Pynt mot ondska

Ondskan korrumperar, men formen förvandlar den i Lotta Antonssons och Haidar Mahdis utställning på konstnärsdrivna Hangmen Projects i Stockholm.

Lotta Antonsson, Paths to Inner Power II (detalj), 2016.

Konstnärsdrivna Hangmen Projects är ett av få ställen i Stockholm som fungerar som en levande mötesplats i konstlivet. Oftast bjuder de in två konstnärer åt gången och låter dem göra något efter eget huvud. Det kan ha varit det delade sinnet för material som fick dem att para ihop den fotobaserade konstnären Lotta Antonsson med Haidar Mahdi, som jobbar med keramik. Men det slår mig att deras verk också har en gemensam grund i det folkliga. Mahdi har pratat om inspirationen från sin föräldrars pyntade hem, utan rädsla för opassande kombinationer. Något liknande kan sägas om Antonssons sammanställningar av bilder från gamla fototidskrifter och en östtysk variant av Playboy med snäckskal, kristaller och drivved. 

En annan folklig aspekt är Antonssons förtjusning i att placera en sak på en annan på ett sätt som påminner om hur de lägre klasserna ofta pyntar sina hem (en billig glasfågel på en handgjord duk bredvid en handgjord träslev osv.). I The Magic Circle har båda konstnärerna dessutom jobbat med svart. Materialen är kanaliserade genom former för att hantera ondska. Till och med motljuset i Antonssons tjejbilder tjänar nu mörkret. Och snäckorna som hon täcker över modellernas ögon med är inte längre där enbart för att ge dem ett inre rum, utan också för att själva omvandlas till skrämmande, diaboliskt besatta ögon.

Installationsvy med Lotta Antonssons Amethyst (2016) på väggen.

Det centrala verket i utställningsrummet är Antonssons The Path to Inner Power II (2016) bestående av sex mörka plexiglaspodier med amitist, quartz, snäckor och en utvikningstjej på. Konstellationen pekar mot utställningstitelns magiska cirkel som används för att åkalla den onda anden, för därifrån styra ner den i någonting triangelformat. Formerna återkommer i Mahdis Anonymus Symbol of Darkness I (2017) som står just utanför cirkeln: en svartlackerad keramisk konform som får en att tänka på toppen av en pistolskula, balanserande ovanpå tre liggande stavar. Man kan mycket väl tro att det onda har blivit keramik i det verket. Materialet känns förpestat (eller vad det nu blir av ondskans närvaro).

Mahdi har också bidragit med vad han beskriver som en Wishing Well of Broken Memories (2017)en svart kolonnliknande skulptur av murbruk och cellplast. Ytterligare några skulpturer av samma slag beskrivs som «tomhetens mörka brunnar».

Ondskan i utställningen tycks vara knuten till materialen och kopplas till ganska vardagliga vedervärdigheter, som depression och meningslös livsföring. Den politiska ondskan tycks det inte finnas några kulturformer för att hantera. Kanske är det därför Mahdi arbetar med pentagrammet, som han presenterar i fem egna varianter. Glam Gram (2017) ser esoteriskt tät ut med sin centrala cirkel genomkorsad av en x-figur, från vilken två upp-och-nervända krucifix hänger som pisksvansar ovanför en mörkerbrunn. Den svarta färgen har glitter i sig. Verket är både kul och desperat, en livboj och nödraket i ett. En liknande känslan återkommer i hans lilla jävulsfigur Baphomet had Too Much Fun (2017).    

Haidar Mahdi, Ram Pentagram, 2017.

Åter till den magiska cirkeln. På ett av Antonssons podier ligger en bit amitist, en heland sten. Och på mittpodiet finns en snäcktjejsbild, beskuren vid midjan, vars spegling i ytan leder medvetandet nedåt. Men det är inte en underkropp man möter, utan under ytan uppstår illusionen av ett mystiskt inre mörkt rum som sträcker sig ut i lokalen. Mörkret kommer underifrån. Det verk som nog ska rädda oss är fotocollaget Amethys (2016). Där står en tjej med ryggen åt det håll där mörkret sipprade ut. Hon har inga snäckor för ögonen, utan tittar snett uppåt. Den här gången är bilden inte beskuren vid midjan, och hennes kön framhävs istället genom en stor triangelformad bit ametist. Kristallens helande material förenas med formen som kan fånga onda andar i en gestaltning av kvinnans kön.

Man får för sig att det är sexualiteten som renar. Eller kanske snarare en viss relation till begäret, kärleken. Samma kraft som i hemmens oblyga utsmyckningskonstellationer i när och fjärran.

Lotta Antonsson, Paths to Inner Power II, 2016.

Diskussion