Julkalender 19.12.18

19 december – Susanna Pettersson

I Kunstkritikks julkalender sammanfattar våra egna skribenter och inbjudna gäster det intressantaste från konståret 2018. Idag: Susanna Pettersson som sedan augusti 2018 är överintendent vid Nationalmuseum i Stockholm.

 

Utställningar

Pablo Picasso, Drömmen, 1932.

Picasso 1932, Tate Modern, London.

Att göra en utställning som visar en konstnärs produktion från ett och samma år låter som en riskabel utgångspunkt. Men inte, när man arbetar med Pablo Picasso. Det visade Tate Modern i en av de bästa utställningar som jag har sett på länge. Fler än 100 målningar, teckningar och skulpturer samt bilder från familjealbum visade Picasso som skapade febrilt och kämpade mot ålderskrisen… han hade fyllt 50 år före årsskiftet och påbörjat ett förhållande med den 22 år gamla Marie-Thérèse Walter. Hon var närvarande i nästan allt Picasso gjorde vid den här tiden. Kärleken, passionen och livsandan var stark i utställningen, inte minst tack vare ett skarpt urval av konstverk.

 

Nathalie Djurberg & Hans Berg, Worship (stillbild), 2016.

Nathalie Djurberg och Hans Berg, En resa genom förvirring och träsk med små glimtar av luft, Moderna Museet, Stockholm.

Vi kommer alla ihåg Lewis Carrolls bok Alice i Underlandet (1865) och känslan när allt är möjligt, även det omöjliga. Det var exakt vad jag tänkte när jag besökte Nathalie Djurbergs och Hans Bergs utställning… världen vände sig nämligen om. Drömmar, även de svartaste och tokigaste, blev verklighet. Installationer, videoverk, ljud, skulpturer skapade tillsammans en helhet, ett äventyr, som påverkade mig på ett djupt sätt och påminde att vi aldrig borde sluta drömma, tänka eller leka. Vi borde ta hand om det lilla barnet i oss. Jag fick en känsla att jag måste, absolut måste, tacka konstnärerna och fick möjligheten att göra det. Nu gör jag det på nytt: ett stort tack. En av årets bästa konstupplevelser!

 

Ingegerd Råman, installationsvy från The National Museum of Modern Art, Tokyo. Foto: Masaki Ogawa.

Ingegerd Råman, Crafts Gallery, The National Museum of Modern Art, Tokyo.

Form, färg, material och utrymme – fyra enkla ord. Lägger man till minimalismen, vita och svarta föremål och vackrare vardagsvara, är man redan nära Ingegerd Råmans livsverk. Hennes konstnärskap presenterades för den japanska publiken i Crafts Gallery, The National Museum of Modern Art i Tokyo, som en del av 150-årsjubileet för Sverige och Japans diplomatiska relationer. Japanska kollegor sade att museisalarna aldrig hade sett så bra ut – och jag håller med. Utställningsdesignen fick Råmans keramikföremål att lysa i genomtänkta arrangemang som tilltalade alla. När man tittar på Råmans keramik är det bra att komma ihåg vad hon har sagt: att hon aldrig skulle formge något som hon inte skulle använda själv. Och det är lätt att förstå. Allt känns nämligen så enkelt och rätt. Själen är på plats.

 

Händelser

Grayson Perrys föreläsning, Kiasma, Helsingfors.

I april öppnade Grayson Perry sin utställning på Kiasma i Helsingfors. I samband med öppnandet höll han föreläsning om sin konst. Jag satt på en av de första raderna i auditoriet och blev alldeles förtrollad av hans presentation. Han pratade om identitet, kön, social ställning, sexualitet och religion på ett analytiskt sätt som demonstrerade hur insatt han är i konstens historia och samhällets utveckling. Kanske en av de roligaste historierna gällde hans alter ego, barndomens nallebjörn, som återkommer i hans målningar, keramik och vävda textilier. När Perry fick björnen, var han sjuk och började tänka på ett bra namn för leksaken. Hans bästa vän hette Alan. Och han var sjuk med mässling. Alan Measles blev det. Senare under kvällen bytte Grayson Perry sina högklackade skor till trainers. The show was over.

