Public Luxury

Arkitektur- och designcentrum, Stockholm
1. juni - 13. september 2018
Kritik 12.06.18

Den nya myndighetsoffentligheten

Åsa Jungnelius, Ett omhändertagande rum, 2018.

Jag har sällan varit med om en utställning som tar emot besökaren bättre än Public Luxury på Arkitektur- och designcentrum (ArkDes). Utanför lokalerna på Skeppsholmen, bredvid Moderna Museet, har föreningen Dansbana! smällt upp en dansbana. Verket heter också Dansbana! Jag upprepar ordet eftersom det är en så bra idé, en dansbana! Dansbanor har försvunnit ur stadsbilden, trots att förutsättningarna nu är bättre än förr. Här kan man koppla upp telefonen till en ljudanläggning och själv välja musiken. När jag satte på Dans från igår av Your Planet is Next såg jag en medelålders curator bidra med foot work. Det är ett enastående bra offentligt verk!

Strax intill har glaskonstnären Åsa Jungnelius gjort en entréportal som för tankarna till ett kvinnligt kön som besökaren passerar igenom. Verket knyter an till Niki de Saint Phalle och Hon som visades på samma plats för drygt 50 år sedan. I entrén finns en modell av tunnelbanestationen Hagastaden som Jungnelius gör utsmyckning till, samt glasobjekt som ser ut som stora pungar hängande i köttkrokar bredvid privatdels-rosa lemmar i papier maché. Här finns också en rosa pelare och en brunn i lila glas, vilket för tankarna till anonyma folksagor med deras kombination av grymhet och sagoskimmer (som försvann när berättandet privatiserades med barnboksförfattarens uppkomst).

Installationsvy från Public Luxury på ArkDes. Foto: Matti Östling.

Så långt var jag uppspelt och tacksam, och tänkte: «Det är någon som bryr sig om oss!» Det överraskar mig att min reaktion fick denna kollektiva form, men det är väl exakt den effekten som offentliga platser ska ha: man gläds eller förargas i kraft av anonymiteten i «vem som helst». Möjligen är det innebörden i att vara medborgare. Kan det vara det som «lyxen» syftar på i titeln? Lyxen att vara medborgare och inte kund, inte ägare, inte en del av en affärsförbindelse?

Men sedan ändrar utställningen karaktär. Om den först fick mig att fantisera om medborgarskapet, känner jag mig snart som den övergivne individen i New Public Management-samhället. Public Luxury är curaterad av Kieran Long, och är hans första stora satsning sedan han tillträdde som överintendent för ArkDes våren 2017. Ett tiotal konstnärer, arkitekter och designers medverkar i en utställning om «hur arkitektur och design ger uttryck för såväl våra gemensamma värderingar som dagens konflikter i det offentliga rummet». Problemet är att utställningen försöker upprätta en offentlighet utan att ta ställning i de politiska frågor som detta ger upphov till.

Hilda Hellström, förslag till nya infartshinder, 2018.

Det finns exempelvis flera verk som tar upp konflikter. I en film informeras vi om Mustafa Türkakkan vars gatukök tvingas flytta för att ett nytt köpcentrum ska få fem extra parkeringsplatser. Vi får också se kampanjfilmen Stoppa Stureplanerna där en grupp kändisar lyckades stoppa rivandet av ett köpcentrum i de rikare delarna av Stockholm. Två exempel på liknande konflikter. Den fråga som inte ställs är vilka medborgare som överhuvudtaget har möjlighet att få gehör för sina protester. Det folkliga stödet för Mustafa Türkakkan har varit stort – tror ni att det hjälper?

Här finns ju material att komma åt verkliga konflikter som inte dagstidningarna tar upp: varför lyckas kändisarna men inte vanligt folk i småstäder? Vilka ägare tvingas lyssna och vilka kan strunta i medborgarna? Men curatorn låter det rinna genom fingrarna. Eller lägger locket på.

Installationsvy från Public Luxury på ArkDes. Foto: Matti Östling.

Ett annat exempel: Uglycute har gjort en kartläggning av hur fastighetsägare sätter upp galler och stängsel så att folk inte ska kunna söka skydd vid deras hus. Parallellt presenteras infartshinder, som ArkDes själva har beställt, vilka ska förhindra terroristattentat och samtidigt vara fina att se på. Men om Uglycute riktar en kritisk udd mot repressiva inslag i stadsmiljön, så har de ingenting att göra med idén att motverka terrorism genom infartshinder (snarare än genom andra åtgärder). Att de visas parallellt, som två exempel på hur man kan lösa problem i stadsmiljön, är därför totalt missvisande, närmast censurartat, eftersom konflikten mellan de båda perspektiven försvinner.

Det hela blir ett besök i en offentlighet som idag har slagit rot på institutioner och myndigheter. Istället för pedagogik, som utgår från sakinnehåll och perspektiv, råder här didaktik och meningsberövad fakta. Man låter folk få reda på lite av vad som finns, men inte vad det betyder. Utställningen förmedlar vad någon undersöker, men inte vad hen har kommit fram till. Antagligen är syftet att på ett balanserat sätt framställa olika sidor av saken, utan att själv bli partisk genom att driva en linje. På så vis svarar Public Luxury mot ett byråkratiskt ideal som egentligen är ett sätt att utöva makt genom att ställa sig över konflikter. Resultatet är en curatoriell variant av frasen «jag hör vad du säger», med vilken beslutsfattare uttrycker att de struntar i det man just har framfört.

Dansbana av kollektivet Dansbana!, 2018.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!