Malmö Konstmuseum, Malmö
Intervju 28.09.17

Morgondagens museum, idag

Lisa Tan, Waves (beskuren), 2014–15.

Igår enades Kulturnämnden i Malmö om att det finns ett behov att hitta nya lokaler för Malmö Konstmuseum, som sedan många år varit inhyst på Malmö Slott. Bakgrunden är den utredning som i våras pekade ut fem olika platser i staden där ett nytt museum skulle kunna placeras. Nästa steg är att Kommunstyrelsen ska besluta om det kan bli ett nytt museum – och var det i så fall ska placeras.  

Påpassligt nog öppnar Konstmuseet på lördag utställningen Show and Tell, som vill ta den mångåriga diskussionen om ett nytt museum vidare i utställningens form. Museichefen Cecilia Widenheim och konstnären Matts Leiderstam har gjort ett urval på 300 verk ur samlingen, som tillsammans undersöker hur ett framtida konstmuseum skulle kunna se ut. De har varit särskilt måna om att lyfta fram verk som känns angelägna att visa idag, från Sophie Totties video Terroristen från 1990-talet till X-et Erixsons målning som visar hur museets salar fungerade som flyktingförläggning vid andra världskrigets slut.

Malmö Konstmuseum har sammanlagt över 40 000 verk i vad som är en av världens största samlingar med nordisk samtidskonst. För att kunna visa samlingen på ett tillfredsställande sätt beräknas att museet behöver klimatanpassade lokaler på minst 8 000 kvadratmeter, vilket är fyra gånger den utställningsyta som man disponerar idag. Målet med den nya utställningen är att visa samlingen på ett sätt som kan övertyga Malmös befolkning om vikten att bygga ett nytt konstmuseum.

Danilo Stankovic, Mörk gryning (beskuren), 2013.

Först av allt, gratulerar till gårdagens beslut i Kulturnämnden som ställer sig bakom ett nytt konstmuseum i Malmö. Nu ligger frågan på Kommunstyrelsen bord. Vad förväntar du dig kommer att hända härnäst, Cecilia?

Jag skulle gärna se att idén om ett nytt hem för museets verksamhet synkades med planerna för det framtida Malmö, där konst och kultur måste finnas med som en naturlig del i stadsutvecklingen. Vad vi hoppas nu är att få ett förnyat uppdrag att borra ytterligare i frågan från olika perspektiv. Hur kan museet utvecklas? Vilka museimodeller finns att inspireras av internationellt?

Matts och Cecilia, ni har tillsammans curaterat  Show & Tell med utgångspunkt i den utredningen om nya lokaler för konstmuseet som gjordes i våras. På vilket sätt är utställningen ett inlägg i den pågående diskussionen om museets framtid?

Samtalet mellan oss tog fart i samband med en kurs som Matts initierade på Konsthögskolan i Malmö för ett år sedan. Tillsammans med masterstudenterna tittade vi närmare på museets historia, dess ideologiska bakgrund samt på museet som ramverk för interventioner för konstnärer. Vi gjorde också utställningen Museet /The Museum/المتحف, som tog ett flertal av museets rum i anspråk. Samtidigt arbetade Cecilia som bäst med utredningen «Om ändamålsenliga lokaler för Konstmuseets verksamhet och samling». Varför inte föra diskussionen vidare i utställningsform? Så föddes Show and Tell. Hur kan olika verk och konstnärskap aktiveras när de möter varandra? Vad skulle kännas angeläget att visa i ett framtida museum? Dessa frågor ställde vi också till ett 10-tal av de medverkande konstnärerna i Show and Tell, och deras svar blir också en del av utställningen genom de fina intervjufilmer som Sofia Landström gjort. 

Sahar al-Khateeb, حياد, 2017. Foto: Jenny Ekholm.

Ni kommer att visa en del verk som konkret tar sig an frågan om vad ett konstmuseum är eller bör vara. Kan ni säga något om vilka perspektiv vi kommer att få se i utställningen?

Utställningen är uppdelad i elva avsnitt som på olika sätt speglar och vrider på samlingens nordiska profil, bjuder in till nya och andra läsningar av materialet samt ställer frågor till samtiden. Ett av de perspektiv vi intresserat oss för är hur ett bildmuseum kan tänkas fungera i en allt mer globaliserad och digitaliserad värld. Lisa Tans videoinstallation The Waves från 2014–15 är ett verk som hjälper oss att adressera dessa frågor i dialog med en salongshängning à la 1800-tal, förvillande lik en google-image-search. Här finns också ett historiskt perspektiv som belyser museets egen historia från krigsslutet 1945, och en vink till Christian Boltanskis fantastiska projekt Museum Södra Förstadsgatan som visades på Malmö Konsthall 1994. 

