Utställande masterstudenter:

Mads Aarøe, Agne Bagdziunaite, Norbert Costin, Louise Dahl-Lindvall, Mira Eklund, Sofia Ekström, Anton Elfving, Clara Gesang-Gottowt, Simon Gorm Andersen, Carola Grahn, Isak Hall, Nils Johansson, Naun Rodrigo Juárez González, Gazelle Kianoush, Anna Kinbom , Joakim Lager, Anna Lidbjörk, Samantha Louise Michel , Santiago Mostyn, Karl Norin, Aron Rantatalo, Gustav Samrelius, Vera Sjunnesson, Victoria Skogsberg, Paola Torres Nunez del Prado, Felix Vasquez Aguilera, Alexander Wireen.



Examensutställning

Anna Lidbjörk, Clara Gesang-Gottowt, Naun Rodrigo Juárez González, Sofia Ekström, Vera Sjunnesson

Kungliga konsthögskolan, Stockholm
23. maj - 9. juni 2013
Kritik 10.06.13

Introvert utställning på avsides plats

Översiktsbild. Foto: Petter Lehto

Översiktsbild. Foto: Petter Lehto

När Konstakademin har upplåtits åt Nationalmuseum, som är stängt för renovering, är det olyckligt att konsthögskolan inte har lyckats hitta mer ändamålsenliga lokaler för årets examensutställning än ett utrymt biblioteket i utkanten av staden. Stockholms nejder svämmar över av konsthallar, som bekant, och någon av dem borde väl ha kunnat inhysa avgångsstudenternas utställning. Men nej. Ett tecken på att Stockholm inte längre har någon sammanhållen konstscen, men desto fler konstinstitutioner med allt mer publiktillvända utställningsprogram? Så skulle det kunna vara.

Hur ser då den konst ut som har utbildats på Mejan under de senaste åren? Här finns nog ilska, glädje, tillförsikt och engagemang, men som samlad manifestation framstår utställningen som introvert och kraftlös, på ett lite oroväckande sätt. Konstnärligt innebär det ett problem, då många av konstnärerna arbetar med ett formellt «svagt» måleri med lutning åt det abstrakta, som hade behövt en tydligare inramning för att komma till sin rätt. Inte heller katalogen erbjuder så mycket att ta fasta på för den som vill fördjupa sin kunskap om de praktiska och teoretiska förutsättningarna för utställningens form och sammanställning. Till skillnad från tidigare år saknas till stor del texter om de enskilda konstnärerna, vilka istället har fått disponera sina uppslag efter eget huvud. Vissa har valt att kommentera sitt arbete i text, men andra presenterar ett bildmaterial utan uppenbar relation till de utställda verken. På de sista sidorna prestenteras utdrag ur några av studenternas masteressäer.  

Vera Sjunnesson, installationsvy, Kungliga Konsthögskolan, vårutställning 2013. Foto: Petter Lehto.

Vera Sjunnesson, installationsvy, Kungliga Konsthögskolan, vårutställning 2013. Foto: Petter Lehto.

Katalogens övriga bidrag är skrivna av skolans personal, bland annat rektorn Måns Wrange som tar upp frågor om «det gemensamma», fast utan direkt relation till vad som visas i utställningen. Och Amanda Newall och Rafal Nijemojewski bidrar med en för tusende gången genomtröskad kritik av utställningsregimen. Att eftersöka alternativ till en konstupplevelse utan «föreskrivna beteenden, väggtexter och påträngande marknadsföring» framstår som rätt meningslöst, och en smula provocerande, i ljuset av utställningens övergripande brist på just dessa områden. Lyhördheten för vad som skulle vara av kritisk relevans för de unga konstnärerna framstår inte som iögonfallande.

Utställningen äger rum på lärarhögskolans före detta campusområde, och de utrymda bibliotekslokalerna har karaktären av ett öppet kontorslandskap, med kontorskuber och större sammanträdesrum utmed kanterna. Verken är fördelade över två våningar, med kandidatstudenternas mer stökiga och ofärdiga arbeten på den första våningen, och magisterstudenterna placerade på båda våningarna, men med tonvikt på den övre.