 

Patti Smith, Flowfestival, Helsingfors.

Augusti brukar vara en bra festivalmånad i de nordiska länderna. Det stämmer också i Helsingfors med FlowFestival som presenterade fler än 150 av världens främsta artister. Det gamla industriområdet i Suvilahti förändrades till en festival med större och mindre scen, klubbar, restaurang, konstprojekt och mycket mer. I år ville jag absolut lyssna på Patti Smith. Hon började med Ghost Dance och slutade med Gloria. Självklart fick vi höra Because the Night också. Jag kunde bara beundra Smiths skicklighet, stil och attityd. Om vi alla fick samma energi och kunskapen att ställa de rätta frågorna, skulle världen inte hamna i så många kriser. Jag kan också rekommendera hennes bok M-train (2015). Underbar!

 

Virpi Pahkinen, Monolit Polygon, Kulturhuset, Stockholm.

Virpi Pahkinen, Monolit Polygon, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.

Jag älskar att titta på dans och kunde sitta i evigheter på teaters mörkret. En av de finaste dansföreställningar som jag har sett på länge var Virpi Pahkinens Monolit Polygon där hon tillsammans med 25 dansare skapade ett levande och pulserande skulptur på scenen. Meditativt och fokuserad, tyst och stark, estetisk och fysisk — allt detta samtidigt. Pahkinen hade fått inspirationen till verket ur den holländska bildkonstnären och grafikern M.C. Eschers matematisk-organiska illusioner. Och jag, i min tur, tänker fortfarande människokroppens kapacitet, rörelser, rytm och skönhet. På teaterns mörker.

 

Böcker

Maggie Nelson, Bluets, 2009.

Maggie Nelson, Bluets, Jonathan Cape, 2009.

Maggie Nelson har skrivit en bok om färgen blå . Det kan låta lätt men är inte det. Som Nelson berättar så trodde ingen på boken, och hon fick ingen finansiering för att skriva den. Men hon gjorde det ändå, och tur är det. Boken innehåller 240 numrerade texter där Nelson seglar i konstens, litteraturens och världens historia utan begränsningar, och bygger broar till sitt eget liv på ett inspirerande och öppet sätt. Hon berättar om väninnan som har blivit paralyserad och ex-älskaren som förstörde hennes drömmar. Boken har fått sitt namn efter Joan Mitchells målning Les Bluets (1973) vilket är en fin påminnelse om hur konstarterna kan berika varandra. Jag vet redan nu att jag kommer att läsa boken på nytt. I små doser.

 

Haruki Murakami, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, 2007/2010.

Haruki Murakami, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, Norstedts, 2007/2010.

Jag har läst många böcker av den japanska författaren Haruki Murakami, och under sommaren blev jag förtjust i hans bok om löpning. Den liknar en resa med någon som tänker högt. Murakami berättar hur han skriver. Det krävs nämligen tron att man blir färdig en dag. Och då berättar han hur han springer. Hur orkar man gå på en löprunda (nästan) varje dag. Även när man inte har lust, när vädret är dålig och man hellre skulle stanna inomhus. På något sätt hittade jag många kloka ord i boken. Kanske därför,att jag själv började springa för bara två år sedan. Man blir ju tacksam när man kan lyssna någon, som har hittat sin väg.

 

Bo Carpelan. Foto: Ulla Montan.

Bo Carpelan, Valda Dikter 1946–1983, Eurographica, 1987.

Den finlandsvenske författaren Bo Carpelan (1926–2011) publicerade sin första bok Som en dunkel värme 1946. Därefter blev det många fantastiska böcker med lyrik och prosa. Jag tog Carpelans Valda dikter (1987) med mig när jag flyttade till Stockholm – ett signerat exemplar som jag en gång fick i gåva av konstsamlaren Rolando Pieraccini, som är känd för sina konstpublikationer och sin stora samling av italiensk grafik. Carpelans språk är lungnade. Han skriver om ljus, skuggor, himmel… tystnaden… balansen i livet. Och får läsaren, åtminstone mig, att drömma om stilla kvällar med papper och penna i handen. Och kanske en kopp te.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!