John Bauer, Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser ner i vattnet, 1913.

Genomgående för Show and Tell är blandningen av stilar, tidsperioder, tekniker och nationaliteter. Det faktum att samlingen – med undantag för Carl Fredrik Hill och den ryska samlingen – är mer eller mindre obeforskad och mest står i magasin och väntar på sin publik har påverkat vårt angreppssätt. Vi visar över 300 verk av 130 konstnärer installerade i nitton rum av olika storlek. Vi har inga färdiga svar men hoppas att Show and Tell väcker frågor kring vår samtid och hur vi kan förstå världen genom konsten. På detta sätt vill vi oss övertyga Malmös befolkning att bygga sig ett nytt konstmuseum.

Ett annat syfte är att presentera konstnärskap och verk ur samlingen som känns särskilt angelägna i vår tid. Kan ni nämna några verk som har känts viktiga att visa?

Sophie Totties video Terroristen från 1990-talets början, X-et Erixsons målning från 1945 när konstmuseet var flyktingförläggning, Ann-Sofi Sidéns roadmovie till häst Mitt land (Någonstans i Sverige), Ellen Trotzigs suggestiva landskap i svart tusch, Kajsa Dahlbergs installation med vykort från det heliga landet före och efter israeliska staten, Hanni Kamalys monumentala hyllning till personer som utsatts för polisvåld, Elis Erikssons uppgörelse med privatiseringen av äldrevården, Gilbert & Georges Dirty Words-series, Luca Freis textila skulptur Musica Viva Spreads om modernismen som estetik och ideologi, Lotte Lasersteins porträtt av människor i exil, och konstnären Sahar Al-Khateeb som vi bjudit in att göra ett nytt verk i samband med utställningen, för att nämna några.

Luca Frei, Musica Viva Spreads, 2016. Foto: Jenny Ekholm.

Att konstmuseet 1945 användes som flyktingförläggning väcker frågor om institutionernas ansvar och möjligheter i en tid av kris. Hur ser ni på detta i dagens politiska läge?

Vi förespråkar ett museum som ser sig som en del av samhället, samtidigt som man inte kan kräva att alla institutioner alltid tar ställning i aktuella samhällsdebatter. Vad Malmö-exemplet från 1945 visar oss är emellertid att det kan uppkomma en kris som innebär att ett museum måste upphöra att vara museum för en stund och ta sitt medmänskliga ansvar. Det är tänkvärt.

I den folder som har producerats till utställningen talar Cecilia om de blandade känslor av eufori och ansvar som väcks av att få tillgång till en samling som denna. Finns det moment av eufori, någon oväntad upptäckt eller ögonblick av personlig njutning som ni har velat hålla kvar och visa i utställningen?

Oj, det är nog alla de oväntade möten med verk man inte sett eller kanske glömt som uppstår när man går in i ett magasin eller letar i arkiven. Samtidigt uppstår  helt andra och oväntade saker när verken faktiskt möter varandra i rummet. Hantverket att installera och finna de rätta relationerna genom avstånd, höjder och vinklar ger oss en slags njutning!

Installationsvy Show and Tell, Malmö Konstmuseum. Foto: Jenny Ekholm.

Skriv en kommentar
Name (only post under your real name are allowed)*:

E-post (visas inte)*:

Kommentar*:

Send

Læserindlæggene er en vigtig del af Kunstkritikk. Vi er derfor meget glade for at du bidrager til vores læserforum. Vi beder alle følge vanlige regler for høflighed. Husk at du er ansvarlig for dine egne indlæg. Vi godtager derfor kun indlæg under fuldt navn.

Redaktionen læser ikke indlæg før publicering, men følger debatten fortløbende. Vi forbeholder os ret til at fjerne indlæg som er usaglige, indeholder personangreb eller som vi af andre grunde finder upassende. Dette sker uden forhåndsvarsel, og efter skønsbaserede vurderinger foretaget af redaktionen. I læserindlæg godtages kun tekst, ingen billeder, video, html-kode el. lign. Lykke til med debatten!