Maadtoe

Anders Sunna, Michiel Brouwer

Kristinehamns Konstmuseum, Kristinehamn
10. december 2016 - 22. januari 2017
Kritik 21.12.16

Kampen tecknad i eld

Anders Sunna, Versus in Sermo, 2016. Foto: Michiel Brouwer.

Anders Sunna, Versus in Sermo, 2016. Foto: Michiel Brouwer.

Den här utställningen är mycket bättre än den ser ut! Den är faktiskt enormt bra. Men det man först möter på Kristinehamns konstmuseum är en nästan ostensivt fantasilös hängning: stora foton av skelett från Rasbiologiska institutet i Uppsala med etiketten «lapp», separerade av en lika hög målning av ett skelett. Fotografen Michiel Brouwers arbete med den svenska rasbiologins historia ger ett perspektiv som redan finns i den samiske konstnären Anders Sunnas faktiskt ganska privata måleri, och estetiskt uppstår inte heller någon direkt dynamik mellan verken. Men två andra saker sker i samarbetet.

Å ena sidan förstärker fotografierna det dokumentära i måleriet. Element som i Sunnas bilder ser ut att fungera som symboler – skelett, skallmätningsapparatur, grävskopor – fastslås genom fotografierna som fakta. Brouwers arbete placerar utställningen i ett visst register av offentligheten. Å andra sidan är det en för konstnärerna gemensam situation som framträder, snarare än en historia: den systematiska kopplingen mellan kolonialism, vetenskap, religion och kapitalism från 1600-talet men också än idag. En massiv enhet som riktar hela sin apparat mot minoritetsgrupper. 

Michiel Brouwer, The skull collection 03,  2016.

Michiel Brouwer, The skull collection 03, 2016.

Jag tror inte att jag har sett något liknande tidigare. Outsider art går ofta den motsatta vägen: bilder gjorda i annat syfte neutraliseras när de blir konst. Här har vi tvärtom ett måleri sprunget ur Dick Bengtsson och Jean-Michel Basquiat som kliver ut ur konsten genom att också fylla en funktion direkt i en politisk och personlig situation. Funktionen understryks av att utställningen bygger på ett samarbete som har tillkommit på konstnärernas eget initiativ.  

På 80-talet tvångsförflyttades familjen Sunna efter klagomål från en icke-samisk renägare, och har sedan dess legat i konflikt med staten. Det är en konflikt som har alla ingredienser: ras, klass, maktfullkomlighet och utsatthet. I sitt måleri hänger Anders Sunna ut beslutsfattarna. På en bild ser vi en politiker i brunskjorta med en norrbottensflagga istället för swastika. Maktens ansikte har anonymiserats av en vit yta, under vilken vi ändå skönjer rader av passfoton på de landshövdingar som skulle ha kunnat lösa situationen, om de ville. I en annan del av bilden ser vi en same i tvångströja. Huvudet utstrålar en intensitet intill bristningsgränsen. Men det är i världen runt omkring som vansinnet finns, inte i hans psyke. Allt är fragmenterat, allt hänger samman, inom och mellan målningarna.

Ett nyckelverk i utställningen är Brouwers foto av Rasbiologiska institutet i Uppsala, som transformeras från en historisk lämning till ett påpekande om att byggnaden faktiskt står där än idag, med sitt innehåll. Allt finns kvar, allt är nu. Byggnaden återkommer i Sunnas bilder och knyts till skeendena i Norrbotten genom att speglas av en annan gul byggnad: landshövdingsresidenset i Luleå.

Installationsvy från Maadtoe på Kristinehamns konstmuseum, 2016.

Installationsvy från Maadtoe på Kristinehamns konstmuseum, 2016.

Kopplingen mellan politiken i området och Rasbiologiska institutet görs på flera sätt, i många bilder. I en målning porträtteras Herman Lundborg, landets ledande rasbiolog som oroade sig för att samerna hotade att förstöra den germanska folkstammen. Ansiktet har förstärkts av linjer som låter kraniet skina igenom. Bredvid honom står Tornedalens store religiösa ledare Laestadius med den ena armen sträckt som i heilande, men med underarmen utbytt mot en grävskopa som går ner i en samisk grav. Tydligen var han inte bara grundare av laestadianismen, utan även gravplundrare. Vid en av de skändade gravplatserna byggdes senare Pajala kyrka, som målats upp och ner så att korset i tornspiran ska få sin sanning.

Utställningen tar sig förbi reaktionen att de där kopplingarna mellan kolonialism, vetenskap och politik redan är kända. Detaljerna, namnen, platserna – hela sammandragningen av tid och rum – gör utställningen vidunderlig och kuslig. Det välkända som inte hör hemma här, visar sig vara vårt hem, Sverige idag.

Michiel Brouwe, Mining Sápmi, 2016.

Michiel Brouwer, Mining Sápmi, 2016.

Jag kommer själv från området vars karta Sunna har målat. Vi var tornedalsfinnar, en grupp som också blev föremål för Rasbiologiska institutet, men befanns vara av germansk stam, vilket ledde till en märklig försvenskningsprocess av en folkgrupp som aldrig hade förstått sig som annat än svenskar. Vi är också en grupp som diskriminerats av staten och har fullt upp med våra egna minoritetsproblem. Vad jag vet hade vi aldrig något otalt med samerna, men jag såg aldrig till dem som barn och trodde väl inte riktigt att de fanns i området. I den här utställningen inser jag att det har slitits upp en klyfta mellan befolkningsgrupper som tvingats anpassa sig till det svenska, som har varit så djup att jag inte ens kände till att de närliggande samebyarna existerade.

Utställningstiteln Maadtoe betyder «ursprung» eller «härkomst» på sydsamiska. Det handlar om befrielsekampens ursprung, som inte bara är historisk utan helt närvarande i utställningen. En målning av Sunna som handlar om samernas tvångsarbete med frakt av silvermalm på 1600-talet handlar också om nuet: gruvbolagen är där än idag och gräver till låga kostnader. Brouwers foton i samma rum visar att samernas miljö, som är deras liv, inte värderas ett dugg högre än för 400 år sedan. Den enda förändring vi kan hoppas på måste komma från samiskt håll. I rummet intill finns filmdokumentationen av en brinnande metallkåta. Tecknad i eld framträder konturerna av en beväpnad same. Resten av utställningen är dennes ursprung.

Installationsvy från Maadtoe på Kristinehamns konstmuseum, 2016.

Installationsvy från Maadtoe på Kristinehamns Konstmuseum, 2016.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!