Runo Lagomarsino

Göteborg
Kritik 30.06.16

Gränskontrollens estetik

Runo Lagomarsino, Europa (detalj),  ID-porten i Göteborgs hamn. Foto: Jan Dahlqvist.

Runo Lagomarsino, Europa, ID-porten i Göteborgs hamn. Foto: Jan Dahlqvist.

2013 började Göteborgs stad arbeta aktivt med den så kallade 1%-regeln. Den innebär i korthet att för varje kommunal nybyggnation ska 1% av budgeten avsättas åt någon form av konstnärlig gestaltning. Det åttonde verket som blivit klart sedan beslutet är Runo Lagomarsinos Europa. Verket är en integrerad del av den nya så kallade ID-porten, ett separat hus mitt på en stor asfalterad parkering i Göteborgs Hamn. Här identifieras alla som reser ut och in från landet, och alla som ska lasta in eller hämta något i hamnen.

Lagomarsinos verk är ett bidrag till husets interiör och består av tre delar. På väggen bakom personalen i besöksluckan sitter ett inramat svartvitt fotografi. Det föreställer en lärare med en klass elever, kanske från 1940-talet, framför en nerrullad karta över Europa. Under den kortare delen av besöksdisken sitter en rad en meter långa linjaler i trä. Och under den längre delen står det att läsa «EUROPA» i svart text med guldbakgrund, längst med hela disken. Mitt emot disken, vid sidan av de skrivbord där lastbilschafförerna fyller i sina ansökningsblanketter, sitter en informationstavla med saklig information om verket.

Alla som har följt Lagomarsino känner igen hans intresse för Europas koloniala historia. Guldet har han tidigare arbetat med i ett verk som Eldorado, om hur drömmen om en stad i guld växer fram bland europeiska kolonisatörer efter 1492. I Göteborgs hamn består den konstnärliga handlingen i att rikta om denna koloniala dröm om guldet i Sydamerikas djungel, och låta den smälta samman med den samtida drömmen om Europa. Metern är i sin tur ett mått som kanske mer än något annat förknippas med både upplysning och världsherravälde, men den har också varit avgörande för att rita själva huset. Av projektsamordnaren på Göteborg Konst, Andreas Roth, får jag veta att Lagomarsino fick arkitekterna att rita om höjden på disken så att den skulle passa hans måttstockar.

Skolfotografiet, där en manlig lärare tycks undervisa småpojkar, betecknar inlärandets betydelse för själva föreställningen om något vi kallar Europa och dess patriarkat. Den distinkta maktrelationen mellan magistern och eleverna alluderar också på maktrelationen mellan kolonisatör och koloniserad. I den mån Lagomarsinos verk komplicerar vår förståelse av platsen, så är fotografiets funktion att instifta ett löfte i själva gränsdragningen. Skolväsendet, liksom kolonialismen och gränskontrollen, är ju förknippade med ett löfte om frihet. Alla dessa hänvisningar tillhör olika tider och delar av den koloniala moderniteten, och Lagomarsinos konstnärlig intervention består just i att blanda samman dem och låta dem läsas genom vad som faktiskt händer i ID-porten.

Runo Lagomarsino, Europa (detalj),  ID-porten i Göteborgs hamn. Foto: Jan Dahlqvist.

Runo Lagomarsino, Europa (detalj), ID-porten i Göteborgs hamn. Foto: Jan Dahlqvist.

Som tur är har jag bil, annars hade det inte varit lätt att ta sig till platsen. Efter lite irrande kring Älvsborgsbron kommer jag fram till ID-porten och ställer mig på parkeringen som vilken annan besökare som helst. Jag är dock föranmäld, det är viktigt eftersom jag annars riskerar bli överrumplad av säkerhetsvakter om jag tar ett fotografi. Det första som slår mig är det självklara: att ID-portens personal och lastbilschaffissar som är på väg att lämna eller hämta en container från något fartyg också blir konstbesökare på sin egen arbetsplats. Men för mig fungerar de också som omedvetna skådespelare i Lagomarsinos verk. Tillsammans med nybyggnationens kliniska lukt och strama form förstärker detta känslan av en verklighetens teater, en upplevelse som bekräftar PR-samhällets dogm att vi alla varandras publics; att vi, vare sig vi vill eller inte, är inskrivna i varandras affärsplaner och identitetsbyggen. En känsla som också väcker frågan om den konstnärliga gestaltningens gränser och funktion inom detta paradigm.

Om konstnärlig gestaltning och arkitektur tidigare var kopplat till den diskurs som tematiserades i Adolf Loos text om ornament och brott, så fungerar Lagomarsinos verk, sett som ett ornament, på ett delvis annat sätt. Medan Loos med grova rasistiska övertoner förknippade ornamentet med det som för oss bort från sanningen, så arbetar Lagomarsino med dess kritiska potential. Den består inte i att avfärda ID-portens existens, verket bekräftar ju uppenbarligen dess juridiska funktion. Den kritiska aspekten handlar istället om att aktualisera några av de historiska gränsdragningar som ligger till grund för ID-portens nuvarande funktion. Men på en punkt följer Lagomarsino Adolf Loos antagande, för det är svårt att överhuvudtaget förstå meningen med verket om man inte skriver under på föreställningen om ornaments kraft att förföra den tänkande och kännande kroppen.    

