattformar. Det som tidigare ofta varit konstnärsdrivna praktiker produceras nu också i olika former av organisationer. Bland dessa praktiker kan man se flera olika inriktningar, till exempel ett ökat intresse för efemära, performativa uttryck. Men det finns också allt fler konstnärer som inte längre har sitt huvudfokus i det som är representativt, utan går in i verkliga strukturer och förändrar dem.

House of Words av Santiago Cirugeda och Lolou Cherinet på årets Göteborgsbiennal producerades av Statens Konstråd.

House of Words av Santiago Cirugeda och Lolou Cherinet på årets Göteborgsbiennal producerades av Statens Konstråd.

Jag är väldigt intresserad av hur konstens metoder att kan komma in i andra politikområden, som stadsplanering. Förra veckan var jag på ett möte på näringsdepartementet för att diskutera om och hur konstrådet kan vara rådgivande när gemensamma utemiljöer i utsatta områden ska rustas upp. Om vi kan få med konsten som aspekt där, så kan vi skapa helt andra värden än en standardrenovering. Det är inte ett helt enkelt arbete, och det kräver ett stort mått av översättning och tålamod, men det är väldigt intressant. Finns det en risk att överbetona tillfälliga processer och lokal samverkan i offentliga projekt? Ligger inte den offentliga konstens största värde trots allt i det bestående, i det som överskrider sin omedelbara sociala och historiska kontext och finns kvar på samma plats i framtiden? Det finns ett stort värde i den sortens verk som växer och utvecklas över tid, men jag ser egentligen ingen motsättning mellan permanenta och tillfälliga projekt. De verkar på olika sätt och även tillfälliga verk kan leva kvar länge i människors minne. På senare år har litteraturen haft en drivande roll i samhällsdebatten, medan konsten ofta tycks ha haft mindre att tillföra i diskussioner om rasism, social utsatthet och klassklyftor. Håller du med om den beskrivningen? Hur ser du på konstens politiska möjligheter idag? Jag kan hålla med om det, men kanske mest från ett Stockholmsperspektiv. Göteborgsbiennalen har ju tagit upp frågorna i flera omgångar, och även tidigare utställningar på Kalmar Konstmuseum. Men det är kanske också så att uttryck som litteratur och musik är starkare i tex. miljonprogramsområden är vad samtidskonsten är. De nya röster som når fram i kulturen har andra kanaler än konst. Samtidigt är det alltid en intressant fråga: konsten som inte tillräckligt påverkar kulturdebatten, och samtidigt rädslan för att smutsa ner händerna och bli instrumentaliserad. Jag tycker att det är spännande att se konstnärer som Kerstin Bergendal som har arbetat i Hallonbergen Ör i ett projekt som producerats av Marabouparken och oss. Hon har skapat reell förändring, där hon har gett de boende mer inflytande och fått kommunen att förstå att de inte behöver följa byggbolagen. Om man är beredd att tänka om på vilka sätt konstnärer agerar kritiskt, så är jag inte säker på att man hamnar i samma slutsats som du drar ovan.

Annika Erikssons Övning inför ett psykodrama är det andra verket i serien Industrisamhällets förändring, och premiärvisades i oktober i Malmö.

Annika Erikssons Övning inför ett psykodrama är det andra verket i serien Industrisamhällets förändring, och premiärvisades i oktober i Malmö.

Eller vårt senaste projekt med Loulou Cherinet på Göteborgsbiennalen där hon undersöker och dekonstruerar de politiska begreppen «utanförskap» och «innanförskap». Hon har tagit fram en modell för samtal – inte debatt – där en utveckling av idéer kan skapas och där verkliga gemensamma rum uppstår. Det är också en reell förändring, en modell för något av det som vårt polariserade samhälle mest av allt behöver: utrymme att lyssna och tänka vidare, intelligent och kritisk, men utan att fastna i polemikens begär. Men ja, jag tror att konsten har en större potential, och att konstinstitutioner har anledning att vara självkritiska till hur och vad de väljer att visa. För oss på konstrådet är arbetet i miljonprogramsområden ett sätt att också försöka fånga de frågorna, och föra tillbaks dem in i den ganska snäva konstscenen. Här finns en möjlighet inte bara att utveckla nya former av samverkan, utan för konsten att utvecklas. En aspekt är vilka erfarenheter som konstnärerna har tillgång till genom sina egna liv. Vilka principer och kriterier kommer att styra valet av konstnärer till de olika projekten? Ja, absolut. En konstnär kan ha direkt erfarenhet, eller erfarenheter som är överförbara. Till exempel talade jag med den palestinska konstnären Emily Jacir om uppdraget, och när jag berättade om projekttröttheten i miljonprogramsområdena, så associerade hon till sin erfarenhet av situationen i Palestina med korta insatser utifrån och brist på långsiktighet. När vi väljer konstnärer kommer vi att utgå från samtalen med de lokala aktörerna, och situationen på platsen. Utifrån det kommer vi att ha en process där vi diskuterar oss fram till det bästa valet av konstnär för just det sammanhanget. Vad är nästa steg i projektet? Vi kommer att göra en utlysning nu i januari för att få in förslag på platser där vi kan arbeta. Vi håller för närvarande på att ta fram kriterier, men de kommer i stort sett att följa uppdragets formuleringar och vi kommer att prioritera platser där vi ser att vi kan samverka med lokala aktörer för att utveckla intressanta konstverk eller helhetsgestaltningar av de gemensamma rummen.

Simon Starlings Loft Lift (stacked) visades framför Arkitektur- och designcentrum på Skeppsholmen i Stockholm, 2013.

Simon Starlings Loft Lift (stacked) visades framför Arkitektur- och designcentrum på Skeppsholmen i Stockholm, 2013.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!