Ulla Wiggen

Belenius, Stockholm
18. januari - 17. februari 2018
Kritik 25.01.18

Människan i ett nötskal

Ulla Wiggen, Iris IV (85×82 cm), 2017.

Ulla Wiggens (f. 1942) utställning på Belenius i Stockholm består i huvudsak av två olika slags bilder: runda dukar med noggrant avbildade regnbågshinnor, eller irisar, samt hjärnliknande former som sakta roterar på väggen. Men det första jag ser i rummet är en solitär målning av vad som liknar en snittyta av en tarm. När jag inser att den föreställer en hjärna som har plattats till på samma sätt som en världskarta, så kommer jag att tänka på en rad ur Hamlet som fångar något av det expansiva i Wiggens måleri: «stäng in mig i ett nötskal och jag ska ändå räkna mig som kung över ändlösa marker».

Berättelsen är att Wiggens konstnärskap börjar med målningarna av elektroniska apparater under andra hälften av 1960-talet, då hon ingick i kretsen kring Öyvind Fahlström. Sedan kom de realistiska porträtten på 1970-talet, och därefter gjorde hon ett uppehåll som skulle vara under fyra decennier. 2013 visade Moderna Museet en retrospektiv med hennes tidiga verk, och på senare år har hon medverkat i utställningar både i Sverige och internationellt. Idag arbetar hon igen, nu med porträtt av den mänskliga kroppens teknik, av irisar och hjärnor, som befinner sig på gränsen mellan det inre och yttre, mellan jaget, medvetandet och bilden.

Ulla Wiggen, Världsatlas (73×76 cm), 2017.

Wiggens bildvärld är lätt att förlora sig i. Jag följer det realistiska måleriet på nära håll och stiger in i bilden genom de lager av känsliga streck som tillsammans porträtterar synteknikens spektakulära entré, ögats ringmuskel. Den varsamma penselföringen får mig att associera till Botticellis illustration av Dantes Inferno, där helvetet visas i saklig genomskärning. Längst ner finns Satan, upp och ner, exakt som vår omgivning ter sig på näthinnan. Hos Wiggen finns inte Satan, eller Gud, i alla fall inte som porträtterade representanter för ont och gott. Hon placerar istället människan i centrum, genom tomheten i mitten av målningarna, pupillen, som rymmer frågor som bara vi själva kan svara på.

De avbildade irisarna är fyra till antalet, och jag tänker att de tillhör de fyra replikanterna i Bladerunner vars tekniskt begränsade livslängd får dem att fly från Mars till Jorden för att kräva mer liv. Revolten misslyckas efter att deras icke-mänsklighet avslöjas genom ett test som bland annat läser av deras irisar. Idén om en konstgjord människa återkommer i galleriets innersta rum med de elektroniskt roterande målningarna Golem I, II och III, med strömbrytare hängande under sig. Bilderna visar två realistiskt målade hjärnor som omfamnar varandra i en djup kyss. De bryr sig inte om oss, mer än att vi inte ska stänga av elen. De vill ett annat beroende, de vill skapa nytt liv.

Installationsvy från Ulla Wiggens utställning på Belenius, Stockholm.

Andreas Mangione är konstnär, och ny medarbetare i Kunstkritikk. 

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!