KW Institute for Contemporary Art, Berlin
Vykort 19.07.17

Vykort från Berlin

Nicholas Mangan, Progress in Action, i utställningen Limits to Grow (2017) på KW i Berlin. Fotomontage: Kunstkritikk. Foto: Åsa Cederqvist.

Berlin är en stad med många konstlager, det är högt och lågt, det är levande alternativ, även om mycket också handlar om att lyda de kommersiella konstfabrikerna. Här är det fortfarande okej att säga ifrån, vara solidarisk och ta plats. I Berlin är varje liten yta ett konstverk i sig, estetiskt, men även i kraft av det motstånd som dagligen byggs på. I detta sammanhang har Kunstwerke –  numera KW – spelat en viktig roll genom sin aktiva hållning och sitt program. Dess nya ledning, med Krist Gruijthuijsen i spetsen, har sedan i höstas sprutat ur sig många större presentationer i flera lager. Intrycket är av ett genomtänkt program, där konstnärerna får veckla ut sig över korta och längre perioder.

I sommar pågår tre större utställningar parallellt med flertalet tillfälliga events. Mest berörd blir jag av den kurdiske konstnären Hiwa Ks utställning Don’t Shrink Me to the Size of a Bullet, med dess poetiska associationer som löper mellan materia, filosofi och politik. I den tvåkanaliga videoinstallationen The Bell Project vävs två skilda platser och kulturer samman till ett system. Ena delen utspelar sig på en obestämd plats i norra Irak där några män har specialiserat sig på att återvinna spillror från kriget och smälta ner dem till exporterbar järnmalm. Den andra delen följer arbetarna på ett italienskt gjuteri då de tar form, smälter järnmalm, gjuter och till slut knackar fram en rituellt välsignad, skönljudande kyrkklocka.

Jag gillar Hiwa Ks sätt att koppla samman och beskriva olika skeenden som ett, men själv hamnar jag ändå vid sidan av. Vad skulle hända om jag som kvinna var där? Jag tänker att jag kanske skulle trolla mig till man för en stund och prova på gemenskapen som speglas.

Även om Nicholas Mangans utställning Limits to Grow också imponerar, både tekniskt och gestaltningsmässigt, så är det ändå Julia Schers ord «welcome to the center» i verket Audio Playback Electronics som får min kropp på plats. Schers ljudverk ingår i den omfattande grupputställningen Enemy of the Stars som visas på första och nedre plan, och det är som om hennes röst talar till mig och för mig. Inte bara belyser den att jag har kommit rätt, att vi är i centrum av en institution, utan tonläget får mig också att tänka att det kanske är jag som skall vara i centrum? För, vems centrum är jag i?

Julia Scher är mästerlig för att hon med denna röst inte bara skapar den serviceperson som en kvinna ofta förväntas vara, utan också ett slags självuppfyllande mantra som kanske kan upprepas ett antal gånger – och så vips! Hennes arbete påminner om att subjektivitet är en komplex formation och att identitet ofta skapas av andras beskrivningar av vilka vi är. Jag tänker också på det faktum att konsten fortfarande lider av en skev historieskrivning – och budgetfördelning – där det är männens upplevelser och uttryck som görs till norm.

Tänk om en progressiv institution som KW kunde ge lika stor plats åt kvinnliga konstnärer, och låta manliga diton förgylla deras intentioner som kortare inslag. Jag provar «welcome to the center»mantrat för att se om det händer nåt!

Åsa Cederqvist (f.1975) är konstnär och filmare. Hon i är för närvarande stipendiat på Künstlerhaus Bethanien i Berlin, och aktuell i utställningen Rest in the Furrows of My Skin på Kunsthaus Hamburg (tom. 20 augusti).

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!