På Manhattans nordligaste spets ligger ett sydfranskt kloster. Spillror av autentiska delar från olika europeiska kloster är här sammanfogade med nya kalkstensmurar till ett slags alternative fact i kalksten. Skulptören och konsthandlaren George Gray Barnard lät frakta bitarna från Europa för att uppföra detta byggnadscollage på mark som tidigare tillhört Lenape-stammen. Kolonisatörens brist på historiska monument och hemlängtan tar gestalt och en historia skapas. Då pengarna sinade köpte John D Rockefeller hela anläggningen plus allt land på andra sidan floden för att säkerställa utsikten, och därmed illusionen av ett avlägset medeltida Europa. Men riktar man blicken söderut så vittrar illusionen sönder. Två stora bostadshus håller på att byggas på andra sidan Hudsonfloden i ett försök att mätta New Yorks ständiga hunger på fastigheter. The Cloisters skänktes så småningom till Metropolitan museum som placerade stora delar av sina samlingar av europeisk medeltida konst där.
Vi lever i en tid präglad av idéer om västerlandets fall, och många upplever att historien återigen tagit en mörk vändning. Kanske är det därför jag uppskattar The Cloisters så mycket. Det är ingen banal vadmalsmedeltidsvecka med mjöddrickning och tornerspel, utan en vision av en mer djupgående mental medeltid. Likheterna med vår tid är många. Känslor upphöjs till sanning ofta med religiös bas, och varje smartphone blir en egen liten kyrka där vi ständigt blir bönhörda av Google. Allt du önskar kan du få – korståg mot muslimer och syndafall i form av en hotande klimatkatastrof. Men ibland är tecknen på en ny medeltid just så banala som mjöd och tornerspel, som när kung Trump blir stämd av en engelsk adelsfamilj för att ha använt deras familjevapen som logotyp för sin golfklubb.
The Cloisters stora publikmagnet är Enhörningsbonaderna. Ett helt rum täcks av sju stora bildvävar från sekelskiftet 1400–1500-tal, då medeltiden gick mot sitt slut. Omsorgen i att gestalta djuren och växterna vittnar om en vilja att skildra naturen verklighetstroget. Den mytiska enhörningsjakten är förlagd till en natur där växter och fåglar är naturtroget kategoriserade. Resultatet är ett lustfyllt och humoristiskt möte mellan fiktion och verklighet. Jag känner igen fasanen som speglar sig i fontänen men jag är också bekant med enhörningen. Tillsammans skapar de min världsbild, som nog i grunden inte skiljer sig så mycket från världsbilden hos de konstnärer som en gång vävde dessa bilder. Kanske var medeltiden inte så mörk ändå, och kanske var ljuset från upplysningen inte så starkt när man ännu befann sig i dess första trevande strålar. Men som Gutenbergs tryckpress bidrog till reformationen, kommer sociala medier och internet att förändra vår syn på världen. Låt oss hoppas att det leder till en reformerad upplysning den här gången, en som tar klimathot och mänskliga rättigheter på större allvar.
Jonas Nobel är konstnär och en av grundarna av design- och arkitektkollektivet Uglycute. 2016–2017 har han ett vistelsestipendium från IASPIS på ISCP i New York.
