Moderna Museet grundades 1958.

Samlar konst daterad efter 1900. 

Har elva intendenter som arbetar med denna period. 

Har 2 363 verk daterade efter 1989 i samlingen. Dessa verk är fördelade på 750 konstnärer (ca. 270 kvinnor och 480 män). 

Har i genomsnitt haft 4–5 miljoner SEK i inköpssumma per år, under de senaste tre åren. 

De senaste tre åren har museet köpt in 134 utländska och 83 svenska konstnärer. 

 

 



Moderna Museet Stockholm
Konstköp 11.02.16

Globala ambitioner

Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Noring flankerade av Sigmar Polke Untitled (2000, till vänser) och Amy Sillman, Sleepwalker (2015).

Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Noring flankerade av Sigmar Polke Untitled (2000, till vänser) och Amy Sillman, Sleepwalker (2015).

Moderna Museet har en unik position i nordiskt konstliv, som det enda museum vars samling rymmer en exemplarisk framställning av den västerländska 1900-talskonstens standardberättelse: från kubism, Dada, surrealism, expressionism, pop och minimalism. Detta är resultatet av att museet redan på 60-talet lanserade en inköpspolitik med en internationell inriktning för den moderna och samtida konsten. Den stora utmaningen idag – teoretiskt och ekonomisk – är hur en samling av detta slag kan byggas vidare framöver. Detta är en utmaning som Moderna Museet delar med jämförbara institutioner, som exempelvis Stedelijk Museum i Amsterdam.

Moderna Museet har också den mest omfattande samlingen av svensk konst från 1900-talet och framåt, och till skillnad från de internationella förvärven så täcks inköpen av svensk konst av de befintliga resurserna. Det är ytterst sällan som ekonomin hindrar museet från att köpa in en svensk konstnär. Traditionellt har de inhemska inköpen också varit fler än de utländska, men de senaste tre åren har tendensen varit den motsatta. Av de 217 konstnärer som förvärvades mellan 2013 och 2015 var 134 utländska och bara 83 svenska. 

– Vi har egentligen inte lagt mindre resurser på det svenska, men vi har lyckats skapa exceptionella resurser för det internationella, förklarar vice museichefen Ann-Sofi Noring, och pekar på ett antal betydelsefulla donationer från senare år. Mellan 2013 och 2015 gjorde museet sammanlagt 624 förvärv – inkluderande serier och grupper av verk – och av dessa var 362 inköp och 261 donationer. Mest framträdande var förra årets gåva på 50 miljoner kronor för inköp av västerländsk, icke-nordisk, konst, som museet använde för att köpa in bland andra Louise Bourgeois, Olafur Eliasson och den tyske målaren Sigmar Polke.

EN AVVAKTANDE INKÖPSPOLITIK

Utöver myndighetsuppdraget att «samla, vårda och bevara 1900- och 2000-tals konsten», så finns ingen formellt reglerad inköpspolitik som anger vilken konst som ska bevaras i Moderna Museets samling. Det görs ingen principiell skillnad mellan modern och samtida konst, och det står museet fritt att värdera balansen mellan svenska och utländska förvärv. Däremot finns ett policydokument från 2002 som är vägledande för inköp, och tydligt anger separata mål för förvärv av svensk respektive internationell konst. Medan de svenska inköpen bör kännetecknas av «bredd och djup», bör den internationella delen av samlingen utökas med «centrala verk i en konstnärs oeuvre».

Adriàn Villar-Rojas är en av dagens mest uppmärksammade konstnärer från Latinamerika. För sin utställning hos oss förra året skapade han verket  Los teatros de Saturno (2015), som också köptes in till museet, berättar Ann-Sofi Noring.

«Adrián Villar-Rojas är en av dagens mest uppmärksammade konstnärer från Latinamerika. För sin utställning hos oss skapade han verket Los teatros de Saturno (2015), som också köptes in till museet,» berättar vice museichefen Ann-Sofi Noring.