Det speciella med dagens PR-tänkande och sociologiska nätverksteorier är att de, till skillnad från Loos föreställningsvärld, inte tar hänsyn till den distinktion som väglett den moderna demokratin, kolonialismen och patriarkatet – det vill säga uppdelningen mellan privat och offentligt. Om konstnärens exceptionella relation till stat och kapital har varit beroende av denna distinktion, så har PR-dogmen förändrat synen på vad konstnären gör. I relation till det kommunala bolaget så är Lagomarsinos verk ett exempel på en offentlig sektor som outsourcar stora delar av sin verksamhet på entreprenad. Samtidigt återuppfinner 1%-regeln konsten som något exceptionellt, något som utförs av konstnärer. Inget annat av de yrken som bidrag till bygget har något procenttal kopplat till sig. Den uttalade anledningen till detta är att konsten «ger platsen identitet och skapar upplevelser till dem som bor, arbetar eller kommer på besök». Här finns inte något tal om det offentliga och det privata, och i själva verket passar denna definition vilket privat bolag som helst.

Vad är det då för identitet och upplevelse som Europa ger platsen? Jag frågar personalen om chaufförerna brukar kommentera verket. Men ingen verkar ha lagt märke till det. Det är inte så konstigt för även för mig som besöker huset för att leta upp det, så tycks det först smälta samman med arkitekturen. Men när jag ser närmare på de olika delarna så sätts inte bara platsens juridiska funktion, utan också dess materiella aura i ett historiskt perspektiv. Det är också då som hela huset och platsen känns datoranimerad. Om verkets olika delar bär med sig diskurser som sätter berättelsen om vad detta är för en plats i ett särskilt ljus, så förstärker Lagomarsinos val av material, färg och form upplevelsen av ID-porten som en virtuell scenografi. Verket blir i denna mening en arkitektonisk glitch.

Runo Lagomarsino, Europa (detalj),  ID-porten i Göteborgs hamn. Foto: Jan Dahlqvist.

Runo Lagomarsino, Europa (detalj), ID-porten i Göteborgs hamn. Foto: Jan Dahlqvist.

Europa. Vad är det för någonting? Jag ser verket samtidigt som Förenade konungariket Storbritannien är på väg att lämna EU. I brittiska medier har man länge talat om Europa på ett motsägelsefullt sätt. Å ena sidan är Europa något man åker till. Å andra sidan är det något man är med i. Och nu något man röstat för att lämna. Utanför ID-porten var det för några månader sedan en skogsparti som nu är nerhugget, där bodde flyktingar. Varför? För att det via hamnen går att ta sig till just Storbritannien. För att det går att jobba där, för att deras klassamhälle möjliggör en enorm svart arbetsmarknad som är mer lockade för många än den så kallade svenska modellen. Men när jag frågar om några privatpersoner brukar åka med de enorma fraktfartygen, så berättar personalen en annan historia om Europa. Nämligen att det varje sommar kommer irländare med husvagnar för att arbeta på vägbyggen i Sverige. Det finns alltså ofta några få platser på fraktfartygen för tillfälliga arbetsinvandrare. Men det sägs vara dyrt, berättar de på ID-porten. Allt detta instiftar en form av journalistiskt konstbetraktande. Det är nämligen först ur en journalistisk synvinkel som verkets komplexitet som en samtida bild av Europa växer fram. Om Lagomarsino har formulerat något så är det just en uppmaning om att gränssnittet mot Europa alltid måste historiseras, och att denna historisering också är en estetisk fråga.

Att det blev Lagomarsino som fick göra ett verk här beror visserligen på ett förslag från konstkonsulenterna Jenny Sundén och Åsa Norberg, som Göteborg Konst anlitat, men det är bolaget Göteborgs hamn som har valt just hans projekt. När kommunala verksamheter bolagiseras så fattas konstnärliga beslut, institutionellt sett, på affärsmässig grund. Göteborg Konst  tillhör kulturförvaltningen och har en rådgivande och stödjande funktion genom hela processen, men bara om den aktuella förvaltningen eller bolaget vill. Denna kommunala organisering kan kritiseras från både det ena och andra hållet, men frågan är hur konsten inom detta kommunala ramverk kan bidra till det kommunala förnuftet.     

För helt klart är ID-porten en väl vald plats för en samtidskonst som kopplar samman lokala gränsdragningar med globala ekonomiska flöden. Men om denna typ av offentlig konst ska få en ökad spridning och betydelse så är mitt förslag att ett verk som detta också presenteras på Göteborgs konstmuseum, samt på museets webbsida. Jag föreställer mig alltså en offentlig konst som är platsspecifik, men som samtidigt också får en form som är mer än en dokumentation i traditionell mening både på museet och på nätet, och att detta ingår in uppdragsbeskrivningen till konstnären. Jag tror att det skulle utveckla museets funktion, samtidigt som de offentliga verken skulle få en konsthistorisk reflektionsyta. För publiken skulle det också ge en konstnärlig ingång till hur Göteborgs offentliga liv faktiskt utvecklas, något som särskilt viktigt i en stad som under överskådlig tid kommer att krylla av gemensamt ägda byggen. För att besöka ett konstverk är aldrig bara att besöka ett konstverk.

Runo Lagomarsino, Europa (detalj),  ID-porten i Göteborgs hamn. Foto: Jan Dahlqvist.

Runo Lagomarsino, Europa, ID-porten i Göteborgs hamn. Foto: Jan Dahlqvist.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!