8 december – Johanna Gustafsson Fürst

Kunstkritikks skribenter och inbjudna gäster väljer det mest intressanta från konståret 2016. Ett nytt bidrag publiceras varje dag från 1 till 24 december. Idag: Johanna Gustafsson Fürst.

Vilka var årets mest intressanta utställningar, händelser och publikationer 2016? I Kunstkritikks julkalender sammanfattar Kunstkritikks egna skribenter och inbjudna gäster konståret 2016. Nummer åtta är konstnären Johanna Gustafsson Fürst som i november hade separatutställningen Expand Stretch Distribute på Belenius i Stockholm. Under 2017 arbetar hon på uppdrag av Statens konstråd med ett offentligt verk för bostadsområdet Kungsmarken i Karlskrona.

UTSTÄLLNINGAR

Textila undertexter (installationsvy), Marabouparken, Sundbyberg.
Textila undertexter (installationsvy), Marabouparken, Sundbyberg.

Textila undertexter, Marabouparken, Sundbyberg. 

Jag börjar med att stämma in i hyllningskören och hålla med de som gladdes över Textila Undertexter på Marabouparken. Allt var bra och i mitten Bella Runes Avigsidan som var rum, koncept och kraft på samma gång. Det svart-vita nätet som delade utställningen i fyra delar förde tankarna till sportfiske eller fotbollsmål, samtidigt som det synliggjorde och knöt ihop de utställda verken. Jag önskar jag hade kunnat åka till Oslo och se Sidsel Paaske på Nasjonalmuseet, och då som bonus få se mer av Bella Runes arbete med arkitekturen till den utställningen. 

 

Pol Matthé, A Lag, A Stretch, A Triangle, 2016.
Pol Matthé, A Lag, A Stretch, A Triangle, 2016.

Pol Matthé och Dave Allen på Mount Analogue, Stockholm.

En annan höjdpunkt var Mount Analogues release av multipeln Boxed In, Eight Corners av Pol Matthé och publikationen Untitled (Triple Gretsch with Kick) av Dave Allen som en koncentrerad kväll. Både publikationen och multipeln var installerade i rummet tillsammans med Matthés skulptur A Lag, A Stretch, A Triangle som bildade utgångspunkt till Boxed In, Eight Corners. Till verken fanns också en text av Sis Matthé och som lästes högt under kvällen.

 

Mladen Stilinović, Spectacles, 1992.
Mladen Stilinović, Spectacles, 1992.

Intensity Day. The Unfaithful Replica, Centro de Arte Dos de Mayo, Madrid.

Att gå genom Anna Boghiguians korridor av bivaxkakor för att sedan landa i myllret av hennes teckningar, figurer och texter med lukten av honung och vax kvar i näsborrarna gav ett uttryck av på en gång energi och sorg. Runt hörnet hängde Mladen Stilinović’s verk He-He-He, där den svarta flaggan med namnen Heine, Hegel, Heidegger utforskar slutet och konstens död. Två dagar efter att jag såg verket gick Stilinović bort. Det är sorgligt, hans praktik och kritik mot det kapitalistiskta systemet hade varit fint att få följa lite till. Hans performance Artist at Work, där han sover, och uttalandet «The question is how to manipulate that which manipulates you» tar jag med mig som två strategier in i 2017.

 

PUBLIKATIONER

Poul Gernes, Jeg kan ikke alene - vil du være med? (installationsvy). Foto: Kim Hansen.
Poul Gernes, Jeg kan ikke alene – vil du være med?, Louisiana.

Poul Gernes, I can not do it alone – want to join in, Louisiana (katalog), 2016.

I katalogen till utställningen Poul Gernes I can not do it alone –want to join in på Louisiana visas Poul Gernes verk och engagemang i vardagslivet, konstsystemet och konstutbildningen. För Gernes tycks konsten framförallt ha varit en plats för samverkan, diskussion och upplevelse. I centrum för publikationen är hans idé om hur form kan rymma politik, etik och lek. Gernes verksamhet påminner mig alltid om det enkla och samtidigt svåra. Att det är intressantare att testa något som eventuellt kan bli ett misslyckande, än att göra det som en vet fungerar. Och att det är roligare att testa ihop än att göra det själv.

 

Marcus Doverud och Liv Strand, Viformation, 2016.
Marcus Doverud och Liv Strand, Viformation, 2016.

Marcus Doveruds och Liv Strand, Viformation, 2016.

