Liljevalchs konsthall, Stockholm
Kommentar 07.12.12

Liljevalchs drunknar i pengar

I veckan offentliggjordes den borgerliga majoritetens verksamhetsplan för kulturen i Stockholm 2013. Ett framträdande drag är satsningen på ökad tillgänglighet för stadens kulturinstitutioner. Vilket framförallt betyder längre öppettider på kvällar och helger, och inte, säg, lägre entrépriser för kulturovana och låginkomsttagare.

Men tillgänglighet är också ett kodord för maximerade publiksiffror. Vilket bland annat anges som skäl bakom att Liljevalchs konsthall tilldelas 2,6 miljoner i ökade anslag. I Svenska Dagbladet 30/11 sägs kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (Folkpartiet) «ösa idel lovord över Liljevalchs otroligt framsynta ledning och konsthallens lysande resultat i form av besökssiffror.» Det talas också om att Liljevalchs ska bjuda på «starka upplevelser i internationell klass».

Mårten Castenfors

Om någon kan hitta en initierad bedömare som uppfattar verksamheten under nuvarande chefen Mårsten Castenfors som hållande «internationell klass», så lovar jag att äta upp min hatt.

Visst, publiktillströmningen har ökat på senare år. Det är bara att gratulera. Men det ska också sägas att Vårsalongen har stått för ungefär hälften av konsthallens årliga besökarantal. Och detta är en gammal tradition som Castenfors knappast kan ta åt sig äran för.

Den stora publikframgången 2012 var annars sommarens jubileumsutställning ägnad Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksorganisation. Och det hade nog inte enbart med Liljevalchs insats att göra, utan också med att hemslöjden är en organiserad folkrörelse med djup förankring i populationens breda skikt. Inget fel i det, naturligtvis. Men det sätter saker i perspektiv. För ser man på Liljevalchs egenproducerade utställningar så rör det sig sällan om några publiksuccéer.

Drömrummet, där man bjöd in profilerna från SVTs Antikrundan att inreda varsitt rum (ofta med objekt ur de egna samlingarna), sågs till exempel av 16.740 besökare. Och Castenfors egen «drömutställning» Helvete sågs av 12.478 besökare. Det luktar inte direkt masspublik. Framförallt den förstnämnda, som var konsthallens stora sommarsatsning förra året, kan knappast betraktas som en framgång i detta avseende.

Men kanske handlade det i dessa fall om konstnärliga snarare än publika framgångar? Var det här stockholmarna bjöds på upplevelser av internationell klass?

Liljevalchs Konsthall

Eftersom ingen av Liljevalchs utställningar har recenserats i internationell press (till skillnad från Index, Moderna Museet eller Bonniers konsthall, t ex.), så är det svårt att hitta några omdömen som pekar på hur verksamheten bedöms i ett internationellt perspektiv. Jag hittar bara en recension, här på Kunstkritikk faktiskt, där Kim West karakteriserar Helvete som «trivialiserande», «godtycklig» och «inaktuell».

I Expressen frågade sig Nils Forsbeg «hur det faktiskt är möjligt att göra en temautställning som hänger ihop så illa». Internationell klass? Skulle inte tro det.

Den som vill lyfta fram rena pinsamheter från senare år har bara att välja och vraka. Vad sägs om en IKEA-utställning finansierad av IKEA? Eller om hur man bjöd in några av landets främsta poeter att skriva hyllningsdikter till Kronprinsessan Victoria? För att bara nämna två tilltag fick utstå massiv kritik i pressen.

Hur ser då programmet ut för 2013, när de ökade anslagen ska sättas i verket? En utställning med fotografen Jens Assur, där man ska visa jättestora bilder – precis som på Fotografiska, naturligtvis. De har ju så många besökare. Och Home Sweet Home, en utställning om inredning, vilket som bekant är en populär sysselsättning för dagens kapitalstarka medelklass. Så torftigt, så fantasilöst!

Det är helt uppenbart att vad som nu belönas inte är verksamhetens konstnärliga nivå, utan Castenfors förmåga att blöta fingret och sträcka upp det i luften. Det är inte framsynt, utan cyniskt och kortsiktigt. Det är att svika sitt folkbildande uppdrag, och bidra till att urholka konstens betydelse. För att inte tala om stödsystemets möjlighet att tillgodose andra, mer seriösa, aktörer.

Varför dränks då Liljevalchs i pengar när de inte kan uppvisa några resultat att tala om, i någon bemärkelse? Trots idoga försök lyckas ju Castenfors inte ens fullt ut med sin populistiska linje. Svaret är naturligtvis ideologi. Av allt att döma ser Sjöstedt och den borgerliga majoriteten skattemedel som investeringskapital vars avkastning är det stöd som erbjuds den egna politiken (att samarbeta med IKEA är bra i sig, oavsett konsekvenser osv).

Swedish House Mafia

Annars finns det ju inga skäl att investera miljonbelopp i den sjunkbomb som Liljevalchs har blivit under Castenfors ledning. Man vill lyfta fram honom som föredömlig på samma sätt som mångmiljonärerna i Swedish House Mafia, vilka i somras tilldelades ett stipendium ur stadens kassa (och som enligt Sjöstedt visar att kulturlivet inte behöver vara «beroende av bidrag»).

Att detta sker till priset av att en av landets mest anrika konsthallar körs i sank bekymrar inte ideologerna i stadshuset. Oavsett politisk hållning, så borde det vara uppenbart att detta inte är en ansvarsfull kulturpolitik.

 

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!