Moderna Museets inköp har en tydlig inriktning på konst från 1960-talet och framåt, och vid sidan av enskilda donationer av moderna klassiker, så består majoriteten av förvärven av konst från de senaste 50 åren. Museet har inget formellt ansvar att stödja svenskt konstliv genom inköp, men köper regelbundet konst från svenska gallerier, och i vissa fall direkt från konstnärerna. Detta sker i första hand i Stockholm och Malmö, där museet sedan 2009 har filialen Moderna Museet Malmö.

När vi ser på verk köpta direkt från gallerierna under de senaste tre åren så är det ofta av konstnärer födda på 60-talet, vilka hör till det etablerade skikt som ställer ut i galleridistriktet vid Hudiksvallsgatan i Stockholm. Vad gäller yngre konst så har man framförallt kompletterat samlingen med äldre verk av konstnärer som hunnit bli förhållandevis etablerade i konstlivet. 2015 gjordes till exempel endast två förvärv av svenska konstnärer födda på 70-talet (Klara Lidén, Fia Backström), och det rörde sig i båda fallen om 5–10 år gamla verk. Samma strategi kan iakttas vad gäller exempelvis yngre videokonst av Lina Selander, Petra Bauer och Nathalie Djurberg. Även av dem har museet köpt in 5–10 år gamla verk.

En slutsats är att museet på detta vis vill arbeta långsiktigt och fördjupa sin samling av vissa konstnärskap, men en risk är att man även framöver blir tvungna att komplettera med verk som kunde förvärvats några år tidigare. En annan slutsats är att museets inflytande på det samtida konstfältet i första hand bygger på utställningar, och i mindre grad på den definitionsmakt som följer av agera offensivt genom inköp. För enskilda konstnärer är det fortfarande viktigt att ingå i Moderna Museets samling, men själva inköpen är knappast utslagsgivande i konstlivet. I den mån museets inköp skapar konsthistoria, så sker detta i första hand retroaktivt.

VARIERANDE INKÖPSSUMMA

Av Moderna Museets intendenter är sex samlingsintendenter med ansvar för inköp inom ett visst område. Det finns två intendenter för internationell konst, en för svensk och nordisk konst, en för video och film, en för fotografi och en för teckning och grafik. När Moderna Museet tar ställning till ett nytt förvärv, så tas detta upp och diskuteras vid ett tillfälle i månaden, då de ansvariga intendenterna sammanträder tillsammans med överintendenten Daniel Birnbaum och vice museichefen Ann-Sofi Noring. Alla formella beslut tas av överintendenten, men efter att förslagen har diskuteras och förankrats i gruppen.

– Janus Fleuri (1968)  påstås ha varit Louise Bourgeois egen favoritskulptur. För vår samling innebär den ett perfekt komplement till Bourgeois-verk från andra decennier, säger Ann-Sofi Noring.

«Janus Fleuri (1968) påstås ha varit Louise Bourgeois egen favoritskulptur. För vår samling innebär den ett perfekt komplement till Bourgeois-verk från andra decennier,» säger Ann-Sofi Noring.

Moderna Museet erhåller inga statliga anslag för nyförvärv, och den årliga köpesumman utgörs istället av medel från den löpande verksamheten, samt från fonder och stiftelser knutna till museet. De viktigaste av dessa är Moderna Museets Vänners Inköpsfond, Gerhard Bonniers Stiftelse samt Anna-Stina Malmborgs och Gunnar Höglunds Stiftelse. Dessa bidrar med i genomsnitt en miljon kronor per år för inköp. Därtill kommer eventuella donationer från museets välgörare. Vid sidan av donationerna – vars omfattning och karaktär av naturliga skäl varierar från år till år – så ligger den årliga köpesumman på runt 4–5 miljoner kronor.

– Ibland finns ett överskott från verksamheten, som då kan användas till nya inköp. Inkomsterna från publikframgången Hilma af KlintAbstrakt Pionjär gav till exempel ett överskott på 7–8 miljoner som användes för att berika samlingen, berättar Daniel Birnbaum.

