Ekonomi

Leif Elggren

Belenius, Stockholm
25. november - 23. december 2016
Kritik 07.12.16

De döda sover bara

Leif Elggren, Gravöppning (stillbild), utan årtal.

Leif Elggren, Gravöppning (stillbild), utan årtal.

Leif Elggrens utställning på Belenius i Stockholm består av både äldre och nyproducerade verk, vilka ställs i nya relationer till varandra i rummet. Sammanlagt presenteras ett tjugotal verk i en tät hängning, där tekniska och visuella dispositiv – radioapparater, projektorer, glasmontrar, podier – kopplas till objekt och bilder som tar konstnärens eget liv som utgångspunkt. Är detta en retrospektiv? Nej, här finns varken kronologi eller datering av verken. Det finns överhuvudtaget ingen nivå i utställningen som skulle förklara eller motivera de olika delarnas inbördes relationer. Titeln för det hela är Ekonomi, och vad som presenteras är ett system av yttre relationer mellan diskreta objekt, bilder och kroppar.

Galleriets första rum domineras av en svart gjutjärnskonstruktion som ser ut som en våningssäng eller ett hyllsystem från ett varulager. Titeln Sovsal för de döda ger stöd åt båda läsningarna. Konstruktionen har placerats diagonalt i rummet på ett sätt som leder besökaren in i utställningen.

Tanken slår mig att jag ska lägga mig ner och bli ett av föremålen. Det är som om hela tänkandet grips och vänds mot ett horisontellt läge. Det är den liggande positionen som är läget för den här utställningen. Att vila eller samla damm ses ofta som något negativt i dagens samhälle, som är besatt av att göra och producera nya saker. Så är det inte hos Elggren. Han städar inte bort dammet från den analoga radiomottagare som har använts för att spela in ljudet under Sigmund Freuds divan i London, och nu ligger och knastrar på ett podium i utställningen. Dammet är inte smuts utan ett tecken för en högre nivå av aktivitet, där själva overksamheten är det som kan göra oss mottagliga för tillvarons omärkbara eller bortglömda dimensioner.

Leif Elggren, Ekonomi, utan årtal.

Leif Elggren, Ekonomi, utan årtal.

Detta måste också vara skälet till att Elggren föredrar att återanvända gamla föremål framför att producera nya. De gamla föremålen har helt enkelt legat stilla längre, och med åren samlat på sig större möjligheter än de nya. Det skulle förhålla sig likadant med kroppar: att vara passiv är i själva verket mer produktivt än att springa runt och göra en massa saker. Att bli gammal är, enligt samma logik, att närma sig tillståndet hos föremålen med deras förmåga att ligga kvar utan att göra något särskilt. Ungefär så tror jag man kan förstå Elggrens hållning och intresse för det gamla.

Vid mitt besök är den omedelbara känslan att utställningen utspelar sig mellan två verk som ställer upp villkoren för de andra verkens mottagande. Det är skulpturen Istället för ett akvarium, som har placerats på fönsterbrädet nedanför galleriets stora fönster, alltså halvvägs ut ur själva utställningen, samt videon Gravöppning som projiceras direkt på golvet i det inre rummet. Det första verket består av en träfisk och några snören i en glasflaska placerade i en större behållare. Där fisken vilar på flaskans botten, så visar videon Elggren själv i ett tillstånd av orolig dvala. Det är något både rörande och djupt oroande över detta. Det man ser kan vara en död på väg att resa sig ur graven, eller en miniatyrversion av en människa i hans mest utsatta tillstånd. Man skulle kunna ta honom i famnen som ett barn.

Den lilla fisken ger en liknande känsla. Man vet att den är av trä, men anar samtidigt att det finns en nivå där den är varken död eller levande. Verken bygger på motsatsen till en livgivande princip: snarare än att väcka något i betraktaren, så vaggas vi in i ett slumrande tillstånd av dunkla och oanade möjligheter, bortom den produktiva och rationellt tänkande vakenheten.

Leif Elggren, installationsvy med Sovsal för de döda och Ekonomi.

Leif Elggren, installationsvy med Sovsal för de döda och Ekonomi.