Verken domineras av måleri och objektbaserade installationer, medan video, liksom andra uttryck som öppnar mot dagens teknologiska och politiska verklighet, är sparsmakat förekommande. Ett undantag är Vera Sjunnesson som presenterar en installation, där det filmade materialet är av reportage-liknande karaktär, och kretsar kring sökandet efter en viss «Mr Li». Sjunnesson hör dessutom till en av få konstnärer som har lyckats vända de problematiska lokalerna till sin fördel, genom att placera sin installation – bestående av byggnadsställningar, urbant konnoterande nylonväskor och videoutrustning – i trapphuset mellan utställningens båda våningsplan. Ett annat undantag är Naun Rodrigo Juárez González installation av uppeldade dockor av tidningspapper, vilket är ett av få verk som knyter an till en politisk verklighet utanför tillvaron på skolan. Verket vill gestalta en känsla av solidaritet med latinamerikanska ursprungsbefolkningar, men ger också en effektiv bild av förtrycket som en «tidsinställd bomb», där elden blir tecknet både för ett uppblossande engagemang, och för det ständigt närvarande bandet mellan våld och politik.

Naun Rodrigo Juárez González, installationsvy, Kungliga Konsthögskolan, vårutställning 2013. Foto: Petter Lehto.

Naun Rodrigo Juárez González, installationsvy, Kungliga Konsthögskolan, vårutställning 2013. Foto: Petter Lehto.

Elden som motiv återkommer hos Sofia Ekström, där dess mångbottnade symbolik får illuminera ett arbete kretsande kring ett försök att återuppliva minnet av den döda modern. Även Ekström får mig att glömma rummen, med en installation där en stativlampa riktas mot en målad kuliss, eller «backdrop», av det slag som används vid studiofotografering. Målningen står placerad någon meter ut i rummet, och vid dess sidor hänger ett par fotografier uppnålade direkt på väggen. Ett av dessa ser ut att avbilda den stora målningen, vars motiv påminner om den framvällande röken hos en eldsvåda, vilket för tankarna både passionerade känslostämningar, och den förföriska effekten hos ett förmodernt ljusdunkelmåleri.

Installationens fjärde del är en målning på transparent ritfilm, som lyses upp bakifrån av det snett infallande ljuset från ett intilliggande fönster. Associationerna går till ett överexponerat fotografi som äts upp inifrån av det ljus som skulle ge bilden dess liv. Metoden att ställa fotografins apparatur mot måleriets uttrycksmöjligheter placerar Ekström någonstans mellan Felix Gmelin och Cecilia Edefalk, samtidigt som hon låter oss fundera över frågor om minne och begär, inte minst ur ett medieteknologiskt perspektiv. Här kommer jag också att tänka på LG Lundbergs arbete med duken, eller skärmen, som motiv för konsten.

Sofia Ekström, installationsvy, Kungliga Konsthögskolan, vårutställning 2013. Foto: Petter Lehto.

Sofia Ekström, installationsvy, Kungliga Konsthögskolan, vårutställning 2013. Foto: Petter Lehto.