Den andra publikationen jag glatt mig åt under 2016 är koreografen Marcus Doveruds och konstnären Liv Strands Viformation. Texten leker, bråkar och letar sig noga fram i samarbetet och samvarandet. Den är på ett sätt en relationshandbok, men inte så att jag som läsare distanserat läser om något, utan snarare genom att den också som form kräver ett medskapande läsande av mig. Då övergår viet som omfattar två, genast till tre och fler, och plötsligt ger Viformation utrymme för den samverkan mellan oss alla som just nu känns väldigt skakig och avgörande. Dessutom är formgivningen av Sara Kaaman så bra.

 

Macarena Dusant, Konsten att delta, Dokument Press, 2016.
Macarena Dusant, Konsten att delta, Dokument Press, 2016.

Macarena Dusant, Konsten att delta, Dokument Press, 2016.

Den tredje boken jag valt bygger vidare på viet. I Konsten att delta beskriver konstvetaren Macarena Dusant, utifrån konstnären Ola Öhlins projekt med samma namn, svårigheterna för nyanlända konstnärer att etablera sig i Sverige. Boken påminner om att vi är många kulturarbetare som kan arbeta för förändring, och att det är dags att stödja varandra mer i detta arbete. Konsten att delta är fint formgiven av Sebastian Wadsted och på insidan av pärmarna finns knivskarpa illustrationer av Sahar Burhan och Saad Hajo.

 

 

HÄNDELSER

Felice Hapetzeder och Jenny Berntsson, Frågan (installationsvy), Husby Konsthall.
Felice Hapetzeder och Jenny Berntsson, Frågan (installationsvy), Husby Konsthall.

Husby Konsthall, Stockholm.

Om det går att beskriva en konsthall som en händelse genom att peka på ett års program som en helhet så vill jag nämna Husby Konsthall och Husby gård. I maj 2016 visades till exempel en utställning med Channa Bankier och Nina Bondesson, och i oktober hade Woo Bock Lee en separatutställning, 40 år i Husby som handlade om längtan och hembygd. I Frågan av Felice Hapetzeders och Jenny Berntssons  involverades publiken i ett gemensamt skapande i konsthallen. Utöver utställningarna finns billig och god fika, verkstäder och ateljéer som gör att det alltid är ett myllrande vardagsliv på platsen.

 

Anna Uddenberg, Lady Unique (2014) samt Lady Unique #1–3 (2016) (installationsvy från Berlinbiennalen). Foto: Timo Ohler.
Anna Uddenberg, Lady Unique (2014) samt Lady Unique #1–3 (2016) (installationsvy från Berlinbiennalen). Foto: Timo Ohler.

Den 9:e Berlinbiennalen. The Present in Drag.

Den andra händelsen jag tar upp är årets Berlinbiennal, som jag inte var på, men som har dominerat många diskussioner jag hört utan att kunna delta. Sällan har så många motstridiga åsikter yttrats av personer som vanligtvis brukar vara överens. Berlinbiennalen har lett till väldigt intressanta meningsskiljaktigheter om den tid som är nu, om konst och politik. För er andra som inte heller var där kan jag rekommendera två texter som utifrån biennalen skriver fram olika perspektiv: Marti Manens The Title is «The Present in Drag»  och Ahmet Öğüts Obscure Sorrows: Thoughts around the 9th Berlin Biennale.

 

Johanna Gustafsson och Zafire Vrba, FAGS:METOD, 2016.
Johanna Gustafsson och Zafire Vrba, FAGS:METOD, 2016.

Johanna Gustafsson och Zafire Vrba, FAGS:METOD, 2016.

Via händelser smyger jag in ännu en (hand)bok. I FAGS:METOD av FAGS Feminist Art Gallery, Solidaritet har Johanna Gustafsson och Zafire Vrba samlat texter om att inte backa för konflikter och att orka vara glädjedödare. Återigen en publikation med fin formgivning, av Mariam Fanni och Kao Seth. En av texterna bygger på ett samtal mellan Johanna Gustafsson och skådespelaren Alejandra Goic Albornoz och blev också ett scenkonstverk på alias TEATERN. Ämnen som ansvar, självförakt, klass och skuld blandas med korta utopiska ögonblick av vila. Texten gjordes fram genom röst, kropp, papper, banderoller på ett omslutande sätt som pressade in ens egen kropp i interaktion med innehållet.

Diskussion