Filosofen Giorgio Agamben beskriver någonstans den vuxne och den döde som samma sort: stela, odynamiska former. Med barnet och spöket förhåller det sig annorlunda. Deras ostadiga och föränderliga former är vad som gör det möjligt för språket att överhuvudtaget betyda. Gemensamt för barnet och spöket är också, slår det mig, upplevelsen att just de skulle vara drabbade av en väldig orättvisa, som de är upprörda över. Och vad är döden om inte den yttersta orättvisan? Hos Elggren är det också som om döden måste upphävas, eller ställas på spel i relation till barnet. Bara då kan verken sätta igång att betyda.

I detta ryms en magnifik samhällskritik, och ett försvar för livet i dess mest utsatta tillstånd. Kanske är det språkets förmåga att betyda, Agambens spökprincip, som står på spel i Elggrens akvarium och i bilden av hans oroliga, sovande kropp i det inre rummet? 

Vid sidan av presentationen på Belenius så medverkar Elggren i två av höstens mest ambitiösa grupputställningar: Insomnia på Bonniers konsthall och Samhällsmaskinen på Malmö Konstmuseum. I den första knyts Elggrens verk om utrymmet under Freuds divan till en diskussion om sömnlöshet som ett kulturellt symptom i samtiden. I den senare kopplas en diskussion om «industriålderns estetiska möjligheter och material» till Elggrens Promenad med babylonisk kungakrona, som bygger på hans plötsliga ingivelse sätta ett uttjänt luftfilter från en gammal SAAB på huvudet, som en kungakrona. Båda verken visas också på Belenius. Ljudinspelningen kan höras i källaren, och luftfiltret har placerats på ett podium vid ett fotografi av konstnären på kunglig promenad i vad som ser ut som en vanlig villaträdgård.

Leif Elggren, Ventilationsrör, utan årtal.

Leif Elggren, Ventilationsrör, utan årtal.

I termer av sina material är utställningen på Belenius också starkt förankrad i det förra århundradets industriella och analoga verklighet. Här finns grafiska tryck, gamla radioapparater och LP-skivor. På golvet i det inre rummet ligger ett par svarta ventilationsrör på en låg ställning, som på en byggarbetsplats. I ett textbaserat verk på väggen ställs begreppet «ekonomi» mot den horisontella utsträckningen hos «en strikt hårt tuktad väg». Texten pekar i första hand mot sig själv, mot trycksvärtans markering på pappret. För Elggren är både järnet och språket uttryck för något gammalt i kulturen. Detta gamla har varken med åldrande eller proveniens att göra, utan beskrivs som «tungt lastade transporter […] som när som helst kan föras upp till ytan». Språket är inte immateriellt utan del av en cirkulation som kopplar nuet till ett historiskt förlopp. Men i det gamla finns också det nya, som något som plötsligt kan bryta fram genom konstnärens varsamma handlag.

Elggren är en pionjär inom performance, artist’s books och ljudkonst, men att han idag hör till våra mest etablerade konstnärer är ändå lite förvånande. Hans bakgrund i 1970-talets undergroundkultur pekar mot en mer öppen och experimentell hållning än vad som ofta kommer fram i det samtida konstlivet. Många konstnärer nöjer sig med ytliga undersökningar och en svag gestaltning. På ett vis passar Elggren in i detta. Samtidigt är han en skolad tecknare och bokkonstnär, med en bildning som söker sig bortom de etablerade modellerna och tankesätten.

Det finns idag ett kunskapsförakt och en blind tilltro till marknaden som allt fler inser är direkt farlig för samhället. Då är det oerhört viktigt att Elggren finns. Kanske är han rentav en av våra viktigaste konstnärer? När dagens vulgära politik utarmar kulturen och tänkandet i demokratins namn, så utgör hans konst en nödvändig påminnelse om de mer lågmälda, djupgående och meningsfulla aspekterna av tillvaron. 

Leif Elggren, Promenad med en babylonisk kungakrona, utan årtal.

Leif Elggren, Promenad med en babylonisk kungakrona, utan årtal.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!