En märkbar tendens i samtidskonsten på senare år, har varit viljan att formulera en politik för en mer drömmande, introspektiv, eller rentav visionär, hållning, och en besläktad tendens kunde vara olika försök att återvända till historiska modeller för en mer rumslig eller «poetisk» estetik. I en lokal kontext kan exempelvis nämnas Rumstering på Bonniers konsthall 2009, eller Döden som sover på Galleri Flach 2013. Och här finns tecken som kan sägas bekräfta att dessa utställningar var någonting på spåren, och att det faktiskt finns ett sökande, hos den yngre generationen, efter nya former och associationer mellan konst och poesi, koreografi osv, som delvis griper tillbaka på en tid före samtidskonstens utveckling decennierna efter det kalla kriget (en tid då många av konstnärerna i utställningen ännu inte var födda). Exakt vad en sådan tendens skulle bestå i är svårt att avgöra, men här kan nämnas Anna Lidbjörks installation bestående av en större grupp lamp- och karaffliknande föremål roterandes på en bädd av mörk jord (som hon för övrigt medverkande med i ovan nämnda utställning på Galleri Flach), Isak Halls stumma objekt om vilka man kan säga att de i alla fall inte smeker betraktaren medhårs, eller Clara Gesang-Gottowts abstrakta och antroposofiskt konnoterande måleri. Hos dessa konstnärer finns ett svagt, eller trevande, uttryck som i en affirmativ läsning kunde beskrivas som försök att lämna plats för ett nytt, ännu odefinierat, innehåll.

Anna Lidbjörk, installationsvy, Kungliga Konsthögskolan, vårutställning 2013. Foto: Petter Lehto.

Anna Lidbjörk, installationsvy, Kungliga Konsthögskolan, vårutställning 2013. Foto: Petter Lehto.

Om Sofia Ekström kan sägas bejaka samtidskonstens etablerade former genom ett arbete som ställer materialiteten hos ett medium mot ett annat, så representerar någon som Gesang-Gottowt en närmast motsatt hållning, genom ett renodlat måleri som samtidigt inte alls verkar handla om sig själv eller sin egen materialitet. Hennes serie om sex bilder redovisar varken en historisk berättelse, eller någon medial självmedvetenhet, och överlag upplever jag det som svårt att karakterisera dem i något annat än «negativa» termer: färgen är utspädd, formen är medvetet svag osv.

Rent formellt finns likheter med exempelvis Anton Elfvings suddiga och lite avigt installerade tavlor, liksom med Joakim Lagers tunna färglager och ett måleri vått-i-vått, samtidigt som de, tvärtom, skriver in sig i en tradition av måleri-kretsande-kring-måleri i allt från graffiti (Elfving) till efterkrigstidens informella bildtradition (Lager). Här kan också nämnas Nils Johansson med sitt post-humanistiskt konnoterande måleri, där figurerna plattas ut på ett märkligt sätt, och närmar sig formerna hos djuren, eller tingen, i den omgivande miljön (en bild ser dessutom ut som ett porträtt av Ulf Linde, som skulptur). Men vad som särskiljer Gesang-Gottowt är att hon tar fasta på den osäkerhet som uppstår som en konsekvens av bristen på referenser eller fästpunkter i bilden. Den traditionella tolkningen vore att se dessa bilders koloristiska yra som en strävan mot en ny andlighet i konsten, men egentligen tycks de snarare ge uttryck för lockelsen i en långt driven negativitet, och ovilja mot den etablerade kunskapen. Mer Cioran än Rudolf Steiner, kanske.

Clara Gesang-Gottowt, installationsvy, Kungliga Konsthögskolan, vårutställning 2013. Foto: Petter Lehto.

Clara Gesang-Gottowt, installationsvy, Kungliga Konsthögskolan, vårutställning 2013. Foto: Petter Lehto.

En avgångsutställning ger naturligtvis alltid ett mer eller mindre splittrat intryck. Här finns konstnärer med ambition att ställa konsten i direkt relation till vår egen tid, men här finns ännu fler som vill inrätta ett avstånd mellan tillvaron i ateljén och verkligheten utanför. Visst är det förståeligt med en tveksamhet inför ett samhälle som uppvisar allt mindre tolerans för konstnärer och andra «drömmare», och det är inte heller svårt att förstå tanken att det är passiviteten eller undandragandet som erbjuder det starkaste fundamentet för ett motstånd mot det repressiva i dagens samhällsordning. Men i slutändan är det svårt att formulera en positiv förståelse av en sådan hållning: vad driver den unga generationen, och med vilka frågor och uttryck vill de väcka vårt intresse? Det har jag egentligen inte kommit närmare att begripa.  

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!