Vilken ekonomi som vore rimlig om museet skulle leva upp till sina internationella ambitioner i framtiden är svårt att uppskatta, menar Ann-Sofi Noring, men framhåller att de offentliga anslagen sannolikt aldrig kommer att räcka för museets behov, och att donationer alltid har varit centrala för att utveckla samlingen. Dessa kan bygga på slumpmässiga faktorer, men är också resultatet av ett aktivt arbete vad gäller att bygga och upprätthålla relationer med museets välgörare. Birnbaum framhåller också att vad gäller betydelsefulla donationer så finns egentligen inget annat museum i Sverige att vända sig till. Detta har på många sätt varit nyckeln till Moderna Museets position i Norden och internationellt, menar han.

ETT DILEMMA MED DONATIONER

Ett krav på Moderna Museet som myndighet är att jämställdhets- och mångfaldsfrågor ska integreras i verksamheten, och sedan tidigt 00-tal har balansen mellan inköp av manliga och kvinnliga konstnärer legat på 50/50. Inköpspolicyn slår även fast att museets förvärv ska utgå från ett globalt perspektiv, vilket innebär ett «aktivt erkännande» av att en stor del av dagens mest intressanta konst görs utanför västvärlden. Men det innebär också att museet vid inköp ska beakta att «de konstnärer som kan ha det svårast att göra sina verk synliga, är de med invandrarbakgrund som lever de stora städerna i väst».

För Moderna Museet ryms också svaret på hur samlingen ska utvecklas i det globala perspektivet, och bland de senaste årens förvärv lyfter man gärna fram både utrikesfödda svenskar och samtida «stjärnor» från utanför västvärlden. Detta belyser samtidigt ett dilemma med donationer, då de ofta äldre samlare som stöder museet tenderar att ha en traditionell, västerländsk inriktning för sitt samlande. Samtida konstnärer som Ai Weiwei, Rirkrit Tiravanija och Etel Adnan ingår nu i samlingen, men de senaste årens förvärv innehåller få historiskt betydelsefulla verk från utanför västvärlden. Att finansiera kostsamma inköp av historiska verk från exempelvis Brasilien innebär en specifik svårighet för museet.

Exakt vilka argument och metoder som ska utvecklas för detta ber Birnbaum och Noring att få återkomma till, men klart är att ambitionen att bygga vidare på samlingen bortom den västerländska standardberättelsen blir ett elddop för museet under de närmaste åren.

Karl Holmqvists konstnärskap kan te sig efemärt och svårfångat, men nu ingår alla hans poetiska texter och instruktioner i vår samling. Ja, ambitionen var att köpa allting!

«Karl Holmqvists konstnärskap kan te sig efemärt och svårfångat, men nu ingår alla hans poetiska texter och instruktioner i vår samling. Ja, ambitionen var att köpa allting!», berättar Ann-Sofi Noring.

En version av denna artikel finns i Kunstkritikks bilaga till den norska veckoavisen Morgenbladet, Morgenbladet Kunstkritikk nr. 1, 12 februari 2016.

  1. Kommentar från Robert Bjurestam

    Moderna Museet har under Daniel Birnbaum samlat på en nivå som inte ens Pompidou eller Tate lyckats med – nya förvärv för ca 100 miljoner per år. Under de senaste åren handlar det om extremt värdefulla verk av Juan Gris, Picasso, Klee, Bourgeois, Sigmar Polke, Rosemarie Trockel, Isa Genzken, Richard Prince, Cindy Sherman, Wade Guyton. Donationer och gåvor av pengar i en salig röra. Det kommer att bli ytterst tydligt så småningom att Birnbaum är spindeln i nätet för den mest otroliga samlingsatsningen i norra Europa sedan Pontus Hulten, hundra gånger mer framgångsrik än Nittve. lite konstigt att han ligger så lågt i detta sammanhang, kanske taktik (verka i det tysta